Quirinalpalatset i centrala Rom var platsen från vilken Kyrkostatens centrala administration sköttes och där konklaverna hölls. Nu är det den italienska presidentens residens. (foto: Shutterstock)

Kommentar: Den salige Pius IX inledde en ny era för Kyrkan genom att upplösa Kyrkostaten.

Margaret Thatcher gillade att säga att Ronald Reagan vann det kalla kriget ”utan att avlossa ett enda skott.” Det är delvis sant, men man bör komma ihåg den roll som påven S:t Johannes Paulus II spelade då han besegrade kommunismen, utan att ens ha en enda kula att avlossa. I själva verket var den enda kulan som avlossades den som han själv fick ta emot vid mordförsöket 1981.

Det fanns en tid då påvar hade skott att avlossa. I tusen år regerade de som absoluta monarker, som innehade obegränsad värdslig makt över de italienska områden som kallades Kyrkostaten. En del av dem utkämpade krig, bland dem den ökände Papa terrible, Julius II, som till och med anförde soldater i strid. Oftast var Kyrkostaten dock beroende av allianser med andra europeiska makter för sin militära säkerhet.

Allt detta tog slut för 150 år sedan och den salige Pius IX som regerade vid den tiden, inledde en ny era i Kyrkan just genom att avlossa ett enda skott.

År 1860 hade de territorier som styrdes av påvedömet krympt till ett litet område kring Rom. De krafter som verkade för Italiens enande, il Risorgimento, gjorde anspråk på Kyrkostaten för den nya republikens räkning. 1870 behövdes de franska trupperna, som beskyddade Kyrkostaten, för att delta i det fransk-preussiska kriget, så påven hade bara sina egna små styrkor att förlita sig på. Dessa var klart underlägsna il Risorgimento. I september 1870 var Rom färdigt att falla. Den 22 september föll Rom när de republikanska styrkorna gjorde sitt intåg vid Porta Pia. I alla större italienska städer idag finns det en stor aveny med namnet ”XX Settembre” för att hedra minnet av segern.

Seminaristerna vid det påvliga North American College hade skrivit till Pius IX och erbjudit sig att gå i strid för att försvara det påvliga området. Den Helige Fadern blev rörd och skickade ett egenhändigt skrivet svar. Han påminde dem om att den strid de skulle utkämpa var andlig och inte militär. Pio Nono beordrade sina trupper att bara avfyra ett skott i luften, ”för hederns skull” och för att demonstrera att Rom erövrades från Kyrkan genom vapenmakt.

Pius IX vann, kanske omedvetet, Kyrkans frihet genom att bara låta avlossa ett enda skott. Det var ett avgörande ögonblick i den Katolska Kyrkans moderna historia. Tidigare samma år hade Första Vatikankonciliet utfärdat Pastor Aeternus, som definierade påvens auktoritet i andliga frågor, samtidigt som påvens världsliga makt ebbade ut till ingenting. Det visade sig bli ett mycket gott utbyte.

Den “romerska frågan” var nu brådskande. Hur skulle den italienska republiken behandla den Heliga Stolen som befann sig på plats i Rom? Det tog nästan 59 år att lösa frågan och Pio Nonos efterträdare insåg att det inte skulle gagna Kyrkans evangeliska uppdrag, att få tillbaka Kyrkostaten. Det skulle snarare vara distraktion, en börda och kanske en skandal. Påven Pius XI godkände Lateranfördraget 1929, vilket löste den ”romerska frågan.” Den Heliga stolen behöll, med suveräna rättigheter, Vatikanstaten, ett område kring S:t Petersbasilikan, som garanterade Kyrkans överhuvud oberoende av all politisk makt.

I århundraden hade påvarna två residens: det Apostoliska palatset vid S:t Peterskyrkan, påvens bostad, och Quirinalpalatset i centrala Rom där Kyrkostatens administration fanns. Det senare är numer residens för Italiens president.

Man kan ana att det fanns en insikt om behovet av andlig förnyelse bland 1800-talets påvar, om man tänker på att konklaverna för att välja ny påve 1823, 1829, 1831 och 1846 alla hölls i Quirinalpalatset d v s den världsliga maktens säte. Efter 1870 och Roms “fall” hölls konklaven 1878 i Sixtinska kapellet, där kardinalerna lägger sina valsedlar inför Vår Herres blick, i målningen Yttersta domen. Så har det förblivit sedan dess och det är otänkbart att det skulle kunna vara någon annan stans.

Kyrkostatens fall, som bittert beklagades av många katoliker vid den tiden, var inte ett mörkt moln med hopp om ljusning. Det var en strålande soluppgång som förjagade den världsliga maktens mörker. Det röjde vägen för Leo XIII (1878-1903) som var den mest konsekvente påven mellan S:t Pius V (1566-1903), som genomförde konciliet i Trient, och S:t Johannes Paulus II. Det var Leo som påbörjade Kyrkans långa omvändelse till det som vi nu kallar den Nya Evangelisationen. Utan Leo XIII på 1890-talet, kunde S:t Johannes Paulus II, under 1990-talet inte ha skrivit följande om Kyrkans missionerande identitet: ”Kyrkan förelägger ingenting, hon endast föreslår.”

Den blivande S:t Paulus IV sade 1962 om förlusten av Kyrkostaten: ”Påvarna påtog sig med ovanlig kraft sitt uppdrag att undervisa om livet och vittna om evangeliet på ett sådant sätt att man uppnådde verklig storhet i Kyrkans andliga ledarskap och Kyrkan spreds i världen som aldrig tidigare.”

Faktiskt som aldrig förr, eller åtminstone sedan de första kristna århundradena. Vid 100-årsjubiléet 1970 av ”XX Settembre” skickade Paulus VI ett officiellt påvligt sändebud till firandet vid Porta Pia för att tydligt visa att förlusten av Kyrkostaten inte bara var en vinst för den italienska republiken, utan också en än mer betydelsefull vinst för Kyrkan. År 1970 fanns det inte någon som skulle motsäga detta – snarare be en bön av tacksamhet.

Festen för S:t Robert Bellarmine (17 september) infaller varje år alldeles före ”XX Settembre”. Det finns ett samband mellan de två festdagarna. Kardinal Bellarmine (1542-1621) var en av den katolska motreformationens stora gestalter. Han formulerade klara svar på utmaningarna från de protestantiska reformmakarna. På invändningen att Kyrkans överhuvud borde vara en världslig härskare svarade Bellarmine att det inte var nödvändigt. Kristus hade både andlig och världslig makt, men valde att inte utöva den världsliga. Alltså är det inte heller viktigt för Kyrkans överhuvud att utöva världslig makt, resonerade Bellarmine.

Det var ett besvärligt argument, fastän det var rätt, då påven fortfarande styrde över Kyrkostaten. 1929 avsade sig den Heliga stolen formellt alla anspråk på Kyrkostaten. När den frågan var avklarad, kanoniserade Pius XI Bellarmine 1930 och gjorde honom till kyrkolärare 1931.

Man kan också säga att XX Settembre också gav Kyrkan ett annat helgon, Johannes Paulus II, som kom efter ”septemberpåven,” Johannes Paulus I, den senaste italienske påven. Den förste icke-italienske påven på nästan 500 år. valet av en ”utlänning” skulle ha varit otänkbart om den Helige Fadern också måste vara en världslig härskare över ett andra klassens italienskt kungadöme.

I början av sitt pontifikat sade påven Franciskus att han drömde om en ”fattig kyrka för de fattiga.” Hans dröm började förverkligas för 150 år sedan, då Kyrkan befriades från världslig makt.

19 september 2020. Father Raymond J. de Souza

Father Raymond J. de Souza is the editor in chief of Convivium magazine.

Översättning för Katolsk Horisont, september 2020, Lena Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här