Hippokrates figur- och medicinska böcker (foto: Shutterstock)

I en krönika nyligen pekar George Weigel på sina många familjemedlemmar som har funnit sitt kall i att hjälpa andra som läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Han bör dock inte förringa sitt eget skarpsinne för analys och korrekt vård av en patients problem. Hans patient är den amerikanska medicinen, som han korrekt bedömer lider av brist på moraliska och etiska principer. Hans rekommendationer är också sunda och utgör vad vi inom medicinen kallar "bästa praxis". Precis som inom hälso- och sjukvården är diagnos och behandling ofta okomplicerad, men den verkliga utmaningen ligger i att implementera metoderna för att åstadkomma ett botemedel.

Två termer som Weigel använde förtjänar att betonas: "wokerys plåga" och påven S:t Johannes Paulus II:s "dödens kultur". Inte bara ur den katolska hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv, utan sannolikt även hos en majoritet av dem som tillhandahåller patientvård idag, är båda beskrivningarna träffande. Tragiskt nog är kombinationen av dessa två sjukdomar en dubbel dos av ett samhälleligt och kulturellt gift. Det finns ett motgift, men det kommer att krävas en mycket större dos än vad som för närvarande används.

Nog med metaforer – den amerikanska sjukvården håller på att misslyckas. Naturligtvis är frågorna om vårdkostnader, brist på läkare, tillgång till vård och andra faktorer allvarliga problem. Men den mest kritiska komponenten, och den som kräver mest uppmärksamhet, är själva vården. Vi vill alla ha god vård – men finns det godhet i vår omsorg?

Abort, assisterat självmord, IVF –  (IVF = In vitro fertilisering, alltså ”provrörsbefruktning”. Övers. anm.)  dessa och andra metoder anses vara de rigueur av många, ( =obligatoriskt, huvudsakligt,  Övers. anm.) kanske till och med de flesta, amerikaner i aktuella undersökningar. Ändå står de i direkt strid med katolska principer – principer som delas med många andra religioner. Hur har det gått till?

Som man såg i den akademiska världen och regeringen har amerikanska medicinska skolor konsekvent varit bemannade med läkare och forskare som främjar dessa koncept som "vårdstandarder" för sina unga studenter. Under de senaste decennierna har brinnande katolska läkar- och sjuksköterskestudenter mött ökande trakasserier, skrämseltaktik och hot på grund av sin tro. Många har fått höra att de "inte har något att göra inom medicinen" om de inte ansluter sig till oetiska vårdmetoder. De har tre alternativ: hålla tyst, hoppa av eller lida av övergreppen.

I samtal med läkarstudenter beskriver de en miljö som liknar 2000-talets version av tillbedjan i katakomberna – de som offentligt försvarar sin tro kommer att drabbas av konsekvenserna. De är bland de modigaste av våra kollegor.

Uppmaningen till "välkatekiserad katolsk sjukvårdspersonal" är angelägen, men vem kommer att svara på den uppmaningen? Medlemmar av det katolska läkarförbundet står verkligen i främsta ledet i debatter inom moralmedicin på både federal och delstatlig nivå. Men även om våra 3 000 medlemmar är involverade i dessa strider, står vi inför de djupa fickorna och det kulturella inflytandet från enheter som Planned Parenthood och ACLU. Vi delar våra skyttegravar med likasinnade kamrater i en alfabetisk soppa av medicinska organisationer – CHCLA, CMDA, AAPLOG, ACPeds, ahm och AJMA. Krafterna är med i kampen. Men vi behöver mer – mer folk och mer resurser.

Det finns nästan en kvarts miljon läkare i Amerika som identifierar sig som katoliker, och deras inträde i dessa frågor – tillsammans med deras engagemang för katolska principer inom medicinen – skulle vara välkommet. På samma sätt finns det ett trängande behov av självidentifierande katolska hälso- och sjukvårdssystem för att upprätthålla och försvara kyrkans värderingar i de tjänster de erbjuder, såväl som i de tjänster de inte kommer att erbjuda.

Men behovet av att fler katoliker ansluter sig till dessa ansträngningar är inte begränsat till dem som arbetar inom hälso- och sjukvården. Varje katolik som träffar en katolsk läkare bör fråga: "Är du medlem i CMA? Kämpar du för dina patienter?" Om svaret på en eller båda av dessa frågor är "Nej" bör de berätta för sin läkare att deras omedelbara inblandning är nödvändig.

Varje katolik – rörmokare, lärare, busschaufförer, revisorer och särskilt präster – kan hjälpa till att göra vår röst på den politiska arenan mer betydelsefull. Lagstiftare bryr sig inte om vad en väljare gör för att försörja sig – men de bryr sig om deras röster.

En sista faktor för att vända urholkningen av den medicinska moralen är ekonomiskt stöd. Var och en av de medicinska organisationerna som anges ovan arbetar med en liten budget. Opinionsbildning och politiskt inflytande kan vara kostsamt, och läkarna som leder dessa grupper gör det på frivillig basis samtidigt som de hanterar hektiska mottagningar. Att ha resurser att anställa personal för att utöka sitt uppdrag skulle vara en gamechanger ( ung.=”skulle förändra spelplanen” . Övers. anm)  i dessa debatter.

Weigels iakttagelse av woke-redigeringen av den hippokratiska eden är korrekt. Om eden överhuvudtaget används på medicinska skolor är det vanligtvis en progressiv à la carte-text som passar administrationens och fakultetens egenskaper och trender. Ja, Hippokrates gråter.

Men med en stark och enad uppmaning till större stöd från katoliker på alla nivåer i samhället, och särskilt katoliker i medicinska karriärer, i kombination med ekonomiskt stöd från dem som ser avgrunden bli djupare, kan vi torka bort hans tårar och återvända till medicinen som Kristus vill att den ska praktiseras.

Tim Millea

Tim Millea M.D., är ordförande för Catholic Medical Association Health Care Policy Committee.

Till svenska, februari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: George Weigel: Hippokrates gråter: Katoliker och reformering av amerikansk medicin