Ärkebiskop Héctor Aguer (pensionerad); foto, Contexto Tucuman

I en sekulariserad kultur som förkastar den Katolska Kyrkan fäster sig Aguer särskilt vid den fara han anser egentligen kommer inifrån Kyrkan själv. Det betyder samtidigt att svaret finns inom Kyrkan och att hon behöver läka sina sår för att verkligen fungera som Kyrkan.

Ärkebiskop Hector Aguer, förre ärkebiskopen av La Plata, Argentina, har velat dela med sig av sina tankar om “de fem såren” som nu plågar den Katolska kyrkan han alltid tjänat och älskat på den spanska websidan infoCatolica.com.

Ärkebiskop Aguer följer den salige prästens och grundarens av Kärlekens Institut, Antonio Rosmini (1789-1855), exempel för att idag utforska vilka de sår är som plågar Kristi Mystiska Kropp. Då Rosmini skrev sin bok “Den heliga Kyrkans fem sår” (The Five Wounds of the Holy Church) fördömdes texten av den Heliga Stolen. Den skulle senare återupprättas samtidigt som Rosmini själv.

Hector Aguer, som “drevs i exil” från sitt stift från den ena dagen till den andra för att lämna plats åt påven Franciskus’ utnämnde till biskopssätet La Plata, ärkebiskopen Victor Manuel “Tucho Fernandez”, har oftat uttalat sig i skarpa ordalag och fördömt dödskulturen och förvrängningen av barnens samveten genom felaktig undervisning. Ärkebiskopen Victor Manuel anses ha varit den som legat bakom de mer kontroversiella styckena i påvens Amoris Laetitia.

I sin senaste debattartikel har Aguer nämnt fem “sår” I vår egen tid som påverkar Kyrkan direkt och inte bara den omgivande miljön. Han nämner relativismen, förödelsen inom liturgin, sekularisering av prästernas liv och den bristfälliga formationen på prästseminarierna, ödeläggelsen av de kristna familjerna och av den naturliga familjeordningen och till slut, samhällets avkristning, som Aguer menar beror på avsaknaden av verkligt kristet liv bland just katoliker, alltså “kristna som inte lever som kristna.”

När den sekulariserade kulturen inte erkänner Katolska kyrkan som betydande factor I samhället menar Aguer att faran för Kyrkan kommer inifrån. Det är själva kärnan i hans uppfattning. Det betyder också att svaret ligger inom Kyrkan som behöver läka sina sår för att kunna spela sin verkliga roll. Hector Aguers slutsats är tydlig och uppriktig: “Den katolska frånvaron på dessa områden där en ny kultur tränger sig fram överlåter världen i händerna på Lögnens fader.”

Här följer LifeSite översättningen av en del av ärkebiskop Aguers debattinlägg där han beskriver de samtida såren i Katolska kyrkan.

Det är något av ett vågspel att presentera en hypotes om de sår som öppnats i Kyrkan och som hon lider av i vår samtid; jag vill göra det med så mycket måtta som möjligt men som uttryck för den respekt och kärlek jag har för katolicismen och den smärta jag känner när jag förstår att de finns.

Jag har inte tänkt ut det själv. Många klokare författare än jag som också har större auktoritet har gett uttryck för sin oro och oräkneliga trogna säger högt vad de anser, och ofta med viss upprördhet, om den kyrkliga situationen och gör ingen hemlighet av ideologiska positioner.

“Sociala media” utgör en världsomfattande domstol eller en allmänt sökande areopag. Jag lokaliserar inte såren, som Rosmini, på handen eller foten, den ena eller andra sidan. Jag sätter bara upp en lista på fem onda ting som jag talat om vid olika tillfällen eller som jag skrivit om.

1 Jag börjar med det sår som jag anser vara mest övergripande och djupt, nämligen relativismen som är ett ont med historiska rötter som kommit att spridas in på 1900-talet och som trängt igenom kulturen, tänkandet och attityderna i de breda folklagren. Relativismen har trängt in i Kyrkan och yttrar sig som tvivel, försumlighet och uteslutande av trons lära.

Ett av huvudskälen har enligt mångas uppfattning varit en vinklad tolkning av Andra Vatikankonciliet och ett förnekande av konciliets homogena kontinuitet med föregående magisterium. Relativismens företrädare hävdar ofta att det stora Kyrkomötet var en revolution som betecknade övergången till en ny era. Den relativistiska ståndpunkten är ur metafysisk synvinkel en motsvarighet till en förnekelse av det absoluta, och kamofleras med, av och i tvetydiga förslag. På tankenivån betyder det att objektiva kriteria lämnas åt sidan, och att subjektiva attityder kommer först. Alla säger alltså vad som slår dem in, och ingen invänder; vad värre är att de som borde ingripa och rätta till slår upp dörrarna till rena förvirringen. Ett stort antal författare har under de senaste årtiondena talat för teologisk relativism, med den stora skada det inneburit för prästutbildningen och för prästerskapets pastorala orientering.

Den etiska relativismen leder till en förnekelse av naturen som ju ger oss objektiva, universellt giltiga, principer att följa i det dagliga livet. Vi påminns varken om naturlagen eller om Guds bud och lag som ledning för de troende och uttryckliga normer för det personliga livet och relationerna med andra.

I den sociologiska reduktionismen är det tidsfaktorerna och kulturerna som betonas som villkor för ett fungerande samhälle. Relativismens utbredning med sina aktuella konsekvenser lägger hinder i vägen för Andra Vatikankonciliets intentioner: “Hela Kyrkan måste arbeta med kraft för att människorna ska kunna rätta till förvridningen av den timliga ordningen och leda den till Gud genom Kristus” (Apostolicam Actuositatem, 7).

Kardinal Robert Sarah har i sin bok The Day Is Now Far Spent skrivit: “Det är avgörande att grundläggande värden styr samhällslivet. Relativismen livnär sig på förnekandet av värden för att bekräfta sin skadliga avsikt.” Vi har enastående resurser för att övervinna relativismens frestelse: Katolska Kyrkans Katekes och S:t Johannes Paulus II:s och Benedikt XVI:s fullödiga och klargörande läroämbeten. Om relativismen installeras permanent i Kyrkan kommer världen ligga i ruiner.

2 Liturgins ödeläggelse. En allvarlig varning från Andra Vatikankonciliet har inte hörsammats. “Därför får inte någon som helst annan, inte ens en präst, efter eget gottfinnande tillfoga, ta bort eller ändra något i liturgin” (Sacrosanctum Concilium, 22§3; ur Verbum Dei, II, 4 dec. 1963, sv. Katolsk Informationstjänst, Uppsala, 1972, övers. anm.). Visserligen firar många präster mässan med värdighet och lyckas införliva de trogna i “ett fullt och aktivt deltagande” (ibid). Men det kan inte förnekas att katolicismens heligaste rit har manipulerats i stor omfattning och att improviseringar, utraderande av skönheten – särskilt i musiken – gester och attityder som utrop, applåder, dans blivit påtvingade, men som är fullständigt främmande för firandets heliga natur.

Det heliga är underminerat eller försvunnet. Jag har själv hört mina bröder biskoparna säga att det inte längre är någon skillnad mellan det heliga och det profana och att de är mycket nöjda med utvecklingen. Den ensidiga uppfattningen om mässan som en broderlig samlingspunkit har förmörkat den övernaturliga verkligheten. Man inser inte att det som förenar de trogna är en övernaturlig verklighet. Det är det gemensamma deltagandet i tron och kärleken i Herrens påskoffer som blir ett sakramentalt firande i Kyrkans rit.

Firandet blir i en del fall trevliga uppvisningar eller små partyn för barnen; Gudstjänsten tunnas ut och det handlar mer om att vara glad och att deltagarna ska “känna sig väl till mods”. I den tillbakagång jag här i få ord beskriver hamnar tron i parentes och hänvisningarna till Gud ersätts av synen på människan som centrum och den som först ska uppmärksammas.

Religionens fenomenologi visar vilket misstag en sådan hållning innebär. En stenåldersmänniska skulle förmodligen anse att en del katolskt firande i dag är skandal; I firandet skulle han inte finna den oumbärliga hänvisningen till “det helt annorlunda”, till transcendensen, till den övernaturliga världen. Förlusten av gudstjänstens betydelse har en kulturinverka som skadar människans autentiska mänsklighet. Kardinal Robert Sarah har skrivit: “Det heligas betydelse ligger vid varje mänsklig civilisations hjärta.” Jag slutar där; läsarna kan säkert komma med fler detaljer, de egna reflexionerna och erfarenheten.

3 Prästernas förvärldsligade liv och luckor i bildningen på seminarierna. Det är ett av de mest slående kapitlen i den kris som följde på Andra Vatikankonciliet. Vad krisen haft för orsaker och vad den kommit att betyda får historikerna reda ut, men det som inte kan förnekas är, som Paulus VI beklagade, att “vi hade väntat oss en vår av blomstring men vad vi fick uppleva var en sträng vinter.”

Jacques Maritain, som var nära vän med påven Montini drar sig i The Peasant of the Garonne till minnes “den nymodernistiska smittsamma febern, åtminstone i de så kallade ‘intellektuella’ kretsarna; i jämförelse var modernismen på Pius X:s tid tämligen kylslagen.” Han talar också om ett “slags inneboende avfall som legat på lut i åratal och vars yttre tecken drivits på av vissa dunkla förväntningar i själens lägre delar, som emellanåt, lögnaktigt, tillskrevs Konciliets anda.”

Prästerskapet påverkades särskilt; tusentals präster lämnade sitt vigningsuppdrag; “befrielse” i någon form och mening fick många att försumma det andliga livet; det var många som ägnade sig åt social och politisk “aktivism”; det prästerliga celibatet har kritiserats principiellt och idag växer en kampanj fram för att avskaffa det. Ser man däremot tillbaka över tid konstaterar man naturligtvis att efterlevnaden alltid varierat.

Läroämbetet under Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedikt XVI har genom sin lyskraft åstadkommit en viss återhämtning men tas inte mycket hänsyn till längre och då inte bara i celibatfrågan. Det har blivit vanligt förekommande att bedriva försöksverksamhet på prästseminarierna och det rörs om och tvivlas som tidigare.

Jag har lagt märke till att man i nästan löjeväckande grad velat diskvalificera och jaga studenter som uppskattar traditionen och som är intresserade av att studera latin och gå klädda i kaftan (en del tillåts inte ha den på sig) medan den dotrinära, andliga och allmänna bildningen däremot inte alls följs upp.

Studierna ställs ofta mot den “pastorala omsorgen” och det jagas efter förment pastorala upplevelser som unga inte är mogna till och som saknar utbildningsvärde. Hur kan Kyrkan blomstra om man försummar att bibringa framtidens kyrkliga ämbetsbärare fördjupad filosofisk, teologisk och andlig utbildning?

Jag kan utan att förhäva mig peka på en viss auktoritet i ämnet efersom jag haft ansvaret för ett stiftseminarium och varit rektor i tio år, samtidigt som jag varit professor på teologisk fakultet där prästkandidater från olika stift bedrivit studier. Jag gick till prästseminariet varje lördag under mina 20 tjänstgöringsår på stiftet och jag tog alltid semester med kandidaterna. Ett har jag lärt mig. Ek toû kósmou ouk eisìn, “de är inte av denna världen” (Joh 17:16), har Jesus i samtalet med Fadern sagt om apostlarna.

Prästerna är inte heller “av denna världen” och därför finns det ett öppet sår i Kyrkans hjärta om de sekulariseras och lever “världsligt”.

4 Den kristna familjen och den naturliga familjeordningen ligger i spillror. Kyrkan har aldrig haft en så bred och omfattande undervisning om den äktenskapliga kärleken, om äktenskapet och familjen som under de senaste årtiondena. När skilsmässorna blivit vanligt förekommande, och fått lagligt stöd, har det lett till att många inte gifter sig utan lever som samboende utan att någon rynkar på näsan åt det. Numer talar vi inte om man och hustru, make och maka, utan om “partner”. I nästan alla kvinnomord kallas mördaren pojkvännen eller ex-pojkvännen, eller partnern eller ex-partnern.

Det är också att beklaga att äktenskapen – också när det är verkliga äktenskap – inte håller. Det som lett till nedvärdering av den äktenskapliga kärleken och familjestabiliteten är alla de förfärande exemplen med människor i “show business”, till vilka också kommer idrottare och politiker och media som utan uppehåll hamrar in samma budskap. Så många barn är föräldralösa till levande föräldrar eller “ensamförälderbarn”.

De sexuella övergreppen förekommer i 80 % av fallen i familjemiljön där förövaren vanligen är moderns partner. Den artificiella födelsekontrollen har blivit vardagsmat. Encyklikan Humanae vitae stötte på motstånd på bred front i Kyrkan och dess femtioårsjubileum passerade i stort sett obemärkt.

Kyrkans herdar upprepar inte som vederbörligt är den undervisning som inte bara är av värde för det kristna livet utan också har en allmänbildande, social och politisk dimension. Det civilrättsliga godkännandet av “samkönade äktenskap” och andra upprörande lagar som inspirerats av genusideologin förändrar i grunden familjeordningen och abortlagstiftningen utökas.

Påtryckningarna för de troende är svåra och överhängande. Ett mycket allvarligt fenomen är de obligatoriska sexualundervisningsprogrammen i statliga skolor som strider mot den naturliga och gudomliga lagen och kränker föräldrarnas rättigheter. Ungdomen behöver vägledas för att få del av de värden som kyskhetens dygd förmedlar både på det personliga och sociala planet. Dessa värden kan de unga uppleva som vackra och möjliga att förverkliga. Men de tycks inte vara pastoralt prioriterade av Kyrkans herdar. I katolska skolor är det mycket svårt att bistå de unga med det väsentliga i uppväxttidens verklighet, inte minst eftersom familjerna i praktiken inte samarbetar. Tyvärr kan man kanske säga att många i nuvarande omständigheter inte heller är i position att medverka i denna uppgift att fostra.

Det ser alltså ut som ett öppet blödande sår och det märks att samhällslivet torkar ut i takt med blodsförlusten. Är det ett sår i samhället? Ja, men samtidigt ett Kyrkans sår. Däri ligger det tragiska.

5 Avkristningen i samhället. Det nu beskrivna förloppet är också en bild av ett samhälle där människor kommer längre bort från vad det är att vara människa, en avhumanisering. Orsaken är i första hand av inre, religiös natur, det vill säga det ligger hos kristna som inte lever som kristna; det är kristna som antingen inte fullföljt den kristna initiationen eller som, efter att varit delaktiga i riten “bara kommunionen”, inte fortsätter att leva med sakramenten i vardagslivet.

De har inte fått grunderna i trossanningarna och har uppslukats av den hedniska kulturen. S:t Paulus hade själv redan lagt märke till detta problem i till exempel församlingen i Korinth; han sade till och med att inte ens hedningarna gjorde sig skyldiga till sådan otukt som de (jfr ( 1 Kor 5:1;6: 8 ffr).

Denna inneboende svaghet i Kyrkan, och hennes medlemmars frånvaro på rätt nivå i den kristna gemenskapen, hindrar den att ge kulturen och samhällets strukturer nytt liv genom sin närvaro. Det gör det omöjligt för de trogna att lysa i gemenskapen, hos phosteres in kosmos, som ljus i världen, som aposteln lärt oss (jfr Fil 2:15).

Avkristningen identifieras inte i formella förändringar i den politiska organisationen. Leo XIII påpekade att “Rätten att regera inte nödvändigtvis är knuten till en viss särskild regeringsform.

Det kan ta den ena eller andra formen men under den förutsättningen att det hör till regerandets natur att de som regerar är medvetna om att Gud är den som råder över hela världen och att de måste sätta Honom före sig själva som föredöme i lagen och i tjänandet av Staten” (Encyclikan Immortale Dei opus, 4).

I det dokumentet från 1885 påminde han om att “Det var en tid då staterna styrdes av Evangeliets filosofi,” och att den kraft som kännetecknar den kristna visheten hade genomsyrat lagarna, institutionerna och de folkliga sederna; den genomsyrade alla samhällsklasser och relationer i samhället.

En liknande utveckling av Kyrkans sociallära har observerats; Kompendiet som publicerats av Johannes Paulus II 2004 inkluderar ett klagomål mot sekularismen, som i demokratiska samhällen “motsätter sig varje slag av relevans för traditionell och religiös tro.

En sådan intolerans försöker utestänga allt kristna gör från det sociala området till det politiska därför att kristna strävar efter att upprätthålla de sanningar Kyrkan lärt ut och lyder den moraliska plikten att handla i överensstämmelse med samvetet. Man går så långt i sin inställning som att radikalt förneka varje grund till naturlig morallära” (nr 572).

Kyrkan måste nu i första hand hämta sig från den inre kris som påverkar henne och därigenom få mer att säga på de kulturella och sociala områdena. Kyrkan måste kunna hjälpa människan att finna sin väg till sin verkliga bestämmelse. Om hon inte finns med i bilden på de områden där en ny kulturkraft växer fram överlåter hon världen i händerna på lögnens fader (jfr Joh 8:44). Katolsk närvaro måste ta en ny och välförberedd väg och bygga upp en hållbar motkultur som ett verkligt alternativ.

Jeanne Smits, LifeSite Pariskorrespondent.

Översättning till svenska , september 2020, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.lifesitenews.com

Direktlänk till inlägget klicka här