Foto: Houses of Parliament i Westminster är upplyst i rött ljus för att markera #RedWednesday (Foto av Christopher Furlong/Getty Images)

Jag hade redan försökt mig på att smuggla in Bibeln bakom järnridån till Moskva och Leningrad när kallelsen kom från Aid to the Church in Need (ACN). Jag blev tillfrågad om jag skulle vara villig att ta liknande risker, den här gången smuggla in teologiböcker till Prag för ett underjordiskt seminarium.

Det var i början av 1980-talet och det kalla kriget befann sig i ett särskilt bittert skede. Jurij Andropov – "slaktaren i Budapest" – hade blivit generalsekreterare för kommunistpartiet och hade slagit till mot alla dissidenter och de som smugit sig in från väst för att hjälpa dem.

Jag påmindes om att de tjeckoslovakiska myndigheterna, i ett försök att utrota den kristna närvaron i landet, hade beslutat att förbjuda alla katolska prästvigningar. Inga präster, ingen mässa; ingen mässa, ingen kyrka; ingen kyrka, ingen tro. Inom en generation skulle den ateistiska staten segra totalt, trodde de i alla fall.

Men kyrkan hade gått under jorden. Seminarierna var alla stängda och de teologiska biblioteken var bevakade bakom lås och bom. Kurirer behövdes för att bära två resväskor som var och en nästan inte innehöll några underkläder eller kläder, utan istället var fullproppade med så mycket Aquino och Augustinus som kunde transporteras. Detta bidrog till att återskapa teologiska bibliotek i hemlighet, så att underjordiska seminarister kunde utbildas och formas och sedan prästvigas utom synhåll för den allseende och djupt ondskefulla kommunistiska staten.

Det fanns dock en andra del av uppdraget. Medierna i väst verkade vägra att tro att det inte fanns någon religionsfrihet under kommunismen, så ett team av inofficiella domstolsreportrar – främst diskreta äldre damer som satt längst bak i rättssalarna – producerade bevis från brottmålsrättegångar som i detalj beskrev domar och namn på dem som hade skickats till Gulag för sin tro, så att sanningen kunde publiceras.

Namnen och fakta i anklagelserna och domarna antecknades noggrant och skrevs med liten handstil på långa, smala remsor av något slags tyg. Dessa lindades sedan runt kurirens (mina) lår.

Men plötsligt såg det ut som att det kunde gå väldigt fel. När jag försökte gå ombord på mitt plan och smugglade ut samizdat till väst, (Samizdat =underjordisk litteraturspridning i Sovjetunionen och i östblocket under kommunistiskt styre, från 1960- till 1980-talet. Övers. anm.) drogs jag plötsligt och oväntat åt sidan för att bli föremål för en fingertoppsvisitering av hela min kropp. Jag trodde att jag var dömd till undergång – men ett blixtsnabbt mirakel distraherade tjänstemannen precis när hans fingrar nådde mina knän, snuddade vid tejpen och jag flydde. Listan offentliggjordes och sanningen kom fram. Jag har levt på det miraklet under åren sedan dess. Så jag har ett personligt intresse för både ACN och de mirakel som sker från himlen för att upprätthålla det, vilket är anledningen till att jag blev så intresserad när jag hörde att de fortfarande hände i ACNs värld.

Vid en julsångsgudstjänst till stöd för sitt arbete på Brompton Oratory i slutet av förra året, läste John Pontifex, presschef för ACN, upp en rörande redogörelse för ett mirakel – berättat för honom själv – som Antoine, en kristen som nyligen tillfångatogs och fängslades av militanta islamister i Syrien, upplevde. Det kan påminna er, som det påminde mig, om den helige Petrus mirakulösa flykt från fängelset i Apostlagärningarna 12. Och om du hade problem med att ta den flykten bokstavligt kan det här hjälpa dig.

Antoine förklarade att han en dag hade gått till fabriken där han arbetade för att upptäcka att den hade invaderats av extremister. De grep honom, satte en pistol mot hans huvud, en kniv mot hans strupe och krävde att han skulle konvertera till islam, annars hotades han att dödas. De band honom och låste in honom i 62 dagar. Efter det berättade de för honom att han nästa dag skulle skickas för att utföra ett självmordsbombningsuppdrag på andra sidan staden. Den kvällen bad han om befrielse. När gryningen grydde kände han vad han beskrev som en klapp på axeln. Han sa att det var Vår Fru som sa åt honom att stiga upp och fly.

Det verkade hopplöst att försöka, med tanke på den säkerhet som fanns på plats, men han öppnade dörren till sin cell och fann till sin förvåning att den var olåst. När han klev in i den stora korridoren var det ingen i närheten. Alla extremisterna var på tidig morgonbön. Han rusade mot huvuddörren – mirakulöst nog gled kedjan igenom, och innan han visste ordet av var han utanför. Efter att ha bott i Aleppo i hela sitt liv kunde han snabbt hitta tillbaka till sin fru och sina barn.

När han hade avslutat sin berättelse, kom ett förargat uttryck över honom. Han sa att han var rädd att han och familjen skulle bli vräkta eftersom de inte kunde betala hyran. Vid det här laget gav jag honom några ACN-medel. Antoines hustru tittade på sin man och sade: 'Har jag inte alltid sagt till dig att Herren aldrig kommer att överge oss?'"

Gavin Ashenden

Till svenska, februari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicherald.com

Direktlänk till inlägget klicka här