William Blake, Agony in the Garden (1799) (foto: Skärmdump / Public Domain)

När jag gick första året på college gick jag med i det största religiösa samfundet i Amerika: Förfallen katolik. Det är en folkrörelse som inte kräver något annat än en nedlåtande attityd till din ungdoms bakåtsträvande tro. Du får sova ut på söndagen och inleda tvivelaktiga åsikter om tro och moral med den konversationsstoppande bestämningen "Jag uppfostrades som katolik".

Att lämna var lätt för någon som ammade på skummjölken från 1970-talets amerikanska katolicism, en maskin specialbyggd för att pressa ut allt majestät och mystik ur en av de mest bländande, sublima och vackra religionerna i mänsklig historia. När jag kom i kontakt med grekisk filosofi i sena tonåren var jag redan på väg mot dörren. Den avgörande faktorn var Bibeln, det lilla jag hade läst av den. I min okunnighet framstod det som en tråkig och värdelös bok fylld med absurda historier och motsägelser. Varför skulle mitt liv vara fjättrat vid denna blytunga tyngd som skrevs för tusentals år sedan, när en helt ny värld, fylld med nya och bättre sanningar, höll på att sprängas in i skapelsen runt omkring mig?

I allt detta bevisade jag att ingen kan vara så odräglig som en lite smart tonåring. I ett visst skede kan det faktiskt bli värre än att vara påläst. Jag hade stött på tillräckligt många nya idéer för att se en antydan till den bredare trosvärlden, men inte tillräckligt för att väga dem ordentligt och bedöma dem på ett intelligent sätt. Det skulle ta mig femton år av andlig vandring till världens ändar innan ett omskakande ryck i tråden förde mig tillbaka.

Min enda följeslagare är mörkret

I början av 30-årsåldern var jag i dåligt skick. Jag plågades av en då odiagnostiserad sjukdom (psoriasisartrit). Jag hade lidit av klinisk depression sedan jag var tonåring och det var fortfarande en daglig kamp. Faderskapet var svårare än jag hade föreställt mig, särskilt med tanke på mina begränsade fysiska tillstånd. Till slut hamnade min närmsta vän på sjukhuset med livsuppehållande behandling.

Smärta, som C.S. Lewis anmärkte, är Guds megafon. Det var bara i djupet av lidandet som jag kunde höra honom. Genom korset närmar sig de som lider Gud, och ibland är den starka smärtstillande medicinen det enda som fungerar. Märk väl inte för att Gud sänder lidandet: han bara använder det.

Två händelser inträffade i närheten av varandra och ledde mig tillbaka till tron. Den första var en klar och otvetydig känsla av Guds närvaro och kärlek. Det är allt jag kan säga om det, för ord förminskar det. Men i det ögonblicket visste jag, och slutade aldrig att veta, att Gud är verklig och Gud är kärlek. Det råder ingen som helst tvekan.

Men nästa fråga var: vems Gud? Världen skapar nya avgudar att dyrka varje dag. Jag hade studerat jämförande religion ganska djupt, och jag kände till sanningsanspråken och texterna i alla de stora religionerna. Skulle jag behöva börja granska dem alla igen för att se vilken som motsvarade den upplevelse jag kände? Katolicismen fanns inte ens med på listan. Been there, done that, jag ville inte ha det tillbaka.

Gud besparade mig lite tid med den andra händelsen. Mitt i natten, i ett väntrum på intensivvårdsavdelningen, plockade jag upp det enda tillgängliga läsmaterialet: Gideonbibeln. Jag tänkte: "Okej, Gud, om du har något att säga, säg det nu", öppnade det och läste Psalm 88:

”O Herre, min frälsnings Gud,
jag ropar dag och natt inför dig.
Låt min bön komma inför dig;
böj ditt öra till mitt rop!

Ty min själ är full av bekymmer,
och mitt liv nalkas dödsriket.
Jag räknas bland dem som går ner i graven;
Jag är en man som inte har någon kraft,
som en som släppts lös bland de döda,
som de slagna som ligger i graven,
som de som du inte längre minns,
för de är avhuggna ur din hand.
Du har satt mig i djupet av avgrunden,
i de mörka och djupa regionerna.
Din vrede vilar tung över mig,
och du överväldigar mig med alla dina vågor.

Sela
, Du har låtit mina följeslagare sky mig;
Du har gjort mig till en skräck för dem.
Jag är instängd så att jag inte kan fly;
Mitt öga blir fördunklat av sorg.

Varje dag ropar jag till dig, Herre;
Jag sträcker ut mina händer mot dig.
Gör du underverk för de döda?
Reser sig de avlidna för att prisa dig? Sela
: Är din ståndaktiga kärlek förkunnad i graven,
eller din trofasthet i Abaddon?
Är dina under kända i mörkret
eller din rättfärdighet i glömskans land?

Men jag, Herre, ropar till dig;
På morgonen kommer min bön inför er.
Herre, varför kastar du bort min själ?
Varför döljer du ditt ansikte för mig?
Plågad och nära döden från min ungdom och uppåt,
lider jag dina fasor; Jag är hjälplös.
Din vrede har svept över mig;
Dina fruktansvärda övergrepp förgör mig.
De omger mig som en flod hela dagen;
De närmar sig mig tillsammans.
Du har fått min älskade och min vän att sky mig;
Mina följeslagare har blivit mörker.”

Nåväl.

Flera saker med Psalm 88 slog mig på en gång.

Den talade direkt till var jag befann mig. Det var ett rop av lidande från djupet av mörker och förtvivlan. Det var orubbligt. Alla ord som någonsin skrivits om den faktiska upplevelsen och känslan av lidande är svagt i jämförelse med Psalm 88. På 18 korta rader är det den perfekta sammanfattningen av den mänskliga erfarenheten av sorg och övergivenhet. (18 beroende på typsnittet i den aktuella Bibeln. Övers. anm.)

Och den är riktad till Gud! Det går inte att ta miste på: psalmisten skyller på Gud, utan någon inställsam ton eller försäkran om att räddning är på väg. Han frågar: Var är du? Varför gjorde du så här mot mig? Varför just jag? Det är den här typen av prat som slår ner dig.

Eller? Själva psalmens form är en troshandling. När mannen drunknar klamrar han sig desperat fast vid Gud. Han fruktar döden, eftersom döden inte är mer än en avgrund, och den kommer att skilja honom från den Gud han älskar. Även om han vänder sig till frälsningens Gud i första raden, finns det inget hopp om frälsning bortom den gropen. I Psalm 88 bryter döden förhållandet mellan människan och Gud.

Hur hamnade detta i Bibeln?

När jag satt i väntrummet och läste dessa ord om och om igen, framträdde nya nyanser av innebörd, tillsammans med nya frågor, varav den mest angelägna av alla var: "Hur kom detta in i Bibeln?" Det är en tillrättavisning av allt vi lärde oss i söndagsskolan om tron på en kärleksfull Gud. Det beror på att psalmen är ofullständig i sig själv. Betydelsecirkeln förblev öppen, en fråga som psalmisten och så många andra författare i Gamla testamentet ställde. Endast i tidens fullbordan skulle innebörden bli klar. Psalmen fullbordades på Golgata. Mörkrets avgrund var inte och kunde inte vara slutet, eftersom Kristus tog sig upp ur den igen.

I Augustinus och andra kyrkofäders skrifter tolkas Psaltaren som Kristi egen röst, inklusive Psalm 88. Och om Guds Son kan slunga detta vrål av raseri och förtvivlan mot sin Fader, tillsammans med de andra lovsångerna och tvivlet och tacksägelsen och klagan, då är hela mänsklighetens erfarenhet – dess under och fasor, glädjeämnen och sorger – inskrivna i Kristi kött. Genom att skriva hela världen i kött, gav Gud den en ny mening, ett nytt liv.

Det var den gåva Gud gav mig med Psalm 88, vid den tiden, i det ögonblicket, och för alltid när jag återvänder till den från och med nu, till den dag då jag står vid avgrundens rand för sista gången. Jag kunde inte se det förut. Antingen var jag för nära det, eller för arrogant, eller för omogen, eller så var jag helt enkelt inte redo än. Det krävdes distans till min ungdoms tro innan jag kunde se den fullt ut. Det är därför T.S. Eliots ord i Fyra kvartetter är min favorit i all litteratur:

Vi kommer inte att upphöra med att utforska
och slutet på allt vårt utforskande
kommer att vara att komma fram där vi började
och lära känna platsen för första gången.

( Four Quartets - Fyra kvartetter är en diktsvit av T.S. Eliot bestående av de fyra separata dikterna Burnt Norton, East Coker, The Dry Salvages och Little Gidding. De gavs ut i en volym som Four Quartets första gången 1943. Sviten behandlar människans förhållande till tiden, universum och det gudomliga. Övers. anm.)

Jag har aldrig kunnat Bibeln. Inte förrän då. Inte förrän jag såg det för vad det var, och förstod att allt finner sin uppfyllelse i Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Psalmisten gav mig det. Än i dag, när jag har sett mer av livet och döden och känt mer lycka och smärta, ger det mig en märklig tröst. Den talar sanningen om vår smärta från de mörka platserna och försäkrar oss om att Gud inte ens där är frånvarande, eftersom Kristus är med oss.

Thomas L. McDonald

Thomas L. McDonald är författare och redaktör, samt benediktinoblat, kateket och kandidat till det permanenta diakonatet för stiftet Trenton, New Jersey. Hans berättelser om kyrkans historia finns på Weird Catholic.

Till svenska, maj 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

(Psalt. 88 är här översatt från den engelskspråkiga Holy Bible King James Version, utgåvan från år 1819. Ordet sela förekommer 71 gånger i Psaltaren (och även i Habackuk 3:3, 9 och 13). Ordet förekommer alltid i slutet av en strof. Betydelsen är inte klarlagd. Man har allmänt antagit att ordet är en anvisning av liturgisk eller musikalisk art. I Ps 9:16 åtföljs ordet av higgaion, vilket av somliga anses innebära att det har anknytning till musik på harpa.

Septuaginta (den grekiska översättningen av Gamla testamentet) återger ordet sela med diapsalma, som antagligen betyder "mellanspel" eller "refräng". Andra menar att ordet betyder "uppåt" eller "högre" och följaktligen är en uppmaning till instrumentalmusiken att falla in starkare, medan ytterligare andra har tolkat det som en anvisning om en paus, en fördröjning eller en sänkning. Övers. anm.)

Oblat (Benediktinoblat i detta fall)

Ordet oblat har i det katolska språket en helt annan betydelse än det vanligen har i svenskan. Det hör samman med det latinska verbet offerre, "bära fram" och betyder "något framburet, en offergåva".

I katolska sammanhang är en oblat numera alltid en person. Under medeltiden var oblaterna barn som överlämnades till ett kloster för att uppfostras där och med tiden bli medlemmar. Numera är en oblat en person som har särskilda band till ett kloster och har del i klostrets förböner men utan att vara medlem. Till skillnad från tertiärerna hos mendikanterna utgör oblaterna inte någon grupp utan är individuellt knutna till klostret. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008) (Övers. anm.)