Under de senaste veckorna har Trumps Department of Government Efficiency (DOGE) offentliggjort flera exempel på slöseri med skattebetalarnas pengar, inklusive medel som används för utländskt bistånd. I många fall var detta bistånd bara pengar som kastades bort i fjärran länder (till exempel för att finansiera "nettonollutsläppsmål" i Vietnam). Men i värsta fall underminerade det stabiliteten i de stater som vi är tänkta att hjälpa, och spred de senaste versionerna av woke-ideologi utomlands, från DEI-direktiv till ett ständigt muterande spektakel av sexuella preferenser. Denna woke-imperialism var det perfekta exemplet på dumhet, så som den definierades av den ekonomiske historikern Carlo Cipolla: Den medförde förluster för andra såväl som för oss.

Men biståndet har en roll i vår utrikespolitik. Det kan vara ett verktyg för att stötta upp allierade och partners som annars kan bli öppna för fientliga närmanden. Kina och Ryssland lurar längs den långa eurasiska frontlinjen, glada över att undergräva och kooptera västerländska stater vars samhällen kan vara splittrade och vars ekonomier är bräckliga.

Fördelen för USA är att utländskt bistånd, när det används på rätt sätt, minskar behovet av mycket kostsammare, inklusive militära, interventioner. En stor del av framgångarna efter andra världskriget i USA:s utrikespolitik i Europa, till exempel, berodde på välriktat och skräddarsytt stöd till svaga länder som stod på randen till ekonomisk och social kollaps, inför sina lokala kommunistpartiers rovgiriga ögon. Även om våra allierade befinner sig i betydligt bättre förhållanden än 1945 kan amerikanskt bistånd fortfarande vara en relativt billig investering. Efter den nuvarande nedmonteringen av utländskt bistånd är det därför värt att fundera över hur man kan omdirigera det till rätt ändamål.

Det är framför allt två mål som bör motivera USA:s utlandsbistånd: att stärka familjer och att skydda liv. Dessa mål är goda i sig själva eftersom de är i enlighet med naturlagarna. Och på grund av detta är de också förnuftiga nationella säkerhetsmål eftersom de skulle stärka både USA:s ställning utomlands och stärka våra allierade. Faktum är att stater som saknar stabila familjer blir fattigare och svagare och bär på en tung välfärdsbörda som inte ens under perioder av finansiellt överflöd kan närma sig familjens gynnsamma inflytande. Och samhällen som inte värderar mänskligt liv, särskilt i dess mest sårbara stunder i moderns livmoder eller i de sista dagarna, är döende (ofta bokstavligen) politiska enheter som har förlorat sitt syfte.

Ett samhälle som bygger på stabila familjer mår bättre på många sätt. UVA:s Brad Wilcox har till exempel visat att gifta par är rikare än singlar eller ogifta partners. Barn som lever med (notabene!) en mor och en far i ett intakt äktenskap är mer benägna att undvika fängelse och att avsluta college. Som han uttrycker det: "Ingen annan familjekonstellation än äktenskapet ger barnen så mycket stabilitet som denna institution." Förstör familjen och du har inte mycket till samhälle.

Att stödja äktenskap och starka familjer utomlands är en bra nationell säkerhetspolitik för USA. Vi vill att våra allierade ska vara stabila och sammanhållna – och för att kunna göra det måste de ha starka familjer. Starka familjer fostrar goda medborgare, utan vilka en stat är ett tomt skal. Och en stabil familj förblir den främsta vallen mot de destruktiva tendenserna hos autokratiska regeringar eller postmoderna woke-virus. Familjen är den nödvändiga grundvalen för den ordnade friheten.

USA:s utlandsbistånd bör därför omorienteras mot familje- och äktenskapsfrämjande. Medborgarutbildningsprogram för att visa fördelarna – och glädjeämnena – med äktenskap och familj, snarare än bidrag till dragshower i Ecuador, kommer att stödja våra allierade.

Det andra målet för USA:s utlandsbistånd bör vara att stödja livet utomlands. Det är orimligt att förespråka frihet om man inte börjar med livet. Under demokratiska administrationer förespråkar vi faktiskt motsatsen, att finansiera abort utomlands. President Trump har, liksom tidigare republikanska presidenter, återinfört Mexico City-policyn, som förbjuder användningen av amerikanska skattebetalares pengar för att finansiera abort globalt. Det är bra i sig, men Trump skulle kunna ta ett steg längre och föra fram ett positivt budskap utomlands, uppmuntra föräldraskap och förespråka liv från befruktning till naturlig död.

Att främja en livskultur utomlands är strategiskt förnuftigt. En levande livskultur ligger i vårt intresse eftersom den kommer att stärka sammanhållningen och beslutsamheten hos våra allierade, och den kommer också att göra en tydlig åtskillnad mellan västvärldens respekt för mänsklig värdighet och Rysslands och Kinas misshandel av sina undersåtar.

Det mest väsentliga intresset är demografiskt. Våra allierade, och med dem USA, befinner sig i en utdragen demografisk vinter. EU:s fruktsamhetstal 2022 var 1,49, vilket är långt under reproduktionsnivån. Och jämfört med nära fem i Afrika och 3,14 i arabvärlden är Europa döende. Många europeiska allierade dödar omkring 300 människor för varje tusen levande födslar. Storbritannien har cirka 330 aborter per tusen levande födslar; Frankrike strax över trehundra, vilket för övrigt är detsamma som Ryssland. (USA ligger inte långt efter, med omkring tvåhundra aborter per tusen levande födslar.) Västvärlden håller på att ta död på sig själv.

Men det nationella säkerhetsintresset i en pro-life-utrikespolitik ligger inte bara i att förbättra den demografiska verkligheten. Det vill säga, målet är inte att öka antalet kunder till ekonomin eller soldater till de militära styrkorna. Det fina med livet ligger inte i deras bidrag till BNP eller i att vara en del av de resurser som står till statens förfogande. Snarare är det just det faktum att man skyddar och omhuldar det mänskliga livet, från befruktningen till den naturliga döden, som är själva anledningen till att ett statsskick existerar. När en stat inte uppfyller denna skyldighet överger den sitt syfte och förvandlas till slut till en bräcklig politisk konstruktion utan någon större framtid. Positiva demografiska trender är i själva verket bara ett symptom på en livskultur som uppmuntrar samhällen att se framtiden an med tillförsikt.

En livsfientlig mentalitet är inte bara fel – att framställa barn som en källa till fattigdom och en risk för den globala miljön samtidigt som man behandlar deras sjuka och äldre som en börda som ska elimineras – utan också ett recept på pessimism. Så mycket i Europa, till exempel, är gripet av en sådan pessimism: Få är villiga att byta den omedelbara tillfredsställelsen av sina nuvarande materiella fördelar mot att förbättra situationen för en framtida generation, som i allt högre grad inte existerar. I den här takten kommer Europa inte att ha någon att försvara, och definitivt ingen som är villig att försvara det.

En amerikansk utrikespolitik som främjar liv och familj skulle återvända till det goda ursprunget till utländskt bistånd. Det bistånd som USA gav under det kalla kriget till nationerna under det sovjetiska oket var effektivt just för att det motsatte sig en djupt onaturlig ideologi som satte klasskampen i centrum för det mänskliga livet och behandlade människor som kuggar i kommunismens oundvikliga materiella framsteg. Det amerikanska biståndet fungerade för att det var kongruent med naturrätten, medan kommunismen bygger på en i grunden felaktig förståelse av den mänskliga personen.

Men under de senaste decennierna har USA:s utrikespolitik åtminstone delvis förvandlats till ett verktyg för woke-imperialism, från BLM till transgenderism till abort. Den hade nu i sin tur en djupt felaktig antropologi bakom sig. En del av den pågående rivningen kan därför ha varit nödvändig, men låt oss hoppas att Trump-administrationen tar tillfället i akt att återupprätta en utrikespolitik, och utländskt bistånd i synnerhet, baserat på försvar av liv och familjer.

Amerikas storhet kommer bara att se sin fulla potential som en pro-life- och pro-family-makt.

Jakub Grygiel

Jakub Grygiel är professor i politik vid Catholic University of America.

Till svenska, mars 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Abortskandalen inom NHS belyser kyrkans ledares misslyckande "att säga ifrån", säger pro-life-aktivister

Läs också: Polis beordrar katolsk kvinna att lämna det offentliga området eftersom hennes åsikter är "stötande"