Ovan: Prinsessan Elisabeth 1894; nedan Syster Elisabeth efter 1905. (foto, Multiple/Piblic Domain)

Hon har beskrivits som ”den vackraste kvinnan i Europa” och skulle gifta sig med en prins. Just denna kvinna skulle sluta sina dagar bland sjuka och fattiga i en nunnas enkla dräkt och till slut finna döden på ett övergivet gruvområde som martyr för sin kristna tro.

Det var en resa som för hennes del började på Olivberget och fortsatte när korset lades på hennes axlar en februaridag 1905 och som slutade när hon började uppstigandet på Kalvarieberget för att göra sista offer i juli 1918.  Hennes högvördighet hertiginnan, prinsessan, Elisabeth föddes i storhertigdömet Hessen den 1 november 1864. Hon uppkallades efter sin avlägsna stamsläkting S:ta Elisabeth av Ungern.

Ella, som hon kallades, var andra barnet i det furstliga hushållet Hessen, som var ett mindre, tyskt furstendöme. Hon hade fått en traditionell uppfostran och hon var charmerande behaglig och vacker. Många friare föreslogs eller kom personligen för att be om hennes hand i äktenskap. En av dem var en rysk adelsman som hette Sergei. Därefter lämnade Ella hem och familj för att i ett avlägset land tillhöra den mäktiga kejserliga ryska dynastin Romanov.  

Ella och Sergei gifte sig den 15 juni 1884 i Vinterpalatset i S:t Petersburg. Sergei och hans unga brud umgicks i början i hovlivet med allt vad det innebar av små rivaliserande incidenter och ofta tvivelaktiga romanser men de själva levde sin kärlek avsides och med stöd av den kristna tron som de hade gemensamt.

Det unga paret representerade de ryska kungahuset vid invigningen av S:ta Maria Magdalena ryskortodoxa kyrkan på Olivberget i Jerusalem.  Här omgavs hon av prästerna som sjöng bön och välsignade ikoner med rökelse. Det var då Ella först kände sitt hjärtas rörelse bort från lutherdomen hon växt upp med sedan födseln.

Det skulle visa sig att besöket i Jerusalem och de heliga platserna gjorde stort intryck på Ella. Även om hon alltid varit djupt troende kristen började nu hennes tro bli än djupare och hon upplevde en tid av ivrig bön och läsning som till slut ledde henne till att omfatta sin mans ortodoxa tro.

Sergei blev på våren 1892 ombedd av sin bror Tsar Alexander III att åta sig uppdraget som guvernör för Moskva. Det var en betydande position som växte i omfattning på grund av missnöje bland arbetarna, de intellektuella och anarkisterna. Den stad som skulle bli Ellas hem var då grogrunden för de uppror som skulle komma senare. När sedan statens förtryck följde missnöjet skulle utvecklingen bli dödlig för alla berörda och då inte minst för stadens guvernör. Sergei fick till slut avgå men vissa personer skulle ändå vilja hämnas på honom.

Den 17 februari 1905 kastades en handgranat in i förre guvernörens i Moskva vagn och exploderade omedelbart. Smällen gjorde att fönsterrutor i det närbelägna Kreml skrällde. Ella insåg genast att vad hon hört var att hennes man mördats och sprang ut från palatset på de snötäckta gatorna. Hon var förstummad men lugn och böjde knä i den nersvärtade snön intill vagnen och framför den lika mållösa folksamlingen som kom att stå kring henne. Just som hjälp kom till platsen för att ta hand om hennes mans kvarlevor fick Ella syn på den religiösa medaljongen han bar på sig. Hon böjde sig ner och tog den i handflatan innan hon reste sig och tyst gick genom folkhopen tillbaka in i Kreml där det var mörkt och tomt.

Sergeis mördare häktades utan motstånd på platsen med de skador han själv tillfogats. När han senare låg i sin strängt övervakade cell och hämtade sig, öppnades dörren och i det svaga ljuset såg han en sällsynt vacker sorgklädd kvinna. När hon kommit lite närmare, sa hon, ”Det är jag som är hans hustru”. Fången blev snart allt mer förvånad när han förstod att det var av omsorg om hans själ som hon kommit. Den natten satt Ella vid sin makes mördares sida och bad honom att ta avstånd från det onda och försöka ångra sig. Hon sa till honom att hon skulle fortsätta att be för hans själ och gav honom, likblek i ansiktet och nästan oförmögen att behärska känslorna, en ikon. Sedan lämnade hon tyst cellen. Några månader senare, när mördaren dömts och dött genom hängning, fick änkan som besökt honom av några vakter veta att de mot slutet funnit den ikon hon gett honom lagd intill hans bädd.

Den där vintereftermiddagen förlorade Ella sin man men skulle märkligt nog få något tillbaka i gengäld. En kort tid senare flyttade hon bort alla ting hon bedömde onödiga ur sina furstliga rum och sparade bara ett enkelt möblerat rum. I mitten stod ett naket träkors och på det hängde olika klädesplagg som hennes man haft på sig dagen då han dräptes. Den döden hade fört henne fram till foten av ett kors, det heliga Korset. Hemlighetsfullt visade det henne vägen till en ännu större Kärlek än den hon upplevt med sin man.

Under de följande åren byttes Ellas juveler och billiga smycken ut mot en vit dräkt i ylle, ett palats mot ett kloster och glindrande danssalar mot sjuksalar. Andra skulle också följa Ella i hennes mission i stiftelsen Martas och Marias barmhärtighetskonvent som ville vara till för Moskvas fattigaste. På den tiden förkunnades emellertid ett annat ”evangelium” på Moskvas gator.

Strax efter Sergeis död hade Ella som symbol för kärleken till sin man låtit uppföra ett stort kors på platsen för mordet. Det blev också ett minnesmärke över den tragedi som skulle forma hennes liv. Det har berättats att en man vid namn Lenin under de första åren av den senare revolutionära oron hjälpte till att med bara händer riva ner korset. Men det var mycket mer än monumenten bolsjevismens ledare ville radera ut.

För Tsaren och det Heliga Ryssland innebar Första Världskriget ruin och förstörelse i ökande grad. Regeringar bildades och föll på löpande band och slutade i revolutionen. Tsaren och hans familj förvisades till en inre exil och en ny regim inrättades i Sankt Petersburg med Lenin som ledare. Den frid Ella funnit i konventet Martha och Maria för att tjäna de fattiga skulle inte bestå. När Moskva 1918 fallit i anarki och följts av den Röda terrorn knackade det en kväll på dörren till klostret. Mycket strax därefter knuffades Ella in i en lastbil av den hemliga polisen som leddes av Lenin. På hans order kördes hon iväg bort under natten.

Tsaren och hans familj hade redan förts till Alapayevsk i Uralbergen och dit fördes också Ella av Röda armén som höll henne som fånge med beväpnade vakter. Ella visste redan i sitt inre att hennes öde var beseglat och hon skrev följande ord: ”Herren ansåg att det var tid för oss att bära hans kors. Låt oss eftersträva att bli värdiga denna glädje”.

Tidigt på morgonen den 18 juli fördes Ella och några andra till en nedlagd gruva i närheten som nyligen översvämmats. Ella knuffades fram först av de alltmer upphetsade Röda vakterna. Med stort lugn steg hon närmare dem. Hon visste att hennes sista stund var inne och föll på knä framför sina bödlar och bad: ”Herre, förlåt dem för de vet inte…”. Hon fick inte avsluta bönen utan slogs hårt i ansiktet med gevärskolvar. Hon lyftes avsvimmad upp och kastades, till fasa för dem som såg vad som hände, med huvudet först ner i gruvans översvämmade gapande svarta hål. En efter en kastades de andra fångarna också ner i det djupa mörkret. Efter fullgjort verk gick de Röda vakterna därifrån och lät alla dö.

En avdelning av den Vita armén på framryckning frigjorde hennes kropp från jordlagren flera månader senare. Den fördes till slut till kyrkan på Olivberget dit hon kommit som pilgrim omkring 30 år tidigare. Det är där med utsikt över den Heliga Staden hon efter sin jordiska resa inväntar en annan, himmelsk, armé som kommer för att föra henne med sig.

Bara 70 år senare efter Ellas död har upprörda folksamlingar fått se hur statyer av Lenin själv störtats efter Sovjetunionens fall. När en annan, senare morgon, som ett nytt gryningsljus, stigit upp över Ryssland, har korset i centrala Moskva återfått den ursprungliga platsen som minnesmärke över Ellas make Sergei och åter rests upp för att ses som det en gång i tiden var tänkt. Det korset är inte längre bara en symbol för den mänskliga kärleken utan för troheten till den gudomliga kärleken.

Syster Elisabeth 1905

K.V. Turley 

Översatt till svenska för Katolsk Horisont, augusti 2022, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här