Foto: Historikern Gjergj Marku står framför sovsalen i det före detta fängelset Spac, där många katolska präster tros ha straffats under diktatorn Enver Hoxhas kommunistiska regim. De torterades till döds, hängdes upp till döds, sköts och kastades i kvicksand, Shkoder, Albanien, den 1 november 2016. Kort därefter, den 5 november 2016, firade albanska katoliker saligförklaringen av 38 katoliker som dödades under Hoxhas regim. (Foto: GENT SHKULLAKU/AFP via Getty Images.)

Skottlands nya lag om hatbrott och allmän ordning är en del av en trend i västvärlden där staten kontrollerar våra tankar och värderingar.

Skottlands nya lag, och de som liknar den, är utformad för att utrota fördomar mot grupper som historiskt sett har utsatts för diskriminering, och motiverad av det nya fokuset på könsidentitet, och de som liknar den, är till synes sekulära. Men försöken att begränsa yttrandefriheten påverkar oundvikligen religionsfriheten när det gäller att begränsa uttryck för tro och värderingar, särskilt de som har att göra med kön.

Skottlands nya lag, som trädde i kraft den 1 april 2024, skapar en ny uppsättning brott som inkräktar på tanke-, tros- och religionsfriheten. Uttalanden om ålder, funktionshinder, religion, sexuell läggning eller kön som anses "uppvigla till hat" kan nu ge dig ett fängelsestraff på upp till sju år, även om de görs i ditt eget hem. Som ett resultat av detta får det sedan länge avsomnade brottet hädelse en ny chans i Storbritannien under en annan, till synes mer välgörande skepnad.

Det kluster av besläktade rättigheter som är de grundläggande värderingarna i det västerländska samhället, tog århundraden att utveckla. Deras formulering går tillbaka till början av 1700-talet, då slagfältet var uttalat religiöst. Under 1900-talet hade de utvecklats till en bred uppfattning om mänskliga rättigheter som förstås som rätten till tankefrihet, trosfrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, inskriven i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, bland andra viktiga dokument.

Men år 2024 verkar det västerländska samhället gå tillbaka. Vi glömmer lärdomarna från förra århundradet om de ödesdigra konsekvenserna av att undertrycka den mänskliga instinkten att tänka våra egna tankar och hålla fast vid våra egna värderingar. Vad i hela friden håller vi på med?

För fem vårar sedan tillbringade jag en månad i Albanien, ett land som är känt för en diktatur som isolerat landet från resten av världen i nästan ett halvt sekel. Medan det religiösa livet led under de flesta kommunistregimer är Albanien det enda landet i världen som har förbjudit religion. Diktatorn Enver Hoxhas beslutsamhet att utveckla en nationalistisk materialistisk ideologi sträckte sig till att definiera meningen med livet för sitt folk.

Förföljelsen av katoliker började så snart Hoxha tog makten på 1940-talet, förmodligen för att deras internationella band och lojalitet mot Vatikanen utgjorde ett tydligt hot mot hans auktoritet. Jesuit- och franciskanerordnarna beordrades att upphöra med sin missionsverksamhet och katolska institutioner förbjöds att ha något att göra med utbildning av de unga.

År 1967 förbjöd ett statligt dekret formellt utövandet av alla religioner i Albanien. Gudstjänstlokaler stängdes och revs eller förvandlades till barer, kulturhus eller ungdomsklubbar. Nio år senare deklarerade artikel 37 i den albanska konstitutionen: "Staten erkänner ingen religion och stöder ateistisk propaganda för att inplantera en vetenskaplig materialistisk världsåskådning i folket."

Albanien blev världens första ateistiska land, med en strafflag som utdömde fängelsestraff för "religiös propaganda och produktion, distribution eller lagring av religiös litteratur".

Under mitt besök fick jag höra av Franz, som nu är i fyrtioårsåldern, om hur det var att växa upp under Hoxha-regimen. När religionen förbjöds hittade hans katolska föräldrar sätt att hålla sin tro vid liv. De berättade för sina barn om kristendomen men förbjöd dem att upprepa något utanför huset. De firade jul i hemlighet och köpte julklappar långt i förväg för att inte väcka misstänksamhet bland lokalbefolkningen. De döpte sin son till Franz i en sned hyllning till den helige Franciskus, helgonet på vars dag han föddes.

När kommunistregimen föll 1991 tog Franz pappa med honom till kyrkan direkt. Pojken blev förbryllad när han befann sig mitt i en församling som utövade obekanta ritualer. "En del människor där var väldigt glada eftersom de hade fått tillbaka något som de hade förlorat", säger han. – För mig var det konstigt: "åh, här gör du korset" – han gjorde korstecknet på bröstet – "och stå där uppe".

I dagens Albanien verkar religionen blomstra igen. Religiösa institutioner har återuppbyggts, bokstavligt talat, och den påskgudstjänst jag deltog i, i den katolska katedralen St Paul's – en elegant ny byggnad som invigdes 2002 – var fullsatt och dekorerad för ett dop för att välkomna en ny själ in i den katolska tron.

Men Albaniens historia av förföljelse skapade en kultur av misstro som finns kvar än i dag. I slutet av diktaturen arbetade så många som var tredje person i huvudstaden som frivilliga informatörer för den hemliga polisen, vilket skapade ett omfattande övervakningssystem där bror spionerade på syster, man på hustru och barn på föräldrar.

"Folk lärde sig att hålla saker privata och hemliga, särskilt tankar: dina tankar är alltid hemliga", förklarade Ana Stakaj, chef för kvinnoprogrammet för Mary Ward Loreto Foundation. Min far var nära att hamna i fängelse bara för att han hade några böcker. Tack och lov fanns det också människor som var goda, även om de hade makten, och de sa "gör er av med böckerna". Böckerna hamnade i den närliggande floden och han blev frälst.

Misstro och misstänksamhet är aldrig recept för ett gott samhälle, och jag undrar hur långt de ansvariga för Skottlands nya lagstiftning har tänkt igenom konsekvenserna av att förbjuda saker som sägs i hemmet. Polisen i Skottland har lovat att utreda alla anklagelser och har skapat ett onlineformulär för att göra rapporteringen av incidenter enkel – och anonym. Det skulle vara alltför lätt för en gäst med ett klagomål eller en tonåring som är arg på en förälder att rapportera en kommentar som gjorts vid middagsbordet eller en spontan kommentar från soffan.

Förra året var England farligt nära att kränka rätten till tanke- och trosfrihet när Isabel Vaughan-Spruce greps utanför en abortklinik. "Du har sagt att du har ägnat dig åt bön, vilket är brottet", sa den arresterande polisen till henne. Därefter skrev inrikesministern till alla poliskårer i landet och påminde dem om att tyst bön inte var ett brott. Vaughan-Spruce fick en ursäkt från West Midlands-polisen.

De västerländska demokratierna skulle göra klokt i att ta lärdom av de auktoritära länder vars system de påstår sig ha överskridit. Statlig kontroll av hjärtan och sinnen fungerar aldrig, och oerhörd skada görs i försöken. Låt oss hoppas att Storbritannien kommer att motstå dårskapen att försöka, som drottning Elizabeth uttryckte det, att "göra fönster mot människors själar" och minnas sin långa tradition av tolerans.

Och även om det är osannolikt att Storbritannien kommer att förvandlas till en ateistisk diktatur inom en snar framtid, ser det allt mer sannolikt ut att landet efter nästa allmänna val kommer att få sin första ateistiska premiärminister i Keir Starmer, ledaren för Labourpartiet som ser ut att gå mot en solid seger enligt opinionsundersökningar.

Alex Klaushofer

Alex Klaushofer är författare och journalist. Hon skriver om de föränderliga tiderna på Substack på Ways of Seeing. Hennes korta reseskildring "Spyless in Tirana: An Albanian adventure" finns ute nu.

Till svenska, april 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Var är ramaskriet från de brittiska kyrkorna om den "mardrömslika" karaktären hos Skottlands nya lag om "tankebrott"?

Läs också: Fasta och Bön inför Riksdagens röstning om könstillhörighet på 17 april 2024