Kardinal Gerhard Müller, prefekt emeritus i troskongregationen. Foto Daniel Ibanez/CNA

Rom, Italien, 26 april 2019 (CNA). Kardinal Gerhard Müller betonade i fredags att förnyelse i Kyrkan måste ha Kristus och hans undervisning som grund. Kardinalen besvarar kritiska röster som höjts med anledning av Benedikt XVI:s essä om skandalerna kring sexuella övergrepp i  Kyrkan.

“Att bygga upp och förnya hela Kyrkan igen kan bara lyckas i Kristus – om vi hittar vår väg med hjälp av Kyrkans undervisning om tron  och moralen,” har prefekten emeritus för Troskongregationen skrivit i en essä som publicerats i First Things den 26 april.

Benedikts essä tog upp krisen med övergreppen mot bakgrund av 1960-talets sexuella revolution parallellt med moralteologins sammanbrott och vad det inneburit för prästernas levnad och formation. Några har reagerat på hans tankegångar som om han satte sig upp mot påven Franciskus.

Enligt Müller har “Benedikt varit och är Kyrkans viktigaste person i Kyrkans kamp mot denna kris,” eftersom han spelat en avgörande roll i utarbetandet av Kyrkans normer 2001 för de allvarligaste brotten.

Han sa att “Benedikt har en bättre placering än alla de blinda som vill leda andra blinda,” och tillade att kritiken mot påven emeritus “brister i respekt och är ideologiskt förblindade.”

Toppmötet i Vatikanen, om övergreppen mot minderåriga, och Kyrkan själv, “borde ha sänt signalen att man börjat närma sig själva rötterna till det onda som övergreppen för med sig”, vilket är nödvändigt för Kyrkans trovärdighet,” sa han. “Tyvärr har ännu inte de praktiska slutsatserna från toppmötet offentliggjorts, vilket innebär att den amerikanska biskopskonferensen (USA) inte just nu kan genomföra de åtgärder som än så länge är vilande.” .

Müller kallade en del talares “generaliserande och till intet förpliktande analyser” på mötet “bedrövliga” och såg det som en konsekvens av att mötet inte gett ordet till några av de mest kompetenta kardinalerna,” och nämnde då kardinal Sean O’Malley av Boston och troskongregationens prefekt, kardinal Luis Ladaria.

Han sa att om man ser problemet som klerikalismens eller celibatets problem undergräver det “nolltoleransen som enda riktiga policy”, eftersom det bygger på en ideologi av modeord.

 “Sexuella övergrepp på ungdomar, eller till och med seminarister, kan inte under några omständigheter tolereras, även om gärningsmannen vill ursäkta sig med det ömsesidiga samtycket mellan vuxna.

Ändå har framstående biskopar velat skilja på sexuella övergrepp på minderåriga och sexuellt olämpligt uppträdande mellan vuxna och framhållit, att det som kan visa sig vara samtycke till sexuell otillbörlighet mellan klerikala personer, inte bör behandlas som allvarligt brott.

Verklig klerikalism karaktäriserar en biskop som “vill ha rätten att säga till sina präster, eller diakoner, att de kan ge den heliga kommunionen till dem som inte är i full kommunion med Kyrkans tro, eller till dem som behöver avlösning från allvarlig synd genom botgöring, innan de kan närma sig kommunionen …  en sådan biskop missbrukar den auktoritet Kristus tilldelat honom så att han leder andra att handla mot Kristi bud.”

I dessa fall gäller lydnaden till Gud mer än till människor “också inom Kyrkan,” har han påpekat.

Att söka orsakerna till övergreppen mot minderåriga i det klerikala ståndet leder ingenstans, sa Müller, eftersom “det brottsliga aldrig kan uppstå i Kyrkans sakramentala struktur, utan talar mot den.”

Den negativa reaktionen till Benedikts essä är bevis på att hans “diagnos att en slags moralteologi som under en lång tid inte varit katolsk, har fallit ihop,” sa han.

Müller har fördömt dem som “bakom ryggen på de unga offren för sexuella brott försöker ersätta Kyrkans, på naturlagen och den gudomliga uppenbarelsen grundade morallära, med en självuppfunnen sexualmoral i linje med 1970-talets principiella syn på den jagbetonade njutningen.”

I sitt påpekande att många felande präster “inte hade någon känsla av skuld och inte kände till, eller bara förkastade sådan undervisning enligt vilken sexuell aktivitet med unga, eller vuxna utanför äktenskapet, är moraliskt klandervärda,” undrade han: “Vem har vanställt deras samvete i sådan grad att de inte längre vet vad som är allvarlig synd och ‘att varken otuktiga, avgudadyrkare, äktenskapsbrytare, män med kvinnligt beteende eller homosexuella … kan ärva Guds konungarike’?”

Enligt Müller är det värsta med skandalen att “skulden inte läggs på dem som bryter mot Guds bud utan i stället på buden själva som får ansvaret för överträdelserna: Anledningen till synden blir Gud, som påstås kräva för mycket av oss.”

Även om det inte uttrycks i sådana, klara ordalag, sa han att “Kyrkan anklagas för att tolka Guds bud på ett gammaldags sätt. Det sägs därför att vi nu måste utforma (eller, som det sägs eufemistiskt, ‘vidareutveckla,’ vilket betyder ‘förfalska’) en ny sexualmoral, som tagit intryck av modernare humanvetenskapers insikter, och ansluta oss till dem; en sådan sexualmoral lägger sig ‘filantropiskt’ inte i hur människor faktiskt lever sina liv.”

Men i dessa förslag glömmer man att “en empirisk vetenskap utan redan givna antaganden inte finns, och att en underliggande antropologi alltid har inflytande över hur forskningsresultat tolkas.”

 “Moralläran handlar om att skilja mellan gott och ont,” påpekade han. “Kan ett äktenskapsbrott vara något gott bara därför att ett avkristnat samhälle ser annorlunda på det än vad Sjätte budet säger?”

Det S:t Paulus har skrivit mot sodomin måste förstås ordagrant, betonade Müller: “Hur vet exegeter att det bakom dessa ords uppenbara mening står något annat, till och med motsatsen, än  vad som avses? Paulus upptäcker i omoraliska handlingar, särskilt sådana som strider mot den äktenskapliga kärleken och fruktsamheten, ett förnekande av Gud, därför att skaparens vilja inte erkänns som måttet på vad det är att göra det som är gott.” 

Konsekvensen för livet i Kyrkan är att “vi bara kan anta dem som kandidater till vigningens sakrament som också besitter de naturliga egenskaper som är förutsättningen och som är intellektuellt och moraliskt kapabla och visar sådan andlig beredvillighet att fullständigt ge sig själva i Herrens tjänst.”

“Vi kan bara avvisa orätta vägar om vi uppfattar manlig och kvinnlig sexualitet som Guds gåva som inte tjänar en narcissistisk njutning utan har ett verkligt mål i kärleken mellan makarna och ansvaret för en familj. Sexualiteten har bara kraften att bygga upp den mänskliga personen, Kyrkan och staten i det bredare sammanhanget mellan Eros och Agape.

Att uppfatta celibatet som orsak till de sexuella brotten mot ungdomar kan bara härstamma från en “materialistisk och ateistisk ståndpunkt,” sa han. “Det finns inga bevis för uppfattningen; statistiska data om sexuella övergrepp säger raka motsatsen.”

En sådan ateistisk ståndpunkt återfinns också “i deras argument som skyller de brottsliga övergreppen på en uppfunnen ‘klerikalism’ eller på Kyrkans sakramentala struktur.” Han sa att klerkerna inte bara är “tjänstemän” utan finns för att ha ett ledaruppdrag för Guds folks skull. Att uppfatta klerkerna som “maktfixerade funktionärer … är bara möjligt i en sekulariserad Kyrka,” sammanfattade Müller.

“Istället för att omge oss med mediakonsultet och eftersöka hjälp för Kyrkans framtid av ekonomiska rådgivare måste vi alla komma tillbaka till vår tros ursprung och centrum. Det är den treenige Guden, Kristi inkarnation, den Helige Andes utgjutande, närheten till Gud i den heliga eukaristin och regelbunden bikt, daglig bön och den öppna inställningen till att låta oss ledas av Guds nåd i den moraliska livet. Det finns ingenting annat som visar vägen ut ur den pågående krisen i tron och moralen till en god framtid.

Översättning för Katolsk Horisont, 29 april 2019, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.catholicnewsagency.com

Direktlänk till inlägget klicka här