Den 20 december 2002 satt jag på lunch i den påvliga lägenheten när det omfattande samtal som Johannes Paulus II alltid uppmuntrade till tog en oväntad vändning när påven frågade mig hur president Ronald Reagan mådde. Det råkade vara så att jag nyligen hade stött på Reagans tidigare justitieminister, Edwin Meese, och ställt samma fråga. Svaret var sorgligt.

Meese hade varit på dopet (”christening” i engelska originaltexten. Dock heter det förstås inte dop på svenska eftersom endast människor kan döpas. Den rätta benämningen kanske kan vara ”namngivningen”. Övers. anm.) av USS Ronald Reagan, ett hangarfartyg av Nimitz-klass, och hade tagit med sig en av de traditionella basebollkepsarna med fartygets namn på tillbaka till den tidigare presidenten. Reagan, som alltid var en gentleman, tackade Meese och sa sedan: "Men Ed, varför skulle någon döpa ett skepp efter mig?" Alzheimers som skulle döda honom några år senare hade utplånat hans minne till den grad att Ronald Reagan inte hade något minne av att ha varit president i USA i åtta år.

När jag berättade denna historia såg Johannes Paulus, som satt mitt emot mig, helt bedrövad ut, och vad som tycktes vara en hel minuts tystnad följde. Påven var i tuff fysisk form på grund av Parkinsons sjukdom. Men det var som om han nu föreställde sig ett värre öde än att vara inlåst i en allt mer frusen kropp: ett liv där han förlorat förmågan att reflektera över sitt liv. Tystnaden bröts av att Johannes Paulus stillsamt bad mig att "snälla låt fru Reagan veta att jag ber för hennes man" – ett budskap som jag förmedlade genom Ed Meese när jag kom hem.

Den vinjetten sätter en bön som en gång var bekant för många katoliker, den helige Ignatius Loyolas Suscipe, i slående relief:

Tag mig, o Herre, och ta emot hela min frihet, mitt minne, mitt förstånd och hela min vilja. Allt vad jag är och allt vad jag äger har Du givit mig: allt överlämnar jag till Dig för att du skall förfoga över det enligt Din vilja. Ge mig bara Din kärlek och Din nåd; med dessa kommer jag att bli rik nog och kommer inte att önska mig något mer.

Jag lärde mig Suscipe som pojke, och jag måste erkänna att jag under ett halvt sekel ryggade tillbaka inför tanken på att erbjuda Herren mitt minne. Det kändes som att gå för långt, en självbränning av nästan självmordsbenägen karaktär. Vad skulle finnas kvar av mig om jag tappade minnet? Jag skulle kunna förlora min frihet och ändå vara mig själv. Jag kunde förlora den lilla förståelse för saker jag hade fått och ändå vara mig själv, för jag kunde alltid förstå bättre. När det gäller att förlora min egensinnighet, ja, det skulle verkligen vara en välsignelse om den gudomliga viljan tog över i mitt liv, utan förbehåll. Men mitt minne?

På ytan tyder Johannes Paulus II:s reaktion på att jag berättade för honom om president Reagans minnesförlust på att även han kvävdes, åtminstone metaforiskt, vid tanken på att förlora sitt minne utöver sin rörlighet.

Fastans ankomst antyder dock att gåvan av ens minne till Gud innebär en ständig rening av minnet under en livstid, vilket ett helgon som Johannes Paulus säkert visste.

Den årliga fyrtio dagar långa pilgrimsfärden genom fastans öken, som har Herrens fyrtio dagar i den judiska öknen som förebild för sin offentliga verksamhet, är det främsta ögonblicket i kyrkans Nådens år för minnets rening – särskilt våra minnen av framgångarna och misslyckandena med att leva som missionär sedan pingsten 2024 avslutade förra årets påskfirande.

Som jag noterar i Romersk pilgrimsfärd: Stationkyrkorna, fastan, som för de närvarande är uppbyggda i den heliga liturgin, delar sig i två perioder. Under de första två och en halv veckorna ber vi oss att göra en omfattande samvetsrannsakan: Vad i mig behöver renas om jag mer effektivt ska kunna bli den missionslärjunge jag döptes till att vara? Vad är det för slagg i min själ som måste brännas upp för att göra mig till ett så genomskinligt vittne om Kristi kärlek som jag borde vara?

Fastans andra halva har en dopkaraktär. När vi förbereder oss för att ta emot välsignelsen av påskvattnet, som är dopvattnet, vid påskvakan eller på påskdagen, gör våra renade minnen det möjligt för oss att på nytt och djupare möta Kristi törst efter oss (som i fastetidens evangelium om kvinnan vid brunnen), Kristi upplysning om oss (som i fastetidens evangelium om mannen som föddes blind), och Kristi makt över döden (som i fasteevangeliets berättelse om Lasarus).

Herren renar vårt minne så att vi i sinom tid kan "se hans ansikte ... och de skall vara kungar i evigheters evighet" (Upp. 22:4–5).

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Till svenska, mars 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Nu är det dags att förbereda sig för fastan