En kyrka som drunknar i känslosamhet

6
min read

En kyrka som drunknar i känslosamhet

tis, 03/05/2019 - 12:34
Posted in:
0 comments

(Matt Botsford | Unsplash.com)

Tro och förnuft är hotat av känslornas upphöjande

Av Dr. Samuel Gregg

När jag håller seminarier för studenter, ställer jag alltid upp en regel för deltagarna. Samtidigt som de alltid är fria att säga vad de tänker, får de aldrig börja en mening med ”Jag känner att…” eller ställa en fråga som börjar med ”Känner ni att …?” Många av dem ser omedelbart mycket frågande ut. Sedan talar jag om för dem att jag inte bryr mig ett dugg om vad de känner i en viss fråga.

Då kan man alltid höra att åtminstone någon kippar efter andan av häpnad. Men innan någon hinner känna sig ”triggad” säger jag, “Ni kanske undrar varför jag inte är intresserad av hur ni känner för en viss fråga. Det beror på att jag vill veta hur ni tänker om frågan. Vi är inte här för att dela varandras känslor. Vi är här för att resonera kritiskt tillsammans.”

De förbryllade minerna försvinner. Det visar sig att studenter förstår att en förnuftig diskussion inte kan handla om att uttrycka sina känslor. Detta är lika sant för Kyrkan som för studenterna.

Katolicismen har alltid fäst stor vikt vid förnuftet. Med förnuft menar jag inte bara de vetenskaper som ger oss tillgång till naturens hemligheter. Jag menar också det förnuft som gör oss förmögna att använda denna information på rätt sätt: de logiska principer som säger oss att två gånger två aldrig kan bli fem – eller vår unika förmåga att förstå vad som är moralisk sanning eller den rationalitet som hjälper oss att förstå och förklara uppenbarelsen.

Så stor är katolicismens respekt för förnuftet att denna starka tungvikt ibland lett till hyper-rationalism av den sort som Thomas More och Johan Fisher ansåg prägla den skolastiska teologin under de tjugo år som föregick reformationen. Hyper-rationalism är dock inte det problem som kristenheten i västvärlden står inför idag. Vi står inför den motsatta utmaningen. Jag kallar det Affectus per solam.

“Bara genom känslorna” beskriver väl den nuvarande atmosfären inom kyrkan i hela västvärlden. Det påverkar hur en del katoliker betraktar, inte bara omvärlden, utan också själva tron. Roten till denna utbredda känslosamhet är upphöjandet av starka känslor, nedvärderandet av förnuftet och därav följer infantiliseringen av den kristna tron.

Vilka är då symptomen på Affectus per solam? Ett av dem är det utbredda språkbruket i predikningar och undervisning, som snarare har karaktären av terapi än de ord som Kristus och apostlarna använde. Ord som ”synd” försvinner och ersätts med ”svårigheter”, ”besvikelser” och ”sorgliga misstag”.

Känslosamheten dyker upp så snart någon som framför ett förnuftigt försvar för den katolska synen på moralfrågor om sexualitet eller medicin, får höra att deras ståndpunkter är ”sårande” eller ”dömande”. Det verkar som om sanningen inte borde få uttryckas, ens milt, om det skulle kunna såra någons känslor. Om det vore sant, borde Jesus ha avstått från att avslöja fakta för den samaritiska kvinnan om hennes äktenskapliga historia.

Affectus per solam gör oss också blinda för sanningen att det finns en plats som kallas Helvetet, bekräftat av Kristus själv, för dem som dör utan att ha ångrat sina synder. Känslosamheten undviker ämnet. Helvetet är inget vi kan ta lätt på, men ställ dig följande fråga: När hörde du sist i en predikan att någon av oss kunde bli skild från Gud i evighet?

Känslosamheten avslöjar sig framför allt i hur Jesus Kristus ibland presenteras. Kristus vars kompromisslösa undervisning chockerade hans egna lärjungar och som inte tillät någon eftergift för synden, när han talade om kärlek, sjunker på något sätt ihop till en trevlig, liberal rabbi. Denne menlöse Jesus utmanar oss aldrig att förändra våra liv genom att omfatta sanningens hela fullhet. I stället återvinner han lugnande mediciner som “var och en har sin egen sanning,” ”gör vad du tycker känns bäst, ” ”hitta ditt sanna jag,” ”acceptera dig själv,” ”vem är jag att döma,” och så vidare. Och var så säker: denne Jesus garanterar en plats i himlen för var och en av oss.

Det är faktiskt inte så som Kristus framställs i Evangeliet, Som Joseph Ratzinger skrev 1991 i sin bok To Look on Christ:

En Jesus som håller med alla om allt, en Jesus utan den heliga vreden, utan sanningens stränghet och trofast kärlek är inte den verklige Jesus som Skriften visar oss, utan en eländig karikatyr. Att föreställa sig evangeliet utan allvaret i Guds vrede, har ingenting med det bibliska evangeliet att göra.

Ordet ”allvar” är viktigt här. Känslosamheten som smittat av sig på mycket i Kyrkan förminskar allvaret och klarheten i den kristna tron. Och detta gäller särskilt i fråga om själarnas frälsning. Gud, som uppenbarat sig i Kristus, är barmhärtig men han är också rättvis och tydlig med vad han förväntar sig av oss eftersom han tar oss på allvar. Ve oss om vi inte återgäldar den komplimangen.

Hur kommer det sig då att så mycket i Kyrkan har hamnat i detta känslosamhetens träsk? Här är de tre viktigaste orsakerna:

För det första håller hela västvärlden på att drunkna i känslosamhet. Katoliker, som alla andra, är mottagliga för den kultur vi lever i. Om man vill ha bevis för västvärldens Affectus per solam behöver man bara starta sin web-läsare. Man upptäcker snabbt den rena emotivismen (värderelativism) som genomsyrar populärkultur, media, politik och högre utbildning. I denna värld handlar moral om hur engagerad man är i vissa frågor. Det enda som har betydelse är hur ”passionerad” (observera språkbruket) man är i sitt engagemang, och frågans grad av politisk korrekthet. Det handlar inte om ifall det är förnuftigt att stödja saken i sig.

För det andra, låt oss se på hur många katoliker betraktar tron idag. För många tycks det vara en sorts ”känslo-tro.” Med detta menar jag att den kristna trons betydelse främst bedöms efter vad den kan göra för mig, för mitt välmående och för min situation. Men gissa vad? Jag, mig och mitt är inte det centrala i den katolska tron.

Den katolska tron är faktiskt en historisk tro. Det innebär att vi måste bestämma oss för att tro på dem som vittnade om Jesu Kristi liv, död och uppståndelse och som förde detta vidare genom skrivna texter och oskriven tradition. Vi tror också att de talade sanning om vad de såg. Dit hör också underverken och uppståndelsen som bekräftar Kristi gudomlighet. Katoliker betraktar inte detta som ”historier.” Att vara katolik är att bekräfta att detta verkligen hände och att Kristus instiftade en kyrka, vars ansvar det är att predika detta till världens ändar.

Katolsk tro kan därför inte handla om mig och mina känslor. Den handlar om Sanningen med stort S. Människans fullkomnande och frälsning betyder att man fritt och oavbrutet rättar sig efter denna Sanning. Det handlar inte om att låta Sanningen underkastas mina känslor. I själva verket, om katolsk tro inte handlar om Sanningen, vad har den då för mening?

För det tredje, känslosamhetens genomslagskraft i Kyrkan beror också på ansträngningarna att nedvärdera och förvränga naturlagen efter Andra Vatikankonciliet. Synen på naturlagen varierade stort inom den katolska världen, under decennierna före 60-talet. Men därefter följde ett totalt avvisande i stora delar Kyrkan. Detta berodde mycket på att undervisningen i Humanae Vitae byggde på naturlagen. Många teologer beslöt därför att allt som underbyggde Humanae Vitae måste tömmas på sitt konkreta innehåll.

Förståelsen för naturlagen återkom delvis i Kyrkan från 1980 och framåt, men vi fick betala ett högt pris för perioden av marginalisering. Det beror på att när man förvisar förnuftet till trons periferi, börjar man föreställa sig att tron på något sätt är oberoende av förnuftet. Eller att tron på något sätt står i motsats till förnuftet. Eller att ens religiösa övertygelse inte behöver förklaras för andra. Slutresultatet blir att man bryr sig allt mindre om trons rationalitet. Det är en väg som med säkerhet leder till känslosamhetens träsk.

Bland andra skäl till känslosamhetens dragningskraft i dagens Kyrka kan också nämnas: logikens försvinnande från läroplanen och en överdriven respekt för (dålig) psykologi och (dålig) sociologi från en del präster, som fick sin formation under 70-talet. Och vidare, frestelsen att betrakta den Helige Andes verk som något som skulle kunna motsäga Kristi undervisning, sockrade, självrefererande, Disney-lika liturgier etc. Listan är lång.

Lösningen är inte att nedvärdera betydelsen av människans känslor som kärlek och glädje eller vrede och fruktan. Vi är inte robotar. Känslor är en viktig aspekt av vår natur. Men mänskliga känslor behöver integreras i en sammanhängande beskrivning av kristen tro, mänskligt förnuft, mänskliga handlingar och mänskligt blomstrande. Detta har utförts med stor skicklighet av tidigare tänkare som Aquino och nutida som Servais Pinckaers (1925-2008). Sedan behöver vi leva i enlighet med deras slutsatser.

Vi kommer inte att få lätt att befria oss från Affectus per solam. Det har blivit en del av luften vi andas i västvärlden. Dessutom förefaller en del av dem som idag ansvarar för att leda och undervisa i den katolska tron, att vara synnerligen mottagliga för känslomässighetens inflytande. Men om vi inte pekar ut och utmanar den ohämmade emotivismen som komprometterar Kyrkans vittnesbörd om Sanningen, riskerar vi att kapitulera för ren idealism i en nära framtid.

Det vill säga verklig irrelevans.

 

Översättning: Lena Fäldt, februari 2019

 

Inlägget kommer från sidan www.catholicworldreport.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
10/04/2024