Har Vatikanen glömt S:t Johannes Paulus II’s stora encyklika om moralen?
Kontinuitet? Påven Johannes Paulus II hälsar på den blivande påven Franciskus (CNS)
Veritatis Splendor refererades inte en enda gång i de 400 noterna som följde med Amoris Laetitia. Det kan man inte ignorera.
Förra veckan, då vi firade 25-årsdagen av Veritatis splendor, beskrev jag hur S:t Johannes Paulus II’s encyklika tog upp utmaningarna som uppstod i efterdyningarna av Humanae Vitae 25 år tidigare. Salige Paulus VI som gick bort för 40 år sedan denna månad, trygg i förvissningen om att han ”inte förrått den heliga sanningen”, men fullt medveten om att Kyrkan hade förlorat sitt förtroende för att man kunde undervisa med auktoritet i moralfrågor, i synnerhet sådana som handlade om äktenskap och familj.
Veritatis Splendor utkom under ett decennium som var det mest enastående rika på påvlig undervisning, sedan Leo XIII. År 1991 utgav Johannes Paulus Centesimus Annus, om det fria samhället och Redemptoris Missio, som är en bekräftelse av Kyrkans missionsuppdrag – ett tema som dominerar nuvarande prioriteringar i Rom. År 1995 kom Evangelium Vitae och 1998 Fides et Ratio. Detta är bara encyklikorna och inkluderar inte det monumentala verket Katolska Kyrkans Katekes.
Vilken ställning har Veritatis Splendor nu, 25 år efteråt, i påven Franciskus’ Rom? Betraktas den fortfarande på samma sätt som 1993, som den djupaste läromässiga undervisningen om moralläran i sin helhet, snarare än om en begränsad moralisk fråga? Att den var den mest omfattande läromässiga undervisningen om friheten, sanningen, samvetet och människans fria val, sedan Andra Vatikankonciliet.
Det känns tröttsamt att återvända till Amoris Laetitia, men den visar klart att inflytandet från Veritatis Splendor är begränsat i Rom idag. I de nära 400 fotnoterna till det längsta påvliga dokumentet i Kyrkans historia, finns inte en enda referens till Veritatis Splendor – den var helt utplånad ur minnet hos dem som redigerade Amoris.
De fyra “Dubia-kardinalerna” uttryckte saken i följande fråga: hur skall man förstå de meningar i Amoris Laetitia som föreslår ett tänkesätt som uttryckligen fördöms i Veritatis Splendor?
Det kan vara värt att påminna om vad Veritatis Splendor lärde om samvetet:
För att motivera dessa ståndpunkter har några författare föreslagit ett slags dubbelt status för moralisk sanning. Utöver den läromässiga och abstrakta nivån skulle man vara tvungen acceptera att hänsyn först togs till vissa mer konkreta existentiella överväganden. De senare skulle, med hänsyn till omständigheterna och situationen, kunna vara en legitim grund för vissa undantag från den allmänna regeln och alltså innebära, att man i praktiken och med gott samvete, accepterade att göra det som i sig själv betecknas som ont av morallagen. (punkt 56)
Efter att ha beskrivit tillvägagångssättet, utesluter S:t Johannes Paulus uttryckligen dess tillämpning, på ett sätt som nästan matchar Amoris Laetitia rad för rad:
Man åstadkommer alltså ett åtskiljande, eller till och med en inkonsekvens, mellan läran om ett allmängiltigt påbud och det individuella samvetets norm, vilket i praktiken skulle vara avgörande för det slutliga beslutet om vad som är gott och ont. På denna grundval prövas försök att legitimera så kallade ”pastorala” lösningar, som strider mot läroämbetets undervisning och legitimerar en ”kreativ” hermeneutik, enligt vilket det moraliska samvetet på intet sätt, i varje enskilt fall för sig, skulle vara bundet av något särskilt negativt bud. Ingen kan undgå att förstå att dessa infallsvinklar innebär en utmaning av det moraliska medvetandets själva identitet i förhållandet till mänsklig frihet och Guds lag. (punkt 56)
Frågorna (dubia) kring Amoris Laetitia och Veritatis Splendor har förblivit obesvarade, vilket lett till att individer, inklusive präster och biskopar, själva måste försöka komma fram till hur man fortsätter, när den senare fördömer vad den första föreslår. Den enklaste lösningen är att helt enkelt bortse från att Veritatis Splendor existerar.
Detta är på sätt och vis lite lustigt, eftersom Veritatis Splendor var en förebild för teologisk dialog; den förklarar utförligt de ståndpunkter som den sedan kritiserar. Den erkänner de delvisa sanningarna i de framställningar som är felaktiga som helhet. Encyklikan är synnerligen medveten om de moraliska teorier som framställs och diskuteras på teologiska fakulteter. Därför är det så besynnerligt att en encyklika, som grundligt går igenom konkurrerande förslag, har fått ett öde som innebär att dess undervisning helt enkelt ignoreras.
Kan detta fortsätta? Kanske på kort sikt. Men ett så betydande dokument som Veritatis Splendor måste, för att kunna förkastas och inte bara ignoreras, få sina argument prövade och motbevisade. Hittills har detta inte inträffat och det känns tveksamt om det kommer att hända.
Fr Raymond de Souza,
Catholic Herald, 18 augusti 2018
Fr Raymond J de Souza är präst i ärkestiftet Kingston, Ontario, och chefredaktör för convivium.ca
Översättning: Lena Fäldt, augusti 2018
Citaten från Veritatis Splendor är tagna från den svenska översättningen, utgiven 2011 (Veritas Förlag)
