(Alexander Antropov/Pixabay/CC0)

Den 1 september 1983 avvek ett Boeing 747 plan tillhörande Korean Air Lines med 269 människor ombord från sin bestämda rutt på resan mellan Anchorage och Seoul och flög över en ö som innebar kränkning av sovjetiskt luftrum. Ett ryskt jaktplan gick snabbt upp och sköt ned planet.

Fem västeuropeiska länder, inklusive Storbritannien och Västtyskland, kom på grund av det skandalösa agerandet från Sovjets sida snabbt överens om att ge Förenta Staterna klartecken för medeldistansmissiler från och med november det året. Sovjet höll då på med krigsförberedelserna eftersom deras militära försprång snabbt minskade.

205 dagar senare den 25 mars 1984 invigde S:t Johannes Paulus II världen till Marias Obefläckade Hjärta. Han bad biskoparna i hela världen att be med honom under ceremonin som avslutade Återlösningens heliga år. Han genomförde invigningen på S:t Petersplatsen i Rom knäböjande inför statyn av Vår Fru av Fatima som förts till Rom från Fatima.

Mindre än två månader senare den 13 maj 1984 på 67:e årsdagen av den första Uppenbarelsen i Fatima drabbade en katastrof den ryska flottan vid Severomorsks marinbas, som ligger nära Finland vid Barents hav.

En eldsvåda som förmodligen orsakats av en cigarett visade sig få katastrofal omfattning. Som en gnista i en jättelik fyrverkerifabrik utlöste en tappad cigarett en explosion i ett enormt förråd av medeldistansmissiler.

580 av 900 luftfartygsmissiler förstördes. 320 av 400 ytmissiler byggda för kärnvapenstridsspetsar förstördes. Uppåt 300 militär personal omkom.

Det ödelade Sovjetunionens Nordsjöflotta.

Sr Lucia skrev flera år senare att ”alla mycket väl visste att vi gick igenom ett av de mest kritiska ögonblicken i världshistorien när de stora ömsesidigt fientliga makterna planerade ett kärnvapenkrig som skulle ha förstört världen, om kanske inte hela världen så i alla fall den största delen. Och vad skulle ha blivit kvar? Vilka överlevnadschanser hade vi haft? Och vem hade kunnat avråda dessa arroganta människor bakom sina krigsplaner…? Vem, annan än Gud.”

Grzegorz Gorny och Janusz Rosikon berättar om detta i Fatima Mysteries (2017). Året efter, 1985, kunde Sr Lucia avslöja att Vår Fru sagt henne att, om inte invigningen gjorts av Johannes Paulus II, hade ett kärnvapenkrig brutit ut. Tack vare invigningen hände det inte. Det fanns en obestridlig länk mellan invigningen och den stora förstörelsen av den sovjetiska norra flottan.

Sr Lucia skulle senare tala om detta för kardinalerna Padiyara av Indien och Ricardo Vidal av Filippinerna under deras besök i klostret.

Förhandsvisning 1983?

Ett år tidigare kom det också mycket nära ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och Förenta Staterna. Det kan bara ha varit Vår Fru av Fatima som haft sin skyddande hand över vad ha kunde blivit en förödande katastrof 1983 därför att Johannes Paulus II året innan, den 13 maj 1982, gjort en invigning till tro på Gud för hela världen men inte helt följt Vår Frus anvisningar, eftersom det inte gjordes i full gemenskap med alla biskoparna i världen. Det var hans avsikt att göra det på det sättet men breven till biskoparna postades för sent. Av den anledningen kunde de inte vara förenade med honom den gången.

Händelsen tycktes spegla vad som hände 1942 under Andra världskriget. Den 31 oktober det året invigde den Salige Pius XII världen och Ryssland till Marie Obefläckade Hjärta som Vår Fru av Fatima begärt. Men invigningen skedde inte i förening med alla världens biskopar heller. Det var en kritisk tid under kriget eftersom fienden gick fram på bred front. Ändå kunde Sr Lucia säga att Vår Herre visade ”hur glad han var” fast invigningen var ofullständig och lovade att slutet på kriget snart skulle komma. Strax efteråt vände tidvattnet och de allierade började vinna fler avgörande slag.

 På samma sätt måste Johannes Paulus II:s överlåtelseakt 1982, till och med utan alla biskoparnas medverkan i världen, ha haft samma effekt när vi tänker på vad som kunde ha skett i den där händelsen 1983 som nu följer här.

Den ryska händelselänken

Låt oss gå tillbaka till händelsen 1983 året efter överlåtelseakten året innan. Är det inte möjligt att Vår Fru avvärjt ett kärnvapenkrig genom en enda officer inom den sovjetiska försvarsmakten på samma sätt som Gud använde Kyros som hjälp för israeliterna enligt Jesaja?

Officerens namn var Stanislav Petrov.

Tidigt på morgonen den 26 september 1983 stod Petrov på sin post i en hemlig kommandocentral utanför Moskva. Som vakthavande officer hade den 44-årige överstelöjtnanten i uppgift att övervaka den dator som kontrollerade Sovjets tidiga varningssystem för missilattacker uppkopplat till satelliterna över USA. 

Det var 25 dagar efter Sovjets nedskjutning av det koreanska passagerarplanet. President Ronald Reagan hade tidigare fördömt Sovjetunionen som ett ”ondskans kejsardöme.” Kortdistansmissiler placerades nu ut i Europa. Det kalla kriget hade nått kokpunkten.

Alla satt på helspänn. Petrov stod på sin post. Inte fullt en timme efter midnatt gick oväntat larmet. ”Sirenerna tjöt men jag bara satt där några sekunder och stirrade på den bakgrundsbelysta, röda skärmen med ordet ’Fyrar av’ på den,” skulle han berätta för en intervjuare många år senare. Systemet bekräftade att larmet var pålitligt och därmed hade Förenta Staterna avfyrat en ICBM missil.

”En minut senare gick larmet igen,” sa Petrov. ”Den andra missilen hade avfyrats. Sedan en tredje och en fjärde och den femte. Datorerna gick från ’Avfyrad’ till ’Missilangrepp.’”

Systemet sökte det sovjetiska svaret enligt fastställd rutin – vidta motåtgärderna. 

”Det fanns ingen regel för hur länge vi fick tänka innan vi rapporterade en attack”, sa Petrov senare till BBC. ”Men vi visste att varje sekund vi förhalade rapporterandet tog ifrån oss viktig tid; att den sovjetiska högsta militära ledningen och den politiska ledningen måste få information utan dröjsmål. Jag behövde bara lyfta telefonen; jag behövde bara ringa på direktlinjen till vårt högsta befäl – men jag kunde inte röra en fena. Det kändes som om jag satt i en het stekpanna.

Alla data sa honom att en kärnvapenattack var på väg. Inom 30 minuter skulle missilerna nå sitt mål och explodera. Det var hans plikt att rapportera alla varningssignaler till sina överordnade så att Sovjetunionens ledare kunde besluta om vedergällningsaktioner med sina egna missiler.

Petrovs roll var den avgörande mellanhanden.

Men något – kunde det vara någon? – höll honom tillbaka i ögonblicket då han grep efter telefonen.

I stället försenade han rapporteringen. Tanken slog honom att det inte verkade klokt att tro att Förenta Staterna med sina hundratals kärnvapenmissiler skulle attackera med bara fem interkontinentala ballistiska missiler för att inleda ett kärnvapenkrig.

”Jag hade en konstig magkänsla,” ville han säga. Medan rapporterandet förhalades kom rapporter från sovjetiska markbundna radarsystem med beskedet att ingenting hände på deras skärmar. Trots det beskedet skulle rapporten från Petrov enligt fastställd rutin baseras på den datorinformation som var för handen.

Petrov fick då en andra tanke. Han visste att det nya, tidiga varningssystemet var nytt och hade ingett honom en del kritiska farhågor.  Så snart missilerna upptäckts måste informationen gå igenom hela 29 säkerhetsnivåer och Petrov var inte säker på att det skulle vara möjligt att genomföra dem på så kort tid.

Eftersom han fortfarande inte var helt säker på om datorns larminformation var korrekt eller felaktig, var han tvungen att fatta ett dödligt svårt beslut. Som vakthavande officer lyfte han luren till den sovjetiska arméns högkvarter. Han rapporterade in det tidiga varningssystemet som ett systemfel – ett falskt alarm.

”Tjugotre minuter senare förstod jag att ingenting hänt,” sa han i en intervju 2013. ”Om det varit ett verkligt anfall hade jag redan vetat det. Det var en så stor lättnad.”

När han sedan sett tillbaka på denna upprivande tid kände Petrov att den civila utbildningen hjälpt till i beslutets ögonblick. Alla de andra officerarna som kunde ha varit i tjänst i det avgörande ögonblicket var yrkessoldater med militär träning och skulle omedelbart följt instruktionerna och rutinerna till punkt och pricka och rapporterat inkommande missiler. Varför var Petrov den ende som hade tvekat i tjänsten i det kritiska ögonblicket? Var det himmelens val?

Fastän Petrovs beslut hjälpte att förhindra ett kärnvapenkrig, och fastän hans överordnade officerare först lovordade honom för det han gjort, gav de honom en reprimand för att inte till punkt och pricka infört hela händelseförloppet i sin loggbok vid den tiden.

Efterdyningarna

Efter ett år sa han upp sin militära tjänst och tog arbete som ingenjör på ett försvarsrelaterat institut och en tid där drog han sig tillbaka på en minimal pension för att leva med sin hustru som blivit svårt sjuk. De bodde då utanför Moskva i en mindre stad. Femton år efter att ha tagit ett beslut som förhindrade ett möjligt kärnvapenkrig blev det han gjort till slut offentligt när den pensionerade överbefälhavaren för det ryska försvarssystemet berättade hela historien. Erkännandet kom utanför Ryssland. År 2006 inbjöds han till New York för att tilldelas en utmärkelse från Världsmedborgarförbundet (Association of World Citizens) och 2013 förärades han Dresdens fredspris.

Men när han dog av lunginflammation i en ålder av 77 år den 19 maj 2017 i sin lilla hemstad, fick ingen veta det förrän fyra månader senare då en utländsk journalist gjort efterfrågningar om hans situation.

Det finns en sida av historien som knappast omnämnts. Indirekt verkar det peka tillbaka på vad Sr Lucia sagt att hon skulle göra 1985.

Sovjetmedborgarna var ju ateister. Dit hörde naturligtvis militären. Men vi måste ställa oss frågan om det gällde Stanislav Petrov när vi tittar närmare på vad han sa i en intervju med Christian Science Monitor. Han försäkrade, ”Jag önskar att jag kunde säga att det inte finns någon risk [för en kärnvapenattack av misstag i dag]. Men när vi sysslar med rymden – när vi [spelar rollen av] Gud – vem vet då vad nästa överraskning kan vara?”

Vår Fru av Fatima hade svaret och anvisningarna. Mänskligheten kan inte längre spela Guds roll utan måste följa hans anvisningar.

                                                                                                       Joseph Pronechen

Joseph Pronechen är ledarskribent på National Catholic Register sedan 2005 Blogg 13 oktober 2019

Översättning för Katolsk Horisont, 20 oktober 2019, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här