Kardinal Müller ger ut ”Trosmanifestet”

12
min read

Kardinal Müller ger ut ”Trosmanifestet”

fre, 02/15/2019 - 11:36
Posted in:
0 comments

Vatikanens förre högste företrädare för Trosfrågorna upprätthåller den grundläggande undervisningen i en tid av växande förvirring om vad som är Kyrkans lära. Kardinalen ser en ”tilltagande fara” för att människor ska ”gå vilse på vägen till det eviga livet.”  Kardinal Müller har utgivit ett tydligt ”trosmanifest” som i första hand riktar sig till kyrkoledarna i en uppmaning att leda folket till frälsningen i en tid då det ”råder allt större förvirring” om vad som är Kyrkans lära. 

I ett fyra sidor långt vittnesbörd (läs här) som publicerats på flera språk den 8 februari och som lånat sin titelrubrik från Johannesevangeliets ”Känn ingen oro. Tro på Gud och på mig” (14:1). Låt inte era hjärtan tappa modet!” betonar emeritusprefekten för Troskongregationen den fortsatta giltigheten i flera avgörande trosartiklar och påminner det prästerliga ståndet och lekmännen att det ”herdarnas” ansvar att ”vägleda dem de fått ansvar för på frälsningens väg”.

”Många kristna är i dessa dagar inte längre så medvetna om grunderna i tron,” säger den tyske kardinalen och beklagar det. ”Det finns en allt större fara att man inte längre ser vägen till det eviga livet,” säger han. Manifestet är ett svar på frågor från ”många biskopar, präster, ordensfolk och lekmän” och presenteras som kardinalens vittnesbörd inför Kyrkans toppmöte i Vatikanen den 21-24 februari om det sexuella missbruket bland prästerna. Det kompletterar också uttalanden och dokument från påven som många praktiserande trogna ibland funnit förvirrande, vilseledande och oförenliga med Kyrkans lära.

Kardinal Müller påpekar att ”själva syftet” med Kyrkan är att leda alla människor till Jesus Kristus och betonar hur viktig den Katolska kyrkans katekes är som en säker ”standard för trosläran”, som skrivits för att stå emot ”relativismens diktatur.” Han fortsätter sedan med att ge rikliga citat från Katekesen och skjuter in kompromisslösa kommentarer till vad han uppfattar som förvirring och felaktig vägledning i Kyrkan. Den tyske kardinalen uppmanar de troende att ”fast beslutna motstå en återgång till gamla heresier, ” som "bara uppfattar Jesus som en god person, broder och vän, profet och lärare i moralen.”  Han betonar att Kyrkan som grundats av Kristus som ”ett synligt tecken och verktyg för frälsningen” inte är en spegelbild av henne själv utan av ljuset från Kristi anlete som lyser på henne.”

Hon är inte en av människor sammansatt förening vars struktur och väsen röstats fram efter deras vilja. Kyrkan är av gudomligt ursprung,” förklarar han. Han understryker att trosförmedlingen är ”oupplösligt förbunden med budbärarna själva och hur trovärdiga de är som människor. Det har hänt i en del fall att budbärarna övergett dem som anförtrotts dem vilket lett till att dessa personer förlorat fotfästet och tagit stor skada i sin tro.” Han citerar den Heliga Skrift och varnar för dem ”som inte lyssnar till sanningen och bara följer sina egna önskningar eller får människor att lyssna till smicker, eftersom de inte själva tål att höra en sund lära.”

Kardinal Müller, som tjänstgjorde som Troskongregationens prefekt under Benedikt XVI och under påven Franciskus från 2012 till 2017, säger ytterligare att om den Heliga kommunionen tas emot på ovärdigt sätt – som i fallet med några frånskilda och civilt omgifta personer eller med personer som inte står i full kommunion med Kyrkan – förs de inte till frälsningen. Han betonar Kyrkans bud att åtminstone årligen gå till bikt och förklarar varför kvinnorna inte vigs till prästämbetet   varnar för att en person som dör i dödssynd utan ånger för alltid kommer att vara skild från Gud. Morallagen är en ”befriande sanning” och frälsningens väg ”får inte relativiseras”, säger han.

Kardinalen tar sådana biskopar i upptuktelse som ”föredrar att vara politiker” framför att förkunna evangeliet och menar att det får många att undra över vad syftet är med Kyrkans väsen. Han påminner också de trogna om den yttersta domen, den ”trånga porten” till himlen och den ”skrämmande möjligheten” att en person som förblir i motsägelse till Gud till livets slut, ”omedelbart och för alltid dömer sig själv.” 

Att inte säga något alls är det största bedrägeriet. 

Kardinal Müller varnar som svar på att många präster och biskopar inte lär ut trons grundsanningar att det är ”det största bedrägeriet” att ”inte säga något alls om dessa sanningar. Det är något Katekesen mycket uttryckligt varnar för. ”Det representerar Kyrkans sista strid och leder människan till religiösa vanföreställningar, vilket är ”priset för deras avfall;” det är Antikrists bedrägeri,” sa han och citerade katekesen samtidigt med vad den nederländske kardinalen Willem Eijk sagt förra året i kontroversen om den Heliga kommunionen till protestantiska gifta.  

”Han kommer att bedra dem som går i fördärvet med orättfärdighetens alla konster”, har kardinalen tillagt med citatet från S:t Paulus’ andra brev till Thessalonikerna (2:10), för ”de har ju inte velat ta emot den kärlek till sanningen som kunde ha räddat dem” (2:10 b). Med citatet från S:t Paulus andra brev till Timotheos manar han alla präster och biskopar att ”förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människor inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att de kliar i dem att få höra sådant som de önskar” (2 Tim 4:2-3).

Kardinal Müller slutar med en bön till Maria Guds Moder och ber henne om nåden att ”förbli trogen utan att vackla i bekännelsen av sanningen om Jesus Kristus.”

                                                                                                            Edward Pentin

 

Översättning för Katolsk Horisont, februari 2019. Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan http://www.ncregister.com/

Direktlänk till inlägget klicka här

 

Trons manifest av Kardinal Gerhard Müller

”Låt inte era hjärtan oroas!” (John 14:1)

Inför den tilltagande förvirringen angående trosläran, har många biskopar, präster, religiösa och lekmän i katolska kyrkan efterfrågat att jag ska göra ett allmänt yttrande om uppenbarelsens sanning. Det är herdarnas alldeles egna uppgift att leda dem de blivit anförtrodda på frälsningens väg. Detta kan bara lyckas om de känner till denna väg och följer den själva. Apostelns ord tillämpas här: ”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot” (1 Kor. 15:3). Idag är många kristna inte ens medvetna om de grundläggande lärorna om tron, så det finns en växande fara i att missa vägen till evigt liv. Men, det kvarstår att det är kyrkans själva mening att leda mänskligheten till Jesus Kristus, nationernas ljus (se LG 1). I denna situation, uppstår frågan om inriktning.  Enligt Johannes Paulus II, är katolska kyrkans katekes en ”säker standard för trons lära” (Fidei Depositum IV). Den var skriven med syftet att stärka brödernas och systrarnas tro som blivit massivt ifrågasatt av ”relativismens diktatur.”

1. Den ende och treenige Guden uppenbarad i Jesus Kristus

Själva summeringen av alla kristnas tro finns i bekännelsen av den Allraheligaste Treenigheten. Vi har blivit Jesus lärjungar, barn och vänner till Gud genom att vara döpta i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Själva åtskillnaden av de tre personerna i den gudomliga enheten (KKK 254) visar på en grundläggande skillnad i tron på Gud och bilden av människan i den jämfört med andra religioner. Religionerna är inte överens om just denna tro på Jesus Kristus. Han är sann Gud och sann människa, avlat av den helige Ande och född av jungfru Maria. Ordet blev kött, Guds Son, är den ende frälsaren i världen (KKK 679) och den ende medlaren mellan Gud och människan (KKK 846). Därför, i det första brevet av Johannes hänvisas till en som förnekar Hans gudomlighet och som därmed blir antikrist (1 Joh. 2:22), då Kristus, Guds Son, är från evigheten i att vara med Gud, Hans Fader (KKK 663). Vi ska motstå att återvända till historiska villoläror med den klara föresatsen, som såg i Jesus Kristus bara en god person, broder och vän, profet och moralist. Han är först och främst Ordet som var med Gud och är Gud, Faderns Son, som antog vår mänskliga natur för att återlösa oss och som kommer att döma de levande och döda. Honom endast, vördar vi i gemenskap med Fadern och den helige Ande som den Ende och sanne Gud (KKK 691).

2. Kyrkan

Jesus Kristus grundade kyrkan som ett synligt tecken och redskap för frälsning genomförd i den katolska kyrkan (816). Han gav sin kyrka, som ”uppstod från sidan av Kristus som dog på korset” (766), en sakramental struktur som kommer att kvarstå tills kungariket är fullt uppnådd (KKK 765). Kristus, huvudet, och de trogna som lemmar av kroppen, är en mystisk person (KKK 795), och det är orsaken till varför kyrkan är helig, för den ende medlaren har konstruerat och bevarat dess synliga struktur (KKK 771). Genom den har det återlösande arbetet hos Kristus blivit närvarande i tid och rum genom firandet av de heliga sakramenten, särskilt i det eukaristiska offret, i den heliga Mässan (CCC 1330). Kyrkan förmedlar med auktoriteten från Kristus den gudomliga uppenbarelsen, som utsträcker sig till alla grundstenarna i läran, ”inberäknat den moraliska undervisningen, utan vilket de bevarande trossanningarna inte kan bevaras, förklaras, och uppmärksammas” (KKK 2035).

3. Sakramental ordning

Kyrkan är det universella sakramentet för frälsning i Jesus Kristus (KKK 776). Hon reflekterar inte sig själv, utan ljuset från Kristus, som lyser på hennes ansikte. Men detta sker bara när sanningen uppenbarad i Jesus Kristus blir referenspunkten, istället för majoritetens åsikt eller tidsandan; för Kristus själv har anförtrott nådens fullhet och sanning till den katolska kyrkan (KKK 819), och Kristus själv är närvarande i kyrkans sakrament.

Kyrkan är inte en av människan gjord sammanslutning vars struktur dess medlemmar röstat fram till att vara deras vilja. Den är av gudomligt ursprung. ”Kristus själv är upphovsmannen till prästämbetet i kyrkan. Han fastställde henne, gav henne auktoritet och uppdrag, inriktning och mål” (KKK 874). Uppmaningen till apostlarna är fortfarande rådande ännu idag, att förbannad är den som proklamerar ett annat evangelium, ”även om vi själva skulle göra det eller en ängel från himlen” (Gal 1:8). Förmedlingen av tron är oupplösligt förbunden med den mänskliga trovärdigheten hos dess budbärare, som i vissa fall har övergett de människor som var anförtrodda dem, förvirrat dem och allvarligt skadat deras tro. Här beskriver skriftens Ord de som inte lyssnar till sanningen och som följer sina egna önskningar, som smickrar sina öron därför att de inte kan uthärda den sunda läran (se 2 Tim 4:3-4).

Uppdraget som kyrkans läroämbete består i att ”bevara Guds folk från avsteg och fel” för att ”garantera dem den objektiva möjligheten av att utöva den sanna tron utan fel” (890).

Detta är särskilt sant beträffande alla de sju sakramenten. Den heliga eukaristin är ”källa och höjdpunkt i det kristna livet” (CCC 1324). Det eukaristiska offret, där Kristus inkluderar oss i hans offer på korset, är riktad mot den mest intima förening med honom (KKK 1382). Därför, varnar den heliga skrift beträffande mottagandet av den heliga kommunionen: ”Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod” (1 Kor. 11:27). ”Någon som är medveten om en allvarlig synd måste motta försoningens sakrament innan man går till kommunionen” (KKK 1385). Ur den inre logiken i sakramentet, menas att civilt omgifta skilda, vars sakramentala äktenskap existerar inför Gud, liksom de kristna som inte har full gemenskap med katolsk tro och kyrkan, liksom alla som inte är ordentligt förberedda, inte kan motta den heliga eukaristin på ett fruktbart sätt (KKK 1457). Därför att det inte ger dem frälsning. Att påpeka detta motsvarar det andliga arbetets barmhärtighet.

Bekännelsen av sina synder i den heliga försoningens sakrament åtminstone en gång om året är ett av kyrkans bud (KKK 2042). När troende inte längre bekänner sina synder och inte längre har någon erfarenhet av syndernas förlåtelse, då blir frälsning omöjligt; trots allt, Jesus Kristus blev människa för att återlösa oss från våra synder. Makten att förlåta som den uppståndne Herren har gett apostlarna och deras efterträdare i tjänsten som biskopar och präster gäller även för dödssynder och dagliga synder som vi gör efter dopet. Den aktuella populära praktiken av bekännelse gör det uppenbart att samvetet hos de trogna inte är tillräckligt utformat. Guds barmhärtighet har getts oss, så att vi kan fullfölja Hans bud och därmed bli ett med Hans heliga vilja, och inte på så sätt att vi undviker kallelsen till ånger (KKK 1458).

”Prästen fortsätter med återlösningens arbete på jorden” (KKK 1589). Prästvigningen av prästen ”ger honom en helig kraft” (KKK 1592), som är oersättlig, därför att genom den blev Jesus sakramentalt närvarande i sin frälsande handling. Av den anledningen, föredrar prästen frivilligt celibatet som ”ett tecken på det nya livet” (KKK 1579). Det handlar om självutgivandet i tjänsten hos Kristus och hans kommande kungarike. Med meningen att ta emot prästvigningen i de tre leden i denna tjänst, är kyrkan ”bunden av det val gjord av Herren själv. Det är därför det inte är möjligt att inviga kvinnor” (KKK 1577). Att antyda att denna omöjlighet på något sätt är ett uttryck för en diskriminering av kvinnor visar bara på den bristande förståelsen av detta sakrament, som inte handlar om jordisk makt utan om Kristus representation, kyrkans brudgum.

4. Den moraliska lagen

Tro och liv är oskiljaktiga, för tro skild från handlingar är död (KKK 1815). Den moraliska lagen är ett verk av den gudomliga visdomen och leder människan till den utlovade välsignelsen (KKK 1950). Och utifrån det, ”är kunskap om den gudomliga och naturliga lagen nödvändig” för att göra gott och nå detta mål (KKK 1955). Att acceptera denna sanning är grundläggande för alla människor av god vilja. För den som dör med dödssynd utan ånger kommer att för alltid vara separerade från Gud (KKK 1033). Detta leder till praktiska konsekvenser i livet som kristen, vilket ofta idag är försummat (se 2270-2283; 2350-2381). Den moraliska lagen är inte en börda, utan istället en del av en befriande sanning (se Joh. 8:32) genom vilken den kristne vandrar på frälsningens väg och som inte ska relativiseras.

5. Det eviga livet

Många undrar idag i vilket syfte kyrkan fortfarande har kvar sin existens, när även biskopar föredrar att vara politiker hellre än att proklamera evangeliet som lärare av tron. Kyrkans roll får inte bli urvattnad av banaliteter, utan dess lämpliga plats måste bli adresserad. Varje människa har en evig själ, som vid döden skiljs från kroppen, med förhoppningen om uppståndelse från döden (KKK 366). Döden avgör definitivt människans beslut för eller emot Gud. Alla måste möta den särskilda domen direkt efter döden (KKK 1021). Antingen är rening nödvändig, eller så går människan direkt in i himlens salighet och är tillåten att se Gud ansikte mot ansikte. Det finns också den hemska möjligheten att en person vill kvarstå i motsats till Gud ända till slutet, och genom att definitivt avvisa Hans kärlek, ”dömer sig själv direkt och för alltid” (KKK 1022). ”Gud skapade oss utan oss, men Han ville inte rädda oss utan vår medverkan” (KKK 1847). Helvetets eviga bestraffning är en hemsk verklighet, som – utifrån den heliga skriftens vittnesbörd – ådra sig alla som ”dör i dödssyndens tillstånd” (KKK 1035). De kristna går igenom den trånga porten, ty ”den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den” (Matt. 7:13).

Att tiga om detta och andra sanningar om tron och att undervisa människor på så sätt är det största bedrägeriet mot vad katekesen kraftfullt varnar. Det utgör den sista prövningen av kyrkan och leder människan till andlig villfarelse, ”priset för deras avfall” (KKK 675), detta är antikrists bedrägeri. ”Han kommer att bedra dem som går förlorade med all slags orättfärdighet, eftersom de inte tog emot sanningen, så att de kunde bli frälsta” (2 Thess. 2:10).

6. Kallelsen

Som arbetare i Herrens vingård, har vi alla ett ansvar att minnas dessa grundläggande sanningar genom att hålla fast vid vad vi själva mottagit. Vi vill skänka mod att vandra Jesus Kristus väg med beslutsamhet, för att vinna det eviga livet genom att följa Hans budord (KKK 2075).

Låt oss be Herren att få veta hur stor vår gåva är i den katolska tron, som öppnar dörren till det eviga livet. ”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom ska också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.” (Mark 8:38). Därför, är vi engagerade i att stärka tron genom att bekänna sanningen som är Jesus Kristus själv.

Vi också, och särskilt vi biskopar och präster, är tilltalade när Paulus, Jesus Kristus apostel, ger denna förmaning till sin kamrat och efterträdare, Timoteus: ”Jag uppmanar dig vid Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär ska de samla åt sig mängder av lärare, allt eftersom det kliar dem i öronen. De vägrar lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst. Var nykter.” (2 Tim 4:1-5).

Må Maria, Guds moder, bönfalla för oss om nåden att kvarstå trogna utan vacklan i bekännelsen av sanningen om Jesus Kristus.

Enade i tro och bön

 

                                    Gerhard Kardinal Müller

                         Prefekt för Troskongregationen 2012-2017

                                                                Översättning till svenska Voitek Krzewicki

Trons manifest på andra språk

Italienska 

Engelska 

Tyska

Franska

Polska

Spanska

Portugisiska

 

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
6/11/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021