Det mystiska betraktandet av Gud

3
min read

Det mystiska betraktandet av Gud

mån, 06/24/2019 - 16:18
Posted in:
0 comments

Till festen för S:t Elia profeten 20 juli

Ur en homilia av påven Sankt Gregorius över profeten Hesekiels bok.

I betraktandet av det gudomliga görs anden ofta så abstrakt att den redan, bildligt, beskärs glädjen att få dela den eviga friheten ”som inget öra hört och inget öga sett;” Men snärjd av den egna dödlighetens tyngd faller den tillbaka i djupet och hålls fången som straff för synderna. Den har uppfattat en skymt av den sanna frihetens glädjeämnen och längtar efter att få slippa ut ur fångenskapen men, eftersom det inte är möjligt, stirrar den sig blind på de dörrar som håller den inspärrad. Det var därför varje jude stod i tillbedjan vid ingången till tältet när Gud talade och molnstoden kunde ses. De hade då blivit befriade från det egyptiska slaveriet.

Åt vilket håll och till vilken plats vi nu än må rikta vår inre blick, är vi så att säga stående. Därför sade Elia ”Herren lever och jag står upp i det Han ser”. Han har verkligen stått upp framför Gud ty hans hjärta var uppmärksamt på Gud. Att judarna hade blickarna riktade mot molnstoden och stod i tältöppningen i tillbedjan har denna förklaring: när den mänskliga medvetenheten uppfattar dessa höga och himmelska ting – även bara som bilder – har tankens upplyftande redan fört den upp från de kroppsliga boningarna.  Och trots att tanken inte tillåts fatta eller skåda det gudomliga varat, tillber tankens människa i ödmjukhet Honom vars makt den redan kan få se i en särskild andlig upplysning.

Det är därför Elia beskrivs stående vid sin grottas öppning och att han täcker över ansiktet med manteln när Herren talar till honom. Ty så snart rösten av himmelsk förståelse kommer in i den själsliga medvetenheten genom betraktandets nåd är människans hela verklighet inte längre i grottan, ty själen är inte längre behärskad av det som hör till köttet. Den har en avsikt när den står vid grottans öppning, och det är att lämna förgänglighetens villkor, det som är människans dödlighet.

Men om en människa står vid grottans öppning och hör Guds ord med hjärtats öra, måste han skyla ansiktet. Ty när den himmelska nåden leder själen till att förstå något högre, måste vi sänka oss själva i självuppskattningen genom ödmjukheten, och detta desto mer om de himmelska tingen är av sällsynt slag. Vi får nämligen inte försöka veta ”mer än vad som är passande; vi måste inse vad det är som gagnar oss att veta”. Annars utsätter vi oss för faran att gå vilse om vi är alltför bekanta med det himmelska; vi kan till och med söka ett materiellt ljus i det immateriella. Ty att skyla över ansiktet när vi lyssnar med hjärtats öra betyder att vi med vår medvetenhet hör hans röst som bor inom oss, samtidigt som hjärtats inre ögon avlägsnar från oss allt som har med det kroppsliga att göra. Om vi gör det finns ingen risk att vi andligen skulle tolka allt det som finns i sin fullhet, och är oomskuret, som något som har med det kroppsliga att göra.  

Älskade bröder, genom vår Återlösares död, uppståndelse och himmelsfärd har vi redan fått veta vad den eviga glädjen har för betydelse och vi har fått veta att våra medbröder och medsystrar i den himmelska staden och hans änglar har uppenbarat sig som vittnen om hans sanna gudom. Låt oss därför längta mer efter vår Konung och efter dem alla i hans rike som vi lärt känna. När våra fötter nu står innanför den heliga Kyrkans murar, låt oss rikta blicken mot dörren; låt oss andligen vända ryggen åt det världsliga livets korrupta sidor; må vi med hjärtat se framåt mot det himmelska faderslandets frihet. Vi kommer inte ifrån att vi bär på en last av världsliga bekymmer i ett förgängligt liv. Om vi då inte helt kan lämna grottan, låt oss åtminstone stå i dess öppning och gå ut ur den var gång vi får tillfälle genom Återlösarens nåd, Han som lever och råder med Fadern i den Helige Andes enhet i evigheters evighet. Amen.

Läsning till festen till ära för S:t Elia profeten som firas av alla skodda och oskodda karmeliter den 20 juli, andra alternativa läsningen i läsningsgudstjänsten. Inofficiell översättning från det karmelitiska breviariet (Institutum Carmelitanum, 1993) juni 2019, Göran Fäldt för Katolsk Horisont.