Ingrid Ydén-Sandgren

Det finns en slags europeisk mentalitetsbeskrivning av hur människor bedöms och värderas i Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen. Det första man tycks vilja veta om en människa tycks vara längden, tjockleken och åldern på personen, märker denna främling på vår jord. Men Exupéry framhåller genom den lille prinsen helt andra kvalifikationer, som rösten, ja, och hjärtat. Det är hjärtats kvaliteter som fångar in människan! Ingrid var för mig en person som tänkte så. Hon kunde säga om personer, ”han eller hon har en klar och stadig blick, han eller hon ser på mig med ärlighet.” Människor kände sig också styrkta och sedda i hennes närvaro. Men hon behövde också själv kontakt med människor för sina många idéer och projekt. Det var en sida hos henne som kunde vara – uppfordrande!

Ingrid har alltid rört sig bland många människor och haft ett stort kontaktnät, både som församlingsperson och som den författare och journalist hon var. För henne var en människa bestämd av sin trovärdighet, inte nödvändigtvis av sina kompetenser. Med den synen på människor kunde hon verka sammanförande, inspirerande, och ibland krävande.

Ingrid Ydén-Sandgren var en människa med många budskap. Hon ville nå andra och initiera det nya och ofta djärva. Hon brukade säga: ”Jag är en idéspruta, men jag behöver många omkring mig!” Med sin svenskkyrkliga bakgrund och sin nya andliga hemvist i Katolska kyrkan bar hon genom hela sitt senare liv ett budskap i båda riktningarna. Åt det ena hållet Rom, klostren och helgonen, åt det andra Bibeln och den svenskspråkiga litteraturen. Som lektor i församlingen hade hon en viss fäbless för att dramatisera texten och göra den möjlig att uppleva. Man märkte att hon älskade att berätta. Det var också det som gjorde henne till en så god och lättillgänglig författare. Många av hennes böcker kommer att läsas och älskas i framtiden. Man får hoppas att tidskriften Jungfru Maria, som var hennes skapelse, kan fortsätta att förmedla den andliga inspiration hon stod för.

Hon var in i det sista trogen söndagsmässan och följde uppmärksamt varje läsning och varje predikan som en person som var mycket bra på att lyssna. Hon tog i stor andakt alltid emot Herren Kristus i den heliga kommunionen. Hennes kommentarer var alltid intelligenta och skarpa, om hon då och då gav uttryck för dem. Aldrig falskt smicker eller inställsamt berömmande. Jag uppfattade henne alltid som – hur ska man säga – både saklig, uppriktig, ibland kärv, men med ödmjuk självinsikt.

Som ekumenisk impulsgivare inledde hon i Jönköpings katolska församling en dramatisering av Jesu korsväg med teaterkläder och ljudeffekter. Hon såg till att Jesus spelades av en person från Svenska kyrkan, hon såg till att församlingens olika språkgrupper var väl representerade i de många rollerna. Korsvägen i fastan blev en mycket viktig kontaktpunkt för den katolska församlingen med de andra församlingarna i det klassiskt frikyrkliga Jönköping.

En viktig kontaktpunkt var hennes boklåda som olika personer hjälpte till att hålla aktuell, inte bara med Ingrids egna böcker, utan med nyutkomna, kristna böcker av olika författare, katolska som luthersk-evangeliska. På Ingrids initiativ fick Jönköping en julkrubba i stadens mitt som kristna samarbetsrådet sedan ansvarade för och utvecklade. På det sättet blev Jönköpingsborna mer medvetna om att den svenska julkrubban hade sitt ursprung i hennes älskade S:t Franciskus. Hon förmedlade julkrubbans katolska historia och gav Franciskus en plats i människors hjärtan.

Som han ville hon också utsträcka hjälp till de fattiga och förföljda. Caritas Jönköping kunde genom hennes kontakter med bland andra Birgittasystrarna och Taizébröderna i Bangladesh, där henne son Johannes är munk, hjälp förmedlas, inte bara i form av pengar utan än viktigare, i form av förbön. Många har uppskattat hennes engagemang i viktiga frågor, vänner i Individuell Människohjälp, IM, retreatgården Wettershus utanför Gränna och andra mötesplatser.

Hur kan man i ett vänperspektiv försöka sammanfatta ett så långt och rikt liv när hon nu har lämnat oss – säkert för att ännu ivrigare be för oss hos Herren och Hans Moder? Prästdottern, makan till författaren Gunnar Sandgren, mor till de tre barnen, två söner och en dotter, författaren från skrivstugan i Ölmstad i närheten av Vättern och hela den gamla svenska lantortskulturen, den aktiva kvinnliga lekmannen som vittnade om Kristus och Kyrkan – orädd, frimodig, lärd på det rätta sättet, och alltid med det vänliga leendet. Många vänners minnen av henne kommer att göra henne rättvisa. För väldigt många förblir hon efter sin jordiska död en älskad vän. En trovärdig och kär vän! Tack, Ingrid! Församlingen kommer att sakna dig!

                                                                                                   Göran Fäldt, diakon

                                                                        S:t Franciskus församling, Jönköping