Människor står vid en helgedom som innehåller en relik av Sankt Bernadette Soubirous ben i basilikan i Maastricht den 1 april 2024, under mässan som markerar starten på relikens turné i Nederländerna. (Foto: RAMON MANGOLD / AFP via Getty Images)

En vän har erbjudit sig att följa med mig till Lourdes nästa vår. Han är med i en organisation som tar grupper av personer med funktionsnedsättning dit varje år.

Jag har tillräckligt många saker fel på mig för att det inte verkar uteslutet att åka dit. Jag har ont i ryggraden nästan hela tiden och har levercancer, även om jag nu är i remission. Men jag är inte säker på om jag verkligen är som de som flockas till Lourdes år efter år.

Jag har sett bilder och sett filmer från Lourdes och har blivit rörd av den stora tron hos pilgrimerna som ger sig av för att söka befrielse från sina bördor. De går oftast på kryckor eller sitter i rullstol. De kämpar hårt. Jag har ingen aning om hur många som är botade. Men jag gissar att bara för att vara där Jungfru Maria en gång talade till 14-åriga Bernadette Soubirous, vars högtid kyrkan firar den 16 april varje år, kan det vara en belöning i sig.

Efter att ha läst Sången om Bernadette av Franz Werfel förstår jag vilken dragningskraft denna plats har på de troende. Werfels bok är inte för barn. Det är en djup titt på vad det innebär att ha tillit när människor runt omkring dig tycker att du är en lögnare och en dåre. Jag tror inte att man kan läsa Werfels bok utan att förälska sig i den heliga Bernadette, eller åtminstone bli en beundrare.

Min mamma brukade säga att jag alltid var underdogen, och Bernadette var en av de stora underdogarna genom tiderna. Alla var emot henne - utom den heliga Jungfru Maria. Den franska staten ansåg att hon var en störare och ett hot mot den sociala ordningen, medan kyrkan betraktade henne som en pinsamhet, eftersom hon tillhörde de fattigaste av de fattiga, var analfabetoch hade dålig hälsa. Bernadette kunde lätt ha tagit tillbaka sin berättelse om den vackra kvinnan i grottan och levt ett fridfullt liv. Men hon var oförmögen att förneka sanningen.

Vilket barn är så starkt?

När jag tänker på det här erbjudandet att åka till Lourdes har jag ärligt utvärderat min hälsa. Under de senaste 13 åren har jag hoppat fram och tillbaka från inte så illa till hemskt. Det är utmattande. Stora mängder smärta skapar problem, fysiska och psykiska.

Det har nyligen gått upp för mig att det oftast slutar med att jag avbokar när jag planerar att träffa andra. Jag kan inte förutsäga från en dag till en annan hur jag kommer att må. När jag är i klorna på svår smärta är det sista jag vill göra att prata. Jag sitter inte i rullstol och kan gå en bit, men det blir svårare att ta sig runt kvarteret. För varje år blir det lite värre.

En djupt katolsk vän till mig har gjort filmer om oss som lider men inte har fallit offer för legaliserad dödshjälp. Det mesta filmades vid mitt köksbord i Toronto, men för att ge mig ett extra filmiskt värde filmades jag när jag gick några steg framför mitt hus. När jag såg filmen blev jag chockad. Jag såg hemsk ut; Mitt ansikte var uppsvälld och jag var böjd. Att inte kunna träna på 13 år sätter sina spår.

Min första tanke var att be om att filmen skulle förstöras. Sedan insåg jag att min fåfänga stod i vägen för ett viktigt vittnesbörd som kunde hjälpa andra. Jag talade om hur jag, med tanke på hur många saker jag var tvungen att ge upp, ändå tyckte att livet var värt besväret. Det fanns för många välsignelser i mitt liv för att kasta bort det, så många människor jag älskar. Livet är sannerligen värdefullt.

På mitt skrivbord ligger en bok som heter The Wonders of Lourdes. Den berättar om 150 mirakel som inträffade vid helgedomen. Jag köpte den för flera år sedan efter att ha läst Sången om Bernadette. Jag har knappt tittat på den, förrän nu.

I förordet står det:

"Bernadette offrade sig själv till den oförtjänta gåvan från Gud som sträckte ut en hand till henne för hennes egen skull, förvisso, men framför allt för världens skull."

Så, till Lourdes? Jag är rädd att en flygning över Atlanten kommer att göra mig så handikappad att jag skulle bli sängliggande i flera dagar.

Eller kanske skulle det bota alla mina krämpor att vara där Maria och ett stort helgon samtalade, åtminstone för en stund. Och kanske skulle det bara vara underbart att sälla mig till dem som också försöker göra lidande begripligt. Det finns en styrka i att vara många.

Charles Lewis

Charles Lewis skriver från Toronto. Han är också årets mottagare av ärkebiskop Adam Exner-priset, som delas ut av (kanadensiska) Catholic Civil Rights League för "Catholic Excellence in Public Life".

Till svenska, april 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Den heliga Bernadettes kropp är oförstörd - och hennes helighet inspirerar fortfarande miljoner

Läs också: Lourdes erkänner officiellt det 72:a miraklet