Från en akademiker till en annan. Vad vi med försiktighet kan göra i fallet Johannes Paulus II Institutet

4
min read

Från en akademiker till en annan. Vad vi med försiktighet kan göra i fallet Johannes Paulus II Institutet

lör, 08/31/2019 - 12:39
Posted in:
0 comments

Kommentar: Det finns synergi bland instituten som olyckligtvis kan förändras om någon av dem går “i en annan riktning.”

                                                                                                                Janet E. Smith

Entrén till Johannes Paulus II Institutet för äktenskap och familj i Rom (foto CAN/2014)

 

Det har skrivits mycket om besluten att ge Johannes Paulus II: s teologiska institut för äktenskap och familj i Rom nya riktlinjer. Jag tror inte det har sagts tillräckligt tydligt att de som forskat och studerat på institutet i Rom och på andra platser har gjort stora och viktiga bidrag till Kyrkan. Jag kan tänka mig att det som gjorts har varit den effektivaste insatsen för den nya evangelisationen.

Frukterna som kommit från Johannes Paulus II Institutet går knappast att räkna. Sättet att närma sig frågorna är rätt och djupt rotade i Kyrkans tradition och erbjuder samtidigt ett verkligt fräscht och attraktivt sätt att ta till sig allt som rör sexualiteten, äktenskapet och familjen och andra frågor som hör dit. Inställningen har mognat fram i förståelsen av att det är den mänskliga personens värdighet som ligger till grund för Kyrkans lära om sexualmoralen och de sociala frågorna.

Av det som uppnåtts av studeranden på instituten i Rom och i Washington DC bör nämnas att de har kunnat undervisa på prästseminarier, universitet, högskolor och gymnasieskolor; de har utgivit vetenskapliga böcker och artiklar i viktiga akademiska tidsskrifter som fått goda recensioner; de har tagit initiativ till nya teologiska tidskrifter och tjänstgjort som ansvariga för ordnar och för avdelningar inom den amerikanska biskopskonferensen (USCCB) och organisationer som Knights of Columbus och March for Life.

De som avlagt examen har också kunnat fungera som talare och försvarare av kyskheten och att skriva om det. De har kunnat få ledande uppgifter i familjefrågorna på stiftsnivå och verkat i nämnder för evangelisation också i ett ekumeniskt och interreligiöst perspektiv. De har medverkat i naturligfamiljeplaneringsgrupperingar och kunnat vara  teologiska rådgivare för biskopar och arbetat med dokumentärfilm, de har varit till hjälp och stöd i studentkårer på universitet, haft tjänster på Vatikannyheterna och Vatikanradion och många andra sociala media; de har organiserat tjänster för lekmän i möten med gifta par och inrättat funktioner som stöd för barn vars föräldrar skilts och för par som upplevt svårigheterna med den ofrivilliga infertiliteten.

Vi vet också att många med examen från Institutet lever kallelsen som församlingspräster, ordenspersoner och som föräldrar. Några med examen från Johannes Paulus II Instituter har nyligen också lagt upp ett K-12 schema för undervisning i principerna för Kroppens teologi som redan tagits över av flera stift. Åtminstone en examinerad är nu biskop.

Också att lägga märke till är att examinerade har befattningar som de vi nu nämnt i flera andra länder i världen (t.ex. USA, Kanada, Kamerun, Italien, Peru, Uganda, Mexiko, Indien, Grekland, Spanien och Portugal). Sedan har vi också fått Johannes Paulus II Institut i åtta länder, nämligen Italien, Förenta Staterna, Benin, Brasilien, Mexiko, Spanien, Libanon och Filppinerna. (I Irland och Australien har instituten lagts ner).

Det finns synergieffekter som tyvärr kan gå förlorade om något av instituten går i “en annan riktning”.

Det som verkar bra att göra innan större förändringar inom instituten genomförs, är att höra sig för bland de examinerade och låta dem utvärdera verksamheten vilket kanske är av än större vikt när det gäller universiteten, prästseminarierna och stiften som anställt dem.

De examinerade jag har träffat har varit fulla av tacksamhet och lovord för den utbildning de fått. Biskopar är instituten djupt tacksamma för att regelbundet ha kunnat hyra in så gediget utbildade personer med institutens examen för alla de intellektuella och pastorala behov katoliker i dag har. Arbetsgivarna har inte upptäckt några brister hos de anställda när det gäller den stora betydelse socialvetenskaperna har och också funnit att de är mycket kunniga i att tillgodogöra sig socialvetenskaperna i arbetsuppgifterna.

Det finns de i Kyrkan som tror att äktenskapsteologin som lanserats av Johannes Paulus II, och att hans försvar av den traditionella moralläran (ytterligare berikad av hans fenomenologiska personalism) inte tjänar Kyrkan så bra idag. Ser man till vad detta teologiska tänkande åstadkommit borde människor kunna övertygas om att de haft fel. Det finns teologer som hävdar att tolkningen av Amoris Laetitia (“Kärlekens evangelium”) som framlagts av fakulteten vid Johannes Paulus II: s Institut i Rom inte  är korrekt och ser ombildandet av institutet som ett medel att föra fram den tolkning de anser vara den korrekta och tror  vara till större hjälp för Kyrkans och andras behov i dag.

Det finns faktiskt konkurrerande tolkningar av Amoris Laetitia. Det bör dock inte gå att se olikheterna i termer av lära i motsats till pastorala hänsyn. I stället förefaller det rimligt att förvänta sig att båda tolkningar borde  vara tillåtna att framföras fram till dess att magisterium klart och otvetydigt avgör vad som är den korrekta tolkningen.  

Försiktigheten tycks emellertid kunna kräva att en så framgångsrik institution som Johannes Paulus II Institutet – grundat av ett helgon – borde få fortsätta att existera i alla fall så länge minnet av Johannes Paulus II och det han hela tiden verkade för var i färskt minne. Finns det något annat och bättre sätt att hedra ett helgon av vår tid? De som vill verka för en tolkning av Amoris Laetitia som inte passar in perfekt i det hitills aktuella kursutbudet i Påven Johannes Paulus II:s Institut har naturligtvis all frihet att inrätta ett annat institut, antingen fristående eller under beskydd av ett universitet eller av ett stift – som kanske skulle kunna heta “Amoris Laetitia Institutet för äktenskap och familj”.  

Om en sådan institution grundades i Rom skulle kravet kunna inskrivas att de studerande på varje institution – det vill säga Amoris Laetitia och det existerande Johannes Paulus II Institutet - förväntades följa några kurser i det andra institutet. Det fria tankeutrycket och kontakt med motstridande tankegångar har alltid kännetecknat en äkta akademisk institution.

Vilka förändringar som kommer att genomföras under den nya ledningen för Påvliga Johannes Paulus II Institutet för studier om äktenskapet och familjen måste bygga på – och inte eliminera – den fakultet och de program som vunnit så mycket respekt och fått fram så många framgångsrika forskare med examen från Institutet. En respekterad fakultet, med erkänt värdefulla program, måste behållas och fakultetens erfarenheter och visdom vara vägledande för alla förändringar som genomförs.  

Detta är egentligen bara sunt förnuft men också en rutin i den akademiska processen som av många goda skäl finns och måste bevaras. Vad som också är av stor betydelse är att en sådan rutinmässig process förhindrar oprövade teorier att montera ner värdefulla uppnådda resultat.

                                                                                                        Janet E. Smith

Fil. Dr. Janet E. Smith, moralteolog som föreläser och skriver om livsfrågorna.

Översättning för Katolsk Horisont, 31 aug 2019, Göran Fäldt

 

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här