Profeten Elia

Till festen till S:t Elia profeten 20 juli

”Han handlade efter vad Guds ord sade honom.” Han drog sig ju till ensamheten och lämnade kontakten med sitt land, eller familjen och faderns hus, och fick uppleva att Gud gav honom något bättre och ryckte honom undan döden till fullkomligheten i det monastiska livet.

Israels folk hade under en tid förts vilse av kungen Achav som dyrkade Baal som den gud som sände regn och fruktbarhet och allt annat timligt gott. Folket trodde inte att allt detta kom från den sanne Israels Gud utan från Baal, som Herren klagade över genom sin profet som sade: ”Och hon visste inte att det var jag som gav henne säden, vinet och oljan och som slösade det silver och guld på henne som de sedan använde för att blidka Baal.” Av det skälet och därför att han önskade visa kung Achav och Israels folk att han var den sanne Gud som han dyrkade, och att Baal var den falske gud som kungen, på drottningens anstiftan, senare framställde som värd folkets tillbedjan, talade Elia Guds ord till dem och sade att så länge de bad till Baal skulle regn inte ges dem, och inte heller under de kommande år skulle ”regn eller dagg falla på jorden”, förrän Elia själv utbad sig om det hos Israels Gud. Och på grund av brist på regn kom en fruktansvärd torka i kungariket Samarien; av det skälet sökte kungen efter honom för att döda honom.

Men innan Elia var eftersökt av kungen ”handlade han efter vad Guds ord sade honom”. Som Gud anvisade, drog han sig undan i ensamhet ”och lämnade kontakten med sitt land, eller familjen och faderns hus” för att kungen inte skulle få tag på honom utan att i fortsättningen ha någon tillgång till jordisk förmögenhet eller ha ansvar för hus och hem och deras skötsel eller låta makt och inflytande hindra honom att eftersträva ett konsekvent liv som munk, det Gud velat kalla honom till. 

Elia hade sagt: ”Herren Israels Gud lever och i det Han ser står jag.” Han har med rätten på sin sida förtjänat att stå inför det gudomliga majestätets höghet därför att han satt ut själens väg i så stor fullkomlighet att ingen av kvinna född förr eller senare haft fullkomligare helighet. Ty, fastän Frälsaren har sagt: ”Bland de av kvinnor födda finns ingen större än Johannes Döparen”, är Elia Johannes’ jämlike, eftersom ängeln Gabriel vittnade om honom då han sade till Sakarias (Luk 1: 17): ”Johannes skall gå före honom [Jesus] med Elias’ ande och kraft”.

Elias hjärta blev sakta varmare i ensamheten där hans brinnande kärlek till slut flammade upp från den gudomliga kärlekens eld; han var brinnande under sina meditationer, han fick ofta känna smaken av Guds onämnbara härlighet och hade sin fasta boning i en störtflod av gudomlig kärlek (det vill säga, han vilade), ur vilken Gud låter dem dricka som älskar honom, enligt vad profeten säger: ”Du låter dem dricka ur dina fröjders flödande vatten”. Men eftersom Elia då var helt upptagen i frid och ihärdigt betraktande av dessa outsägliga glädjeämnen, kunde han ändå inte förbli i detta tillstånd lång tid, eftersom den förgängliga kroppen var en tung börda för honom. Efter återfunna krafter kunde han ofta glädja sig åt minnet av det ljuvliga han fått smaka och andra gånger vara djupt bedrövad i sin hunger och längtan efter en så ljuv vederkvickelse för själen.

”Och korparna kom till honom med bröd och kött på kvällen.” Med den födan livnärde Elia sin utmärglade kropp i öknen men bara så mycket att han inte dog; han tvivlade inte heller på att Gud skulle förse honom med bröd och kött med korparnas hjälp. Innan han begav sig till Kerits bäckravin sa Gud till honom: ”Jag har befallt korparna att ge dig föda där”. Därför litade Elia på Gud när han var vid bäcken Kerit och lade hela bekymret med den mat han behövde i Guds hand, ty ”han såg till hans behov”. Allt som han behövde för det liv Gud gett honom fick han därför att ”han först sökte Guds rike och Guds rättfärdighet.”

”Och han drack av vattnet från bäcken”, det vill säga, han avstod från allt annat vin för att ledas till den vishet, om vilken det sägs: ”Vishetens källa är en porlande ström.” Så skedde det att Elia än en gång rycktes bort ”till det underbara tältet, till Guds hus.” Han uppfylldes av Guds överflödande rikedomar och ur hans kärleks strida ström, drack han.

Läsning till festen till ära för S:t Elia profeten som firas av alla skodda och oskodda karmeliter den 20 juli, andra alternativa läsningen i läsningsgudstjänsten. Inofficiell översättning från det karmelitiska breviariet (Institutum Carmelitanum, 1993) juni 2019, Göran Fäldt för Katolsk Horisont.