Gammal gravyr föreställer St. Vincent de Paul och välgörenhetens döttrar, cirka 1880. (foto: Sergey Kohl / Shutterstock)

Jag är den udda mannen i en familj av läkare. Min morfar var läkare. Hans dotter, min mor, var medicintekniker. Min svärmor är sjuksköterska.

Min bror är läkare. Det är också en av mina döttrar, och det är hennes man också. En moster var legitimerad sjuksköterska och min systerdotter är näringsfysiolog på ett sjukhus.

Utanför familjekretsen har jag många vänner som utövar den medicinska konsten, bland annat Amerikas mest framstående psykiater, Paul McHugh. Jag har också välsignats av det arbete som utförts av stora läkare, vars skicklighet och hängivenhet har tagit mig bortom den bibliska tilldelningen av "tre och tio" (Psaltaren 90:10).

Årtionden av liv med och runt läkare, sjuksköterskor och andra läkare har således gett mig en djup respekt för amerikansk medicin, som jag anser vara den bästa i världen. Och det är just den synen som nu leder mig till en djup oro över läkekonstens tillstånd i dessa Förenta Stater – som, liksom de andra yrkena, är ansatt av wokerys plåga, och av läkarnas samarbete med vad påven S:t Johannes Paulus II så träffande kallade "dödens kultur" i encyklikan Evangelium Vitae från 1995.

Läkares och annan medicinsk personals uppsåtliga deltagande i abortutövningen står i direkt motsättning till den hippokratiska eden – som länge varit den moraliska ramen för god medicinsk praxis – i dess ursprungliga form. Faktum är att vissa medicinska skolor har ändrat edens ordalydelse för att anpassa sig till den politiskt korrekta synen på abort.

Varför, kan man undra, har inte fler läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal gått i bräschen för pro-life-rörelsen, inte bara genom att trycka på för lagstiftning som skyddar det ofödda livet, utan också genom att råda rädda kvinnor, ofta övergivna av oansvariga och sexuellt rovgiriga män, att söka alternativ till att döda sina barn? Tack gode Gud för den medicinska personal som bemannar USA:s krisgraviditetscenter. Men hur är det med majoriteten av deras kolleger, som samtycker till det moderna dödandet av oskyldiga eller, ännu värre, deltar i den? (På engelska står det ordagrant slaughter. På svenska använder vi ordet slaughter/slakta i samband med djur. Jag har därför istället valt ordet dödande. Övers. anm)

Samma nedbrytning av medicinen sker när läkare, sjuksköterskor och andra som är involverade i sjukvården deltar i eutanasi eller läkarassisterat självmord, en ohygglig praxis som nu marscherar under den orwellska fanan "MAID" – Medicinsk hjälp (eller bistånd) vid döende.

Hippokrates gråter.

Är inte hela poängen med hälso-yrken att bejaka livet, upprätthålla livet och motstå döden närhelst det är möjligt? I september förra året publicerade Londonbaserade Spectator en lärorik artikel, "A Chillingly Seductive Glimpse of Assisted Dying", som borde vara obligatorisk läsning på medicinska skolor, delvis för att den illustrerar hur MAID bedövar läkares och sjuksköterskors naturliga mänskliga känslor.

"Följ vetenskapen" har blivit ett mantra på vissa håll sedan Plague Time 2020-2021. Uppenbarligen är dock viss vetenskap inte välkommen – som den vetenskap som visar bortom rimlig tvekan att "könskorrigerande" interventioner inte leder till långsiktiga förbättringar av den mentala hälsan, och att stympning av unga kroppar kirurgiskt eller genom pubertetsblockerare bör kallas barnmisshandel, inte medicin. Om Englands National Health Service kan räkna ut detta genom att följa vetenskapen, varför kan inte American Academy of Pediatrics göra det?

Och så finns det medicinsk utbildning, en gång känd för sin noggrannhet men som nu vänder sig till snömos, som i detta meddelande från en framstående medicinsk skola som marknadsför en förmodat beundransvärd service för sina studenter - "Wellness Wednesdays: Ett månatligt evenemang som erbjuder studenter en chans att varva ner och ladda upp med sådana aktiviteter som konst och hantverk, levande studentföreställningar, och hälsotjänster som sittande massage ...."

Jag vet inte hur det är med dig, men om jag tar med mig ett krampande barn med 105 graders ( = 40,5 grader Celsius . Övers. anm.)  feber till den lokala akutmottagningen klockan 2 på natten, är jag inte intresserad av att den behandlande akutläkaren skickar efter lego, sjunger raplåtar från Hamilton eller får en "sittande massage" för att hantera stressen i situationen.

Den amerikanska medicinen och den amerikanska läkarutbildningen är i behov av en seriös reform. Att få den federala regeringens hälso- och sjukvårdsmyndigheter ut ur DEI-träsken och vildmarken med flytande könsroller är bara en början, även om det är välkommet. Den amerikanska medicinen behöver återupptäcka sin själ och sitt samvete. Välkatekiserade katolska läkare är unikt utrustade för att hjälpa till med denna återupptäckt. Det katolska läkarförbundet har en viktig roll att spela i detta sammanhang. Det gör också katolska präster vid amerikanska medicinska skolor.

Med tanke på det wokeri som ligger till grund för så många av dessa dysfunktioner i amerikansk medicin – en tyranni som upprätthålls av cancelkulturen – kommer katolska medicinska reformatorer att behöva mycket mod, såväl som tålamod, taktiskt sinne och oklanderliga vetenskapliga meriter. Men mod är en av de fyra kardinaldygderna, eller hur?

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Till svenska, februari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här