Heliga Bernadettes underbara bevarande

7
min read

Heliga Bernadettes underbara bevarande

ons, 02/20/2019 - 06:30
Posted in:
0 comments

S:ta Bernadette Soubirous

Trettio år efter sin död har den heliga Bernadettes kropp kunnat ses i ett märkligt tillstånd av fysiskt bevarande.

Av Thomas L. McDonald

Oförstörbarheten är ett knepigt ämne. De mänskliga kvarlevorna bevaras mer eller mindre oförstörda eller förmultnar. Flera olika faktorer spelar in. Det kan vara fråga om den omgivande fysiska miljön eller ovanligare tillfälligheter. Den heliga Margareta av Cortona ansågs en gång höra till de oförstörda. Senare visade det sig att hon mumifierats efter begravningen. Andra är inte så lätta att förklara.

Den heliga visionären i Lourdes, Bernadette Soubirous, dog 1879 och togs upp ur sin grav första gången 1909 och därefter 1919 och 1925. När hon togs upp ur graven alldeles i slutet av undersökningarna med anledning av en eventuell helgonförklaring kallades det ”identifierandet av kroppen”. Det är en formell procedur som bevittnas av personer från civil och kyrklig myndighet som också undertecknat ett edsformulär. Vid tillfället som väljs identifieras kroppen och undersöks för att utröna om den förmultnat eller börjat förmultna. Vid detta tillfälle tillvaratas reliker.

Den första undersökningen av Bernadette började klocka 8.30 onsdagen den 22 september 1909. Murare lyfte stenen medan borgmästaren och vice borgmästaren såg på för att intyga förfarandet. Kistan ställdes på bockar och locket skruvades av. Blyförklädnaden skars upp. Vittnena intygade att ingen lukt märktes och att kroppen i kistan befanns vara i ett ovanligt tillstånd av fysiskt bevarande. I ett dokument undertecknat av de undersökande läkarna ”Doktorerna Ch. David och A. Jourdan”, som bevaras i klostret Saint-Gildard i Nevers, kan följande läsas:

Kistan öppnades i närvaro av biskopen av Nevers, stadens borgmästare, hans närmaste vikarie, flera kanoniker och vi själva. Vi kunde inte märka någon lukt. Kroppen var klädd i Bernadettes ordensdräkt. Dräkten var fuktig. Hela kroppen var täckt utom ansiktet, händerna och underarmarna. Huvudet lutade år vänster. Ansiktet var grånat vitt. Huden satt fast på musklerna och musklerna vid benen. Ögonhålorna täcktes av ögonlocken. Ögonbrynen låg slätt på huden och satt fast på ögonvalven. Fransarna på högra ögonlocket satt fast i skinnet. Näsan var utvidgad och hopsjunken. Munnen var lite öppnad och det syntes att tänderna satt kvar på plats. De över bröstet korslagda händerna var mycket väl bevarade liksom också naglarna. Händerna höll fortfarande ett rostigt radband. Ådrorna på underarmarna stod ut. Fötterna hade liksom händerna torkat ihop och tånaglarna satt kvar (men en av dem hade lossnat här kroppen tvättats av). När plaggen tagits av och slöjan lyfts från huvudet, kunde man se att hela kroppen var hoptorkad och stelt spänd. Det syntes att det kortklippta håret satt kvar på kraniet och att öronen såg helt oförändrade ut. Kroppens vänstra sida låg lite högre än den högra från höften och uppåt. Magen hade sjunkit in men var spänd som kroppen i övrigt. När man försiktigt knackade på den lät den som papp eller kartong. Vänster knä var inte lika stort som höger. Revbenen sköt ut på samma sätt som musklerna i lemmarna. Kroppen var så stelnad att den kunde rullas fram och tillbaka för att tvättas av. Kroppens nedre delar hade något svartnat. Det kan ha varit en följd av att det fanns mycket kol i kistan. Så som vi har sett allt har vi dokumenterat det och antecknat allt i uttalandet som troget motsvarar det vi bevittnat.

De systrar som berett kroppen till begravningen 30 år tidigare var närvarande och lade märke till att fastän hennes hand ändrat läge såg hon ut som hon gjorde när de såg henne den sista gången. En förändring som kunde noteras var radbandet som blivit lite rostigt. Huden som höll i det var fortfarande mjukt.

Man föreställer sig ibland, av misstag, att en kropp bara kan anses oförmultnad, eller intakt, om den återfinns i ett idealiskt tillstånd, som om personen lämnat denna världen ögonblicken dessförinnan. Så är inte fallet. Lorenzo Lambertini, som blev påven Benedikt XIV, har skrivit en genomgång av kanonisationsprocessen i flera band (Doctrina de servorum dei beatificatione et beatorum canonizatione) som innehåller två kapitel om ” de cadaverum incorruptione.” Kapitlen har än i dag betydelse för hur Kyrkan definierar fenomenet och hur man närmar sig det.

För att en död kropp ska kunna anses avvikande måste den befinna sig i ett ovanligt väl bevarat skick med livsliknande färg och fräschör, utan lukt eller tecken på normal förmultning, och med någon flexibilitet i huden, lederna eller båda. Den måste befinna sig i detta tillstånd utan någon mänsklig inverkan eller andra påtagliga orsaker. Döda kroppar som observeras intakta men snabbt börjar förmultna efter en undersökning, eller efter att ha flyttats, kan inte betraktas som mirakulöst bevarade.

I fallet S:ta Bernadette var den höga graden av naturligt bevarande första gången den togs upp ur graven, tillsammans med fukten i klädesplaggen och radbandets rostiga tillstånd, högst anmärkningsvärt. En död kropp som en gång definierats som intakt kan mycket väl senare visa tecken på förändringar som uttorkning, eller att ha blivit mycket mörkare i färgen. Detta kunde iakttas när S:ta Bernadettes döda kropp togs upp ur graven andra gången 1919.

1909 hade Bernadettes döda kropp tvättats av systrarna och klätts om innan den begravdes igen. Huden var den här gången mycket förändrad i färgen sannolikt på grund av behandlingen 1909. Också denna gång var två läkare närvarande (Talon och Comte) som noterade frånvaron av lukt men däremot mögelfläckar och uttorkning. Doktor Comtes rapport daterad 3 april 1919 säger följande:

”På begäran av biskopen av Nevers lossade jag på och tog ut inre delen av det femte och det sjätte revbenen som reliker. Jag lade märke till att det i bröstkorgen fanns något hårt som gjorde motstånd när jag rörde vid det. Det var levern som var täckt normalt av den tunna hinnan. Jag tog också ut lite av hinnan och den underliggande levern som reliker och jag kan intyga att detta organ var i ett anmärkningsvärt intakt tillstånd. Jag tog också bort de två knäskålsbenen på vilka hud satt fast. Ett tunt lager kalcium fäste på knäskålarna. Jag tog till slut bort muskelfragment på lårbenens höger och vänster utsida. Musklerna var i mycket gott, intakt skick och såg inte ut att ha börjat förmultna alls.”

Min slutsats efter undersökningen är att den vördnadsvärda Bernadettes kropp är intakt med ett fullständigt skelett och muskler som är förtvinade men väl bevarade. Bara det skrumpnade skinnet tycks ha tagit skada av fukten i kistan. Det ser nu gråaktigt ut med ett lager av mögel och salter av kristall och kalcium. Men kroppen verkar inte ha förmultnat och ingen upplösning av liket har börjat trots att man normalt skulle ha väntat sig det efter en så pass lång tid under jord i ett valv över kistan.

Härefter begrovs S:ta Bernadettes kvarlevor igen för att senare en sista gång 1925 läggas till vila på en ny plats. Att ansiktet tappat all färg noterades liksom förändringen av näsan som blivit smalare. Eftersom hon skulle placeras i en glaskista i kapellet S:ta Bernadette av Nevers gjordes masker av ansiktet och händerna som täcktes över med vax. Doktor Comte var också denna gång närvarande och har lämnat sin rapport till Läkarföreningens Notre Dame de Lourdes nyhetsbulletin (1928):

”Jag ville egentligen öppna bröstkorgen på vänster sida för att ta relikerna och sedan ta ut hjärtat som jag var övertygad fanns kvar. Eftersom bålen vilade något på vänsterarmen hade det varit ganska svårt att komma åt hjärtat utan att förorsaka större skador. Eftersom moder superior uttryckt önskan att helgonets hjärta skulle bevaras med hela kroppen, och eftersom monsignor biskopen inte insisterade, släppte jag tanken att öppna bröstkorgens högra sida och kände mig nöjd med att kunna ta ut de två högra revbenen som var lätta att komma åt.”

Kunde det ha funnits en naturlig förklaring? Så är det naturligtvis och det är också därför Kyrkan inte använder sig av oförstörbarheten som ett mirakel till kanonisationsprocessen. Naturlig mumifiering och icke typiskt bevarande av vävnaderna är definitivt möjligt under vissa omständigheter. Svala gravrum kan hindra bakteriestammar att växa. Artificiella metoder för att bevara kroppsdelar kan man helt glömma bort som var fallet med Margaret av Cortona. Inget av detta verkar dock kunna tillämpas på Bernadette med tanke på andra systrars förmultnade kroppar som begravts på samma ställe som Bernadette.

Den andra frågan är, varför? Finns det någon teologisk förklaring till detta? Flera möjligheter finns. Vi börjar naturligtvis med Skriften. I psalmen 16 säger Gud, ”Jag låter inte min trogne se graven”. Om köttets undergång är vad syndafallet kostar oss, så är det intimt sammanbundet med mänsklig synd. Kanske någon som lever ett heligt liv utan att begå synder skulle vara underkastad förmultning på annorlunda sätt. Gud kan tillåta oss att få vissa bevis för en sådan skillnad för att inspirera och uppmuntra oss.

Helighetens vittnesbörd är en annan viktig synpunkt. Döda kroppar grävs upp och undersöks sedan en kanoniseringsprocess redan påbörjats. Ett intakt kroppsligt tillstånd vid tiden för upptagningen ur jorden kan vara tänkt som ett försök att visa postulatorerna i det aktuella fallet att de är på rätt väg. Det intakta kroppsliga tillståndet är mycket sällan det främsta beviset under arbetet med kanoniseringen men det är som efterrätten som ger lite extra smak åt det hela. S:t Andrew Bobola var bevarad på ett sätt som inte kunde förklaras och efter mycket debatterande på 17- och 1800-talen godtogs det kroppsliga tillståndet som ett underverk och det i sin tur bidrog till helgonförklaringen 1938.

Vi glömmer ofta att kristendomens löfte inte är en evighet för själen utan kroppen i himlen. Kristendomens löfte är uppståndelse i en förhärligad kropp för att leva i evighet. Kroppen är viktig. Det kan vara förklaringen till att Gud ibland ger oss en försmak av detta liv i all evighet: kroppens och själens uppståndelse.

Bernadette sa om sitt sista lidande: ”Allt detta är bra för att komma till himlen.” Hennes liv och död visar vägen och inspirerar oss. Om någon tittar noga på detta egendomligt upphöjda ansikte, till och med under det pålagda vaxet, och känner rörelsen mot helighet, då har miraklet fått ett gott syfte.

Tron står inte eller faller med helgon vars kroppar inte förmultnat. Det är något annat utöver det vanliga, något vackert. Vår förundran är något vackert och fint.

http://www.ncregister.com/blog/tmcdonald/the-marvelous-preservation-of-st.-bernadette

Översatt till svenska för Katolsk Horisont till firandet av Den Saliga Jungfrun Maria av Lourdes den 11 februari. Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan http://www.ncregister.com/

Direktlänk till inlägget klicka här

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
27/05/2021
Katolsk Horisont
22/04/2021