S:t Johannes Paulus II vid Generalaudiensen på S:t Petersplatsen, 21 oktober 1981. Foto: L’Osservatore Romano.

”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.”

Det var med dessa ord ur Skriften som S:t Johannes Paulus valde att inleda sitt apostoliska brev Dilecti amici (Kära vänner”) till världens ungdomar, då FN proklamerade Internationella ungdomsåret 1985.

I detta brev beskriver han Kyrkan som ”förvaltaren av grundläggande värden och sanningar” och också som ”förmedlaren av de eviga målen som … som den stora mänskliga familjen har i Gud själv.” Han ser en längtan bland de unga efter ”äkta broderskap” mellan alla människor och påpekar: ”det kan bara finnas bröder och systrar där det finns en far. Och bara där Fadern är, är människorna bröder och systrar.”

Vid inledningen av detta års biskopssynod, den 3-28 oktober, som för samman präster, ordensfolk, lekmän och andra, för att diskutera ungdomar, tro och urskiljandet av kallelser, låt oss åter läsa S:t Johannes Paulus II:s brev till världens ungdomar.

“De unga tillhör mänskligheten”

Ungdom i sig, menade påven, är inte bara en personlig egenskap för de unga, utan snarare något som ”på ett särskilt sätt tillhör alla” och som ungdomar har ett ansvar att vara delaktiga i. Ungdom ”tillhör själva mänskligheten,” sade påven.

Hoppet, som en Kristen dygd, är ”knutet till det eviga goda som Gud har lovat människan genom Jesus Kristus,” nämligen evigt liv i himlen. Hoppet är också, sade påven, en mänsklig dygd som ”förväntar sig det goda som människan skapar” av de gåvor som Gud har skänkt. I den meningen lägger S:t Johannes Paulus II vid ansvarstagandet: Vuxna har det yttersta ansvaret för det den verklighet vi lever i nu, men de unga har ansvaret för att utforma framtiden.

“Ni tillhör framtiden, liksom framtiden tillhör er,” skrev han.

Den rike unge mannen

Budskapet i Dilecti Amici fokuserar på den episod i Evangeliet, som han beskrev som den mest ”fullständiga och innehållsrika” av alla Kristi möten med unga människor. I denna berättelse ur Markusevangeliet, möter en ung man Kristus och frågar honom vad han måste göra för att få evigt liv. Kristus säger till honom att hålla budorden, på vilket mannen svarar att han har hållit de tio buden sedan ungdomen.

“Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vi de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. S:t Johannes Paulus II framkastar att den unge mannens ungdom i sig, skulle kunna ses som hans värdefullaste egendom, snarare än materiellt välstånd.

”Beslutet att gå bort från Jesus, var säkert påverkat enbart av de yttre rikedomarna, vad den unge mannen ägde. Däremot inte av vad han var! Det han var, hade lett honom till Jesus och det hade också drivit honom att ställa dessa frågor, som tydligt handlar om planen för hela livet… Vad behöver jag göra för att för att uppnå mitt livs fulla värde och hela mening?” skrev den helige påven.

Dessa frågor är särskilt ”angelägna” och ”påträngande” under ungdomsåren; den ”existentiella fasen” i livet, när en ung människa försöker förstå sin plats i världen. De är än mer betydelsefulla för dem vars ungdomstid präglas av lidande, skrev påven.

“Ibland ställer ni dessa frågor med otålighet, samtidigt som ni själva inser att svaret på dem inte kan vara något framtvingat eller ytligt… svaret måste vara genuint och vägande,” skrev han.

”Dessa viktiga och avgörande frågor ställs på ett särskilt sätt av dem i er generation vars liv har tyngts av lidande sedan barndomen: av någon fysisk brist eller fel, av ett handikapp eller av en svår social- eller familjesituation. Frågan om meningen och värdet med livet, blir för dem än mer viktig och också mer tragisk, eftersom frågan från början präglas av existentiell smärta.”

“Ingen är god utom Gud”

Vad är då Jesus svar på unga människors rastlöshet och frågor? I evangeliet svarar han först den unge mannen genom att säga: Ingen är god utom Gud.” S:t Johannes Paulus II skrev att detta svar pekar på det faktum att Gud är kärleken – ”källan och det slutliga målet” för all moral och alla värden. Han skrev att vår natur som skapade varelser får oss att ställa dessa mycket existentiella frågor.

”Er ungdom öppnar olika möjligheter för er; den erbjuder er, som en uppgift, en plan för hela livet,” skrev han. ”Därav kommer frågan om värden och därav kommer frågan om meningen med livet, om sanningen, om ont och gott.”

”När Kristus i svaret till er uppmanar er att överlåta allt detta till Gud, visar han samtidigt på vad som är både källan och grunden inom er själva … Frågorna visar att människan inte kan förstå sig själv utan Gud – och inte heller förverkliga sig själv. Jesus Kristus kom till denna värld först och främst för att göra oss alla medvetna om detta.”  

“Vittnesbördet om människans odödlighet”

S:t Johannes Paulus II har skrivit att den moderna världens ändlösa, vetenskapliga och teknologiska framsteg, redan före internet och sociala media, skulle få ett styrande inflytande över människors “tankar, personliga möjligheter, tendenser och passioner”, om de i detta liv inte levde ett liv i likhet med Kristus, som genom sin död och uppståndelse är “vittnesbördet om människans odödlighet.”

“När vi vill vara i Kristi närvaro, och när våra ungdomar visar oss förtroende med sina frågor, kan vi inte ställa frågan på något annat sätt än den rike unge mannen gjorde, när han sade: “Vad måste jag göra för att vinna det eviga livet?’”

“Varje annan fråga om livets mening och värde skulle, när man står i Kristi närvaro, vara otillräcklig och ovidkommande … Utan det eviga livet, det jordiska livet hur rikt det än kan vara, hur välutvecklat och högtstående det än kan vara, har till slut inget annat att ge människan än dödens oundvikliga nödvändighet.”

“Du känner buden?”

Kristi svar på den unge mannens fråga att han skulle hålla Guds bud är ett svar alla ungdomar behöver tänka på, skrev Johannes Paulus II. Guds bud “bestämmer vad som är grunden för allt uppträdande mellan människor, mänskliga handlingars moraliska värde och förblir i ett organiskt förhållande till människans kallelse till det eviga livet.”

“Den tydliga moralkod som finns inskriven i den gudomliga uppenbarelsens ord, och hit hör tavlorna med de tio budorden givna på Sinaiberget som alltid kommer att vara av bestående betydelse och vars höjdpunkt står att finna i evangeliet, i Bergspredikan och budet om kärleken.”

Denna moralkod är också “inskriven i mänsklighetens moraliska samvete,” skrev han. Påven påpekade att S:t Paulus har kallat samvetet “vittne” till morallagen som skrivits i evangeliet.

“Det rättrådiga samvetet svarar med en inre reaktion på människans motsvarande handlingar. Samvetet antingen anklagar eller ursäktar,” skrev S:t Johannes Paulus II. “Men samvetet får inte förvridas; de grundläggande principerna i moralläran får inte ge vika för förvrängningar genom någon form av relativism eller utilitarism.”

Påven sa till ungdomarna att “Kristus frågar dem om den moraliska medvetenhetens tillstånd och samtidigt om samvetets tillstånd. Detta är en nyckelfråga för människan. Det är nämligen också ungdomens grundläggande fråga. Den berör hela planen för livet och den måste få sin form just under ungdomstiden…” “Värdet av denna plan är i själva verket beroende av samvetets autentiska rättrådighet. Det är också beroende av hur känsligt det är.”

“Människan bär med sig samvetet som en skatt där insatserna av gott och ont är inskrivna. Hon för den med sig över tröskeln till döden och kan själv, när hon får se honom som är all helighet, inse vad som är den yttersta och definitiva sanningen om hela hennes liv,” skrev JPII.

Som svar på vad Kristus sagt om buden kan den rike unge mannen säga att han hållit dem sedan sin ungdom; med andra ord hade han odlat vad den helige påven kallat en “moralisk personlighet.”

“Min förhoppning är att ni som ungdomar kan bygga upp en hållbar bas av sunda principer och att ert samvete under ungdomsåren kan ge er en mogen klarsynthet för det kommande livet. Var och en av er ska kunna bli ‘personer med samvete’, ‘personer med principer’, ‘personer som ingjuter förtroende, med andra ord, trovärdiga personer,” skrev han.

S:t Johannes Paulus II hoppades också att alla kunde uppleva den kärleksfulla blick Kristus gett den unge mannen i det ögonblick som innehöll “en sammanfattning och syntes av hela den glada nyheten … ett styrkande av människan och mänskligheten”, som bara Kristus kan ge.

“När allting kunde få oss att tvivla på oss själva och meningen med livet är det denna Kristi blick, medvetenheten om den kärlek som i honom visat sig starkare än något ont och varje tal om undergång, som gör det möjligt för oss att överleva”.

“Vad måste jag göra?”

Den rike unge mannen tror inte att det räcker med att bara hålla Guds bud och därför undrar han: “Vad fattas mig?” Kristus svarar: “Om du vill vara fullkomlig, gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

S:t Johannes Paulus II beskrev denna längtan till en övergång från att “bara följa moraliska förpliktelser” till en “högre” och “djupare” andlig dimension som den första inbjudan till den särskilda kallelsen till prästämbetet.

“Om en sådan inbjudande röst hörs i ditt hjärta så tysta den inte!” skrev han. “Låt den utvecklas till en mogen kallelse! Svara med bön och trofasthet till buden!”

“Under ungdomstiden frågar man sig som person ‘Vad behöver jag göra?’ Det är inte bara en fråga man ställer till sig själv utan också till andra som antas vilja svara, särskilt föräldrarna och lärarna, men också till Gud som den unga människans Skapare och Fader. Frågan ställs i det andliga rum där han börjat be i ett nära förhållande till Gud. Bönen har varit viktig för den unge. Därför frågar han Gud: ‘Vad behöver jag göra?’, vilken är din plan för mitt liv? Din skapande och faderliga plan? Vad är din vilja? Det är min önskan att få göra din vilja … Den unga personen, pojke eller flicka, skapar sig en plan för livet och känner samtidigt igen denna plan som en kallelse från Gud till honom eller henne.”

Denna kallelse kan också vara en kallelse till äktenskapet, sade helgonet. Det är ett sakrament som inte får förvridas eller förvrängas, varnade han.

Han varnade för försök “att påtvinga miljöerna och till och med hela samhällen en modell man kallar ‘progressiv’ och ‘modern’, som “omformar den mänskliga varelsen, och kanske särskilt kvinnan, från att vara subjekt till att bli objekt.”

En sådan modell förminskar kärlekens hela innehåll till njutningar. Därför får barn, som är frukten av en kärleksfull förening, inte bara ses som “ett besvärligt tillägg.”

Sök sanningen “där den står att finna,” uppmanade helgonet. “Om det krävs, var fast beslutna att gå mot dagens allmänna opinion och infriande slagord! Var inte rädda för att ställa tydliga krav på andra. Sådana krav – som man lätt känner igen som Kyrkans upprepade lära – har en verklig förmåga att förvandla er kärlek till en sann och verklig kärlek.”

“Kyrkan och mänskligheten anförtror er hela den verklighet som är kärleken, grundad i äktenskapet, för familjen och framtiden. Kyrkan och mänskligheten har stark tro på att ni kan vara pådrivande i denna pånyttfödelse; de tror verkligen att ni kan göra det vackert, vackert på det mänskliga och kristna sättet,” skrev han.

“Växande i värdighet och vishet”

De familjeband vi får veta mer och mer om som unga borde leda oss till att “i steg uppleva det bredare, sociala bandet utanför familjen” och börja bli “delaktiga i ansvaret för det gemensamma goda” – för det för människor gemensamma, skrev S:t Johannes Paulus II. Skolan spelar en uppbyggande roll, men “den kunskap som befriar människor kan inte bero bara på skolan … trots att utbildning och kunnande alltid borde understödja den mänskliga personens värdighet. All utbildning bör ge en systematisk kunskap om verkligheten.”

“Ungdomen borde vara en “tilllväxtsprocess” som i ökande grad samlar på sig allt som är sant, gott och vackert,” skrev han. “Att vara verkligt fri innebär att man använder sin frihet till sådant som är något riktigt gott. Därav följer att sann frihet ligger i att vara en person med rättrådigt samvete, som tar ansvar och vill vara en person “för de andra.”

I de sista raderna av sitt brev uppmanar påven ungdomarna att ställa svåra frågor i sökandet efter sanningen.

“Vad jag hoppas på för er unga människor är att ni får ‘växa i värdighet och vishet’, därför att ni kan leva nära naturen. Ta er tid till den kontakten! Missa det inte! När det medför ansträngningar och trötthet, gå med på det och räkna med det, särskilt när målsättningarna utmanar oss. Trötthet på det sättet är kreativt, det hör till en nödvändig avkoppling som behövs både för studierna, arbetet och hälsan.”

Slutligen:

“Jag upprepar dessa ord av Guds Moder och jag riktar dem till er, till var och en av er ungdomar: ‘Gör det han säger åt er’.”

Av Jonah McKeown

Vatikanen, 2 oktober, 2018 / 11:40 (CNA/EWTN News).

Översättning: Lena och Göran Fäldt, oktober 2018.

https://www.catholicnewsagency.com/news/recalling-st-john-paul-iis-message-to-youth-37223