Erasmus av Rotterdam

Fastän Erasmus, katolskt, har mer rätt än Luther, protestantiskt, i diskussionen om den fria viljans existens, har Erasmus ”Om den fria viljan” översatts till svenska och getts ut på svenskt förlag med inledning av Anders Piltz vilket gett oss möjligheten att upptäcka viljans möjligheter och begränsningar. Boken har för katoliker i dag på ett sätt mer att säga om Luther än om Erasmus. Vi utgår från att Erasmus hade rätt men i så fall, varför hade Luther fel? Med tanke på Luthers betydelse för svensk historia efter den katolska tiden kan det ha mycket att ge att närmare studera hur Kyrkan ser på den mänskliga viljan. Redan före Luthers exkommunikation och bannlysning på grund av avvikelser från katolsk tro fanns rörelser hos enskilda bibelforskare som på något sätt var beredda på uppbrott från Kyrkans lära och revolt mot hierarkin. För dem var naturligtvis Luther en ”influencer”. Vi kan se det i våra dagar just i Tyskland som nu ser ut att än en gång dela sig i en kyrkotrogen del och ett liberalt samfund med ambitioner att vara nydanare och att bättre ”förstå och respektera tidsandan”. Att läsa och jämföra Erasmus utläggning av viljans verklighet och uppenbarande i Skriften med Luther kan var viktigt för att förstå hur det kom sig att den enade kristenheten i Kyrkan rämnade och öppnade ett djupt sår i Kristi kropp, som är Kyrkan. Det kan därför också ha ekumenisk betydelse att studera frågan.

Den omkring 20 år äldre humanisten och filosofen Erasmus kände sig i jämförelse med Luther ”som en obetydlig dvärg”. ”Vem kan vara så förmäten att han tror sig kunna invända något mot Martin Luther”, frågar han retoriskt i sin inledning. Erasmus hade uppenbarligen en förmåga att hålla distans och anslå en lugn och reflekterade ton. Men Luther var ett stort namn under sin tid, det kan man aldrig komma ifrån!

Luther skulle inte bli honom svaret skyldig när det gällde viljans natur utan tog upp diskussionen i sin egen bok. Det säger något om debattklimatet på 1520-talet. Luther var det stora namnet och han imponerade med sin tillspetsade retorik. Anden var viktigare för honom än studierna som för Erasmus var argument för sanningen. Luther förkastade allt som inte fanns skrivet i Bibeln, Erasmus integrerade allt i Bibeln. Den han mest beundrade som läromästare var Hieronymus. Var det nu ett val av den fria viljan, kan man fråga sig efter läsningen av denna klassiska latinska text översatt till god svenska? Erasmus’ ”Om den fria viljan” från 1524 fick sitt svar i Luthers ”Den trälbundna viljan”, 1526, som blev en vattendelare för europeisk kultur och för den protestantiska rörelsen. Det är den filosofiskt-teologiskt svårlösta frågan om viljans natur som bollas fram och tillbaka på 120 sidor i Lars Nybergs övertygande översättning och med Anders Piltz’ inledning. Diskussionen handlar i grunden om arvsynden och om Augustinus och hans motstånd mot den arvsyndsförnekande Pelagius (+418).

Erasmus och Luther, som så många andra, skiljer sig åt i sina slutsatser. Vilket håll lutar man åt, den enes eller den andres? Lutar gör man alltid. Med den här skriften ges tillfälle att begrunda den fria viljans betydelse i allmänhet och den personliga egna viljan, fri eller ofri, i synnerhet. Det handlar om väsentligheter. Man kan kanske bara undra varför förlaget inte satsat på en utgivning av bådas skrifter i ämnet den fria viljan, i en och samma volym, som den engelska utgåvan för ett antal år sedan (Desiderius Erasmus and Martin Luther – discourse on free will, Bloomsbury, 1961, 1989).

Erasmus av Rotterdam. Om den fria viljan. Artos förlag, 2018.

                                                                                                                  Göran Fäldt