Matthew Schmitz

Han måste ha känt att han sa något absolut nödvändigt som annars skulle förblivit osagt

Benedikt XVI:s beslut att bryta tystnaden kan inte ha gjorts lättvindigt. Vid sin avgång, meddelade den tidigare påven sin intention att dra sig tillbaka och förbli gömd för världen. Sedan dess har hans fåtaliga offentliga uttalanden noggrant undvikit de löpande debatterna. Nu har han gjort vad man aldrig kunnat tro att han skulle göra. Hans essä om sexuella övergrepp är ett polemiskt inlägg i dagens mest brännande katolska fråga. Den nämner namn och skuldbelägger. Benedikt måste ha känt att han sa något absolut nödvändigt som annars skulle förblivit osagt.

Benedikt knyter dagens sexövergreppskris till den sexuella revolutionen, liberala tendenser inom katolsk teologi och en homosexuell subkultur i full blom i katolska prästseminarier. Det överväldigande negativa bemötandet av hans uttalanden tydliggör varför han ansåg det nödvändigt att de måste göras. De mediapersonligheter som närmast förknippas med påven Franciskus, har totalt avvisat Benedikts analys. Fr James Martin SJ skriver: “Tanken att 60-talets sexualmoral skulle bära skulden … bortser från det faktum att sexövergrepp har skett i Kyrkan under 40- och 50-talen och långt tidigare.”

Fr Martin har rätt i att sexuella övergrepp länge har förekommit i Kyrkan (liksom i alla andra mänskliga organisationer), men det blir lite som att säga att det alltid funnits vatten i floden, när det blir översvämning.

Fallen med sexövergrepp ökade dramatiskt kring tiden för den sexuella revolutionen. Som Fr Thomas Reese SJ, dåvarande redaktör för tidskriften America, skrev år 2004, ”Antalet anmälda övergrepp ökade på 60-talet, toppade på 70-talet, minskade på 80-talet och återgick på 90-talet till samma nivåer som på 50-talet” – en trend som illustreras dramatiskt i ett diagram från John Jay Rapporten:

Denna ström av händelser, tillsammans med bagatelliserandet och överskylandet beskrivs med rätta som ”sexövergreppskrisen”, till skillnad från den vanliga olyckliga verkligheten. En topp i en stads mordstatistik, förklaras inte genom att man pekar på att mord har förekommit sedan Kain och Abel. Den historiska ökningen av rapporterade sexövergrepp kräver också en särskild förklaring.

Benedikt har helt rätt när han påpekar att den kraftiga uppgången sammanföll med förändringen i sexualmoralen och uppkomsten av en homosexuell subkultur bland katolska präster. 1973 publicerade Andrew Greeley “The Sexual Revolution Among Catholic Clergy”, en studie som avslutades med orden “Hos det katolska prästerskapet finns en tydlig förändring av sexuella värderingar, bort från den traditionella katolska undervisningen.” År 2000 rapporterade tidningen Kansas City Star att tre av sju präster, som hade inträtt i jesuiternas provins i Missouri 1967 och 1968 hade dött av Aids. Fader John Keenan, som drivit en klinik för präster i Chicago, berättade för journalisterna att han hade behandlat en präst som hade smittat åtta andra. Kansas City Star antydde att präster i USA dör i Aids dubbelt så ofta som andra vuxna män.

Benedikts rapportering om de sexuella övergreppen är inte heltäckande. Han beskriver övertygande vilken roll liberalteologin spelat och de frigjorda moraliska regler som rättfärdigades av den, men vi får inte en lika grundlig förklaring till hur konservativa, som till exempel Marcial Maciel, kunde använda begreppet ortodoxi för att dölja moraliskt fördärv. Kanske det beror på att kretsen kring Franciskus redan har föreslagit en förklaring till hur fall som Maciels uppstod.  Under beteckningen ”klerikalism” fördömer man med rätta det hycklande missbruket av auktoritär prästerlig prestige. Men det är tveksamt om klerikalism kan vara orsaken till sexövergreppskrisen, sedd som en kraftig ökning av övergreppen. Prästerlig stränghet var inte precis inne på 60-talet. Men det var däremot en liberal syn på Kyrkan, parad med en homosexuell subkultur i full blom.

Det skulle inte kännas så besvärande att ha två påvar som talar om övergrepp, om det inte var så att de förefaller representera två olika sidor av katolsk tro. Det finns naturligtvis bara en påve, liksom det bara finns en katolsk tro. Men denna kontrovers är en påminnelse om det stora avståndet mellan de två männen i vitt.

Det kommer alltid att finnas skillnader mellan varje påve och hans efterföljare. Johannes Paulus II:s undervisning – i stil, betoning, omdöme – kan särskiljas från Benedikts. Men mellan Benedikt och Franciskus finns en skarpare skiljelinje, mindre en distinktion än en opposition. Franciskus blev vald av, och har främjat målsättningarna för, de kyrkomän som allra mest envetet motsatte sig Johannes Paulus II:s och Benedikts undervisning.

Om Benedikt hade fått en konservativ efterträdare, vilket han tycktes förvänta sig när han avgick, hade det inte varit något konstigt med hans senaste uttalande, inga arga utbrott från katolska journalister och kändispräster, inga försök att tysta ner honom och splittra hans närmaste krets. Men Benedikt undervisar fortfarande en katolsk tro som vissa hellre vill ersätta med något mer samhällsanpassat. Att han fortfarande lever och talar är en tydlig påminnelse om att den tro de vill begrava aldrig kommer att dö.

                                                                                                                   Matthew Schmitz

                                                                                                                       18 April, 2019

Matthew Schmitz är senior redaktör på First Things

Översättning från engelska: Lena Fäldt, april 2019

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här