Kardinal Vincent Nichols firar palmsöndagsmässa i Westminster Cathedral i London, England, den 28 mars 2021. © Mazur/cbcew.org.uk.

Den här intervjun publicerades ursprungligen under Stilla veckan 2023. Vi har återpublicerat den nu för din reflektion.

Leer en español  ( Här kan du läsa texten på spanska. Övers. anm.)

Stilla veckan börjar på palmsöndagen. Namnet syftar på Kristi triumfatoriska intåg i Jerusalem. Och ändå tar den långa evangelieläsningen i mässan den dagen oss långt bortom den händelsen, och beskriver Jesu lidande och död.

Varför berättar kyrkan hela historien (med undantag för uppståndelsen) på en gång?

I grund och botten försöker kyrkan få oss att leva in i hela berättelsen hela tiden, att gå bortom en rent linjär tidsuppfattning. Att följa liturgin är att utveckla en förmåga till synkronicitet, det närmaste vi kommer, på den här sidan av evigheten, till en upplevelse av att leva bortom tiden.

Tänk på midnattsmässan vid jul. Man har just hört Födelseevangeliet. Prästen har hållit en munter liten predikan. Då, helt plötsligt, överskuggas krubban av Golgata: "Dagen innan han skulle lida tog han bröd..." Barnet i Betlehem är Guds Lamm.

Tanken svindlar vid detta, vilket är anledningen till att kyrkan på alla möjliga sätt låter oss se att om vi förblir fängslade i våra blott erfarenhetsmässiga föreställningar, kommer vi att missa poängen, eftersom vi kommer att reducera Gud till vår berättelse istället för att växa in i hans. Under stilla veckan utmanas vi ständigt att förstå, och leva, varje enskild del med tanke på helheten.

Ibland verkar Stilla veckan nästan för rik på mening, för överväldigande för att riktigt uppskattas. Vad är det bästa att fokusera på när vi observerar det?

Är inte det bästa man kan göra att inte göra för många planer? Helt enkelt att gå igenom Stilla veckan steg för steg, som vi gör när vi ber korsvägsandakten, och vara intensivt närvarande inför var och en. Att be medan vi går: "Herre, öppna mina ögon, mitt hjärta för det jag behöver se." Sedan ska du vara uppmärksam.

Vissa katoliker gillar att titta på en viss film under stilla veckan, till exempel "The Passion of the Christ", eller lyssna på ett musikstycke som Bachs "Matteuspassionen". Är konsten till hjälp i det här läget, eller ska vi ägna all vår lediga tid åt bön?

Jag tror att konst kan en form av bön. Inte all konst. Men de exempel du räknar upp kvalificerar sig. Jag lyssnar alltid, om jag kan, på "Matteuspassionen" på långfredagens kväll.

Det är ett verk med ett sådant djup att allt jag skulle säga om det skulle låta ytligt. Men för mig är en viktig del basrecitativet precis i slutet, "Am Abend, da es kühle war".

Den sätter den outhärdliga intensiteten i allt som föregår den i perspektiv. Och ger oss här och nu, under de omständigheter som är våra, en hermeneutisk nyckel till tillvaron. Den säger oss att allt, även synden, kan fås att tjäna Guds plan om vi låter den göra det.

Kommer du ihåg den där raden i Psalm 76: "Människornas vrede skall prisa dig"? (”Ty människors vrede blir dig till pris”.1917 års svenska översättning. Övers.anm.) Kyrkan låter oss sjunga den psalmen vid vakor under Triduum. De orden får mig alltid att tappa hakan. Till och med vrede kan bli till lovprisning.

Efter palmsöndagen kommer den heliga måndagen som på olika sätt förknippas med att Jesus förbannar fikonträdet, renar templet och svarar på frågor om sin auktoritet. Är denna dag betydelsefull, eller är det bara att markera tiden före de viktigaste händelserna under Stilla veckan?

Allt är betydelsefullt.

Den oförliknelige S:t Efraim Syriern (en doktor, låt oss inte glömma, i den latinska kyrkan) har ett underbart perspektiv på fikonträdets förbannelse. Genom att låta det vissna, menar han, låter Herren oss se att den har fullgjort försynens funktion.

Adam och Eva, kom ihåg, täckte sig med fikonlöv efter syndafallet, för att dölja den nakenhet som de skämdes för. Om ett ögonblick kommer Kristus, i sitt frälsande offer, att återge mänskligheten den härlighetens klädnad som vi förverkat genom synden, så att vi inte längre behöver gömma oss, att skyla oss med materia.

Det finns en liknelse i detta som vi i början av Stilla veckan kan använda för att rannsaka oss själva. Vad är det för masker och förklädnader jag själv tar på mig? Vilka är de undanflykter med vilka jag döljer sanningen om mig själv, som i själva verket står i vägen för att jag ska bli det som jag av nåd har potential att bli? Så varje detalj i den bibliska och liturgiska berättelsen förtjänar uppmärksamhet. Varje detalj talar till oss.

"Liknelsen om de kloka och dåraktiga jungfrurna" av Hieronymus Francken den yngre   (1578-1623). Allmän egendom.

Hur är det med den heliga tisdagen, som traditionellt fokuserar på liknelsen om de tio jungfrurna?

Den helige Serafim av Sarov förklarade denna liknelse i ljuset av Andens gåva. Målet för den kristna tillvaron, skulle han säga, är att förvärva den Helige Ande. Den relativa mängden olja i Jungfrurnas lampor var inte ett mått på prestation eller moralisk dygd, utan på deras konfiguration till Anden.

Vi tog alla emot Anden vid dopet – utan att veta om det om vi döptes som spädbarn. Sedan sa vi "ja" till Anden vid konfirmationen och bestämde oss för att vara dess kärl. I varje mässa, i en andra epikles, så att säga, nedkallas Anden till församlingen med bönen att de ska bli en ande, en kropp.

På tröskeln till påsken är det viktigt att fråga: Lever jag fullt ut som en lem i Kristi kropp? Om jag har separerat mig själv från den genom mina beslut eller handlingar är det ett bra tillfälle att gottgöra, att söka förlåtelse.

Kristi arrestering (Judaskyssen), av Giotto (c. 1267-1337). Allmän egendom.

Stilla onsdagen är också känd som Spiononsdagen, med hänvisning till dagens evangelieläsning om Judas förräderi mot Kristus. Vad anser du om den samtida tendensen att uttrycka sympati för Judas?

Ordet "sympati" betyder i grund och botten "lidande-med". Att lida med Judas är logiskt. Jag vågar påstå att många av oss kommer att kunna tänka tillbaka på svek vi har begått, svek som för oss verkade vara världens undergång.

Där jag skulle ta ett steg tillbaka från moderna trender, skulle vara i deras tendens att bortförklara svek, att rationalisera dem. Exemplet med Judas påminner mig om att det finns en annan väg. Tanken på otrohet, i all sin sorg, manar mig att vara trogen. Det är det som räknas.

Det heliga Triduum markerades traditionellt av gudstjänsten Tenebrae, där en serie ljus gradvis släcktes, följt av ett strepitus, eller högt ljud, i kyrkans nästan totala mörker. Vad tycker du om ansträngningarna för att återuppliva denna tjänst?

Jag tycker att de är utmärkta, och jag kan komma på platser där det inte finns något behov av att återuppliva Tenebrae eftersom det aldrig har upphört. Vi kommer att ha Tenebrae i domkyrkan här i Trondheim, men klockan 8 på morgonen, inte på natten, och utan strepitus – (= buller, oljud, oväsen. Övers. anm.) jag är inte säker på att det är möjligt i vår kulturella miljö att iscensätta detta tecken, i sig självt meningsfullt, med spontant allvar, utan att det blir lite av ett skämt. Det kan förhålla sig annorlunda på andra ställen.

I vilket fall som helst använder Stilla veckans liturgi en mängd sensoriska medel för att få oss att inse hur omfattande den verklighet är som vi har förmånen att delta i. De är avsedda att låta budskapet tränga in under vår hud. Och ändå lyckas göra just det.

Biskop Erik Varden, O.C.S.O. prelat av Trondheim, Norge. Foto:Margot Krebs Neale

Skärtorsdagen har ofta två gudstjänster: krismamässan och nattvardens kvällsmässa. Krismamässan har en gammal stamtavla och anses vara en av årets viktigaste liturgier. Varför äger den rum strax före Triduum?

I krismamässan välsignas och invigs de heliga oljorna som används för kyrkans smörjelse. Inkluderat är krisman som används för ordination. Så seden – en vacker sed – har utvecklats att samla stiftets prästerskap på denna dag, för att tydligt klargöra presbyteriets enhet kring biskopen och för att tacka för prästadömets gåva.

Det finns en aktuell koppling mellan detta firande och nattvardens kvällsmässa, där en av aspekterna är instiftandet av eukaristin och det tjänande prästämbetet.

Sedan har vi det faktum att oljorna förmedlar nådens lugnande, helande, förvandlande kraft som kommer från offret på Golgata och från Herrens heliga uppståndelse. Att välsigna och konsekrera oljorna under stilla veckan påminner oss om påskens påskkaraktär – som ingen av oss har anspråk på, men som vi alla är inbjudna att ta emot genom att bekänna oss till och leva ut kyrkans påsktro.

När jag höll på att bli katolik slogs jag av en väns vördnadsbjudande beskrivning av Triduum. Hon sa att min första upplevelse av det skulle bli oförglömlig. Hon hade rätt. Varför tror du att det är så kraftfullt?

Dels för att det är en så allomfattande upplevelse som berör oss på många plan. Men i första hand för att det är verkligt.

Kartusianerna har mottot Stat crux dum volvitur orbis: "Medan världen snurrar, står korset fast." Under Triduum förnimmer vi och förstår vagt detta. Vi inbillar oss att ja, det här är vad det handlar om; Det är det som är vettigt med allt annat. Vi ser att det är att vi är en del av kyrkan som ger denna uppfattning dess styrka. Hela kroppen, som vi är lemmar i, knäböjer i tillbedjan. Det kan inte vara annat än en imponerande, livsförändrande upplevelse.

"Kristus tvättar apostlarnas fötter", av Dirck van Baburen (c. 1595-1624). Allmän egendom.

Påven Franciskus har intagit en distinkt hållning till Herrens nattvardsmässa. I stället för att tvätta fötterna på prästerna i Peterskyrkan har han åkt ut till fängelser och flyktingförläggningar. Han har inkluderat kvinnor och muslimer i sina fottvagningsceremonier. Tror du att det har bidragit till att kasta nytt ljus över Jesu handlingar vid den sista måltiden?

Jag tror att det har det. Men det gamla ljuset är också viktigt. Jag tror inte att vi behöver ställa det ena mot det andra. Riten har genomgått en lång historia av utveckling, från att ha varit en hushållstjänst i prelaternas hushåll, med ljud och dofter från biskopskök inte långt borta, till att bli en liturgisk rit.

Formaliseringen av en gest gör den inte nödvändigtvis mindre verklig; Det är ett sätt att uttrycka gestens allmängiltighet. Nuförtiden är vi fokuserade på inkludering, på att inte lämna någon utanför, vilket i sig inte är en dålig idé, men riskerar att vara begränsande, eftersom vårt fokus ligger på oss själva.

Men det viktiga är att förstå vad Gud gör. Jag upptäckte nyligen en fras från Don Primo Mazzolaris korrespondens, något som skrevs till honom av en person långt från kyrkan:      "Jag är frestad att ropa i dina öron: Men förstår du vad du gör? Kanske har du aldrig riktigt förstått det: denna handling (Gud knäböjer, som en tjänare, inför sin skapelse) vänder absolut allting upp och ner, och du gör det till en ofarlig ritual?"

Det verkliga kriteriet för inkludering är inte om den gemenskap som jag känner mig vara en del av får sina fötter tvättade, utan detta: Inser jag i vilken utsträckning Kristus har ödmjukat sig för min skull? Och lever jag efter Kristi exempel?

"Vad vår Herre såg från korset", av James Tissot (1836-1902). Allmän egendom.

Ni har sagt att på långfredagen "kräver korset vår fulla uppmärksamhet". Vad lär vi oss om korset den dagen?

Vi betraktar den först och främst som ett dödsredskap, ett förnedrande tortyrobjekt; då som symbol för seger. Övergången sker när korset efter passionsläsningen bärs in i helgedomen i högtidlig procession och vi knäböjer framför det och sjunger Hagios: "Helige Gud, helige odödlige, helige starke Gud, förbarma dig över oss."

Vi är alltså en del av ett paradigmskifte, som gör det möjligt att få en glimt av sanningen i det som Johannes talar om – att korset, vars plåga är outhärdligt närvarande, ändå är en uppenbarelse av härlighet. Inför dessa realiteter kan vi inte säga så mycket. Men om vi helt och fullt går in i riten öppnas våra ögon, utåt och inåt.

Påskvakan på påskafton är en extraordinär sensorisk upplevelse, från påskelden till belysningen av kyrkan med klockringning, till mässandet av Exsultet. Varför gör kyrkan allt som står i dess makt just nu?

Varför skulle den inte göra det? Om det någonsin är dags för alla uppehåll så är det under denna natt, när inget mänskligt uttryck kan mäta sig med det som Gud åstadkommer. Det är underbart. Vi får inte förlora en enda aspekt av den metod som kyrkan, denna ojämförliga pedagog, har utarbetat för att öppna oss för förundran.

"Kristi uppståndelse och kvinnor vid graven", av Fra Angelico ( 1395-1455).

Du har sagt att "påsken förändrar allt". Hur gör den detta?

Det finns en scen i Sigrid Undsets omvändelseroman Den vilda orkidén som jag ofta tänker på. Den handlar om hur bokens huvudperson, Paul Selmer, en sen kväll går in i S:t Olavsdomen i Oslo efter en illa tilltagen kväll. Han betraktar sig själv som agnostiker men är informerad om katolsk tro, eftersom han är inneboende i en katolsk familj.

När han sitter ensam i mörkret ser han helgedomens ljus flimra i fjärran. Det slår honom plötsligt: om denna lilla låga talar sanning, det vill säga om Gud verkligen är närvarande här, då måste livet omprövas helt och hållet; Då blir ingenting som han tidigare trott att det skulle vara.

Påsken är det som möjliggör denna uppfattning. Den förkunnar att det vi tänker på som definierar våra liv – förgänglighet, död, hur många sår som helst – i själva verket inte är slutgiltigt; att det finns ett balsam i Gilead som helar oss nu och effektivt utplånar allt som verkar sabotera glädjen. Jaha, då är verkligheten förvandlad, eller hur? Vi finner oss själva kliva in i en helt ny dimension av att vara, om vi har modet för det och kärleken.

Lukas Coppen

Till svenska, mars 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.pillarcatholic.com

Direktlänk till inlägget klicka här