När man får höra folk uttala sig skulle man kunna tro att Kyrkans förbud mot den artificiella kontraceptionen, som bekräftades i Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae (1968), kom från klar himmel. I själva verket har det alltid funnits ett starkt och konsekvent förbud för sådant bruk från första början i Kyrkans historia ända fram till 1900-talet med uttalanden av Paulus VI:s tre omedelbara föregångare och även Andra Vatikankonciliets Gaudium et Spes. Samtliga protestantiska ledare har, liksom deras efterträdare som reformatorer, hållit fast vid samma undervisning fram till början av 1900-talet.

Påve Johannes Paulus II tog tålmodigt och återkommande gånger upp detta fall med undervisningen i Humanae Vitae.  Två av hans uttalanden är emellertid särskilt anmärkningsvärda. 1983 tillkännagav han: ”Kontraceptionen skall anses så allvarligt stridande mot lag att den aldrig av något skäl skall rättfärdigas. Att tänka eller säga motsatsen är liktydigt med att hävda att omständigheter i det mänskliga livet kan uppkomma i vilka det är lagligt att inte erkänna Gud som Gud.” (L’Osservatore Romano, 10 oktober,1983)

1987 gjorde han åter gällande att ”Kyrkans undervisning om kontraceptionen inte hör till kategorin frågor som är öppen för diskussion teologer emellan. Undervisar man motstridigt, innebär det att makars samveten leds fel.” (L’Osservatore Romano, 6 juli, 1987)

80 procent av katolska kvinnor i USA i fertil ålder känner ändå inte till denna undervisning. Varför då ge sig ut nu för att ”röra om i grytan” överhuvudtaget? Därför att sanningen om evangeliet och den mänskliga personen står på spel.  

Också de med en god vilja har ofta svårt att förstå logiken i Humanae Vitae. De känner kanske till vad läroämbetet säger, men saknar grunden för undervisningen i Skriften.

Ett stycke (som ger oss ett grundläggande tema för hela Bibeln) talar om Guds plan och det svar Han förväntar sig av dem som har önskan att räknas till Hans utvalda folk. Jag hänvisar särskilt till följande:

”Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på följande sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund.” (Första Moseboken, 17:10-13).

När Gud började upprätta ett folk som bara skulle tillhöra Honom, gjorde Han ett förbund med Abraham som fader till detta särskilt utvalda folk. Herren lovade att Abrahams efterkommande skulle bli talrika som ”stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand.” (Första Moseboken, 22:17). Och detta från en man ”som dessutom var så gott som död.” (Hebreerbrevet 11:12).

Allt detta visade att Herren var Gud, såväl i kärlek som i makt; Han var verkligen Jahve (Jag är den som är), som, som sådan, uppenbarade sig för Mose, som själva livets källa. (Andra Moseboken 3:14).

22 november 1968

När Abraham bad Gud att visa sin kärlek, talade Gud i ett ordaval av liv; alltsedan dess har kärleken och livet hört ihop som de två sidorna på samma mynt. Förr i tiden var ingående av ett förbund den vanliga formen för att komma överens i affärerna och överenskommelser av det slaget åtföljdes alltid av någon form av yttre tecken. Herren har sagt att tecknet för Abraham, och varje son i förbundet hädanefter, skulle vara omskärelsen.

Så märkligt! Varför inte ett tecken som kunde ses av alla i varje ögonblick? Varför ett tecken som bara kunde ses av mannen och hans hustru? Skälet är lika enkelt som det är djupt. Den äktenskapliga akten skulle nämligen inte bara tala kärlekens språk utan i lika grad livets språk, med andra ord, den sexuella intimiteten skulle tala Guds språk.

Varje gång en hebreisk man påbörjade den äktenskapliga akten skulle han påminnas om att denna akt av Gud själv fått en ny mening. Det var en akt som satte en stämpel i själva köttet och som var lika bestående som Guds vilja och kärlek, som livets gåva från Gud.

Sambandet mellan kärleken och livet når sin höjdpunkt i Jesus Kristus som älskar mänskligheten så mycket att Han ger sitt liv för att ”de skall ha liv, och liv i överflöd.” (Johannes 10:10). Jesus, liksom sin himmelske Fader, ger ett förbundstecken för sin kärlek i livets blod i eukaristin som är det nya och eviga förbundet.

De kristna behöver inte praktisera omskärelsen under det nya förbundet men de är fortfarande kallade att avspegla samma värden i vilka vi är och vad vi gör. Den stora förebilden som ges oss är vad Kristus gör för vår skull genom sitt offer. Herren upphöjer den mänskliga sexualiteten till sakrament genom instiftande av ett förbund. Det finns ingen motsvarighet till kärlekens heliggörande genom förbund mellan Gud och människan i någon annan religion och det kommer inte heller att någonsin finnas en sådan motsvarighet. Den mänskliga sexualiteten har av Gud gjorts till en spegelbild av Guds gåva av sig själv som kärlek och liv.

Det är därför vi här har att göra med sanningen om Guds identitet och samtidigt om människans värdighet.

Då är det inte längre så underligt att S:t Paulus skulle besjunga den äktenskapliga kärleken som ett stort mysterium och ett tecken på Kristi kärlek till sin Kyrka. Kontraceptiva samlag är å andra sidan en lögn, både om förbundets Gud och om förbundets barn.

Flera tiotal år efter Humanae Vitae håller Kyrkan fast vid denna väsentliga undervisning med en orubblighet som irriterar och förvånar de flesta (till och med under påve Franciskus tid), men hon gör det tack vare de fundamentala övertygelserna som underbygger hela kallelsen att tillhöra det utvalda folket.

Fader Peter M.J. Stravinkas

Översatt för Katolsk Horisont, juli 2023, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här