Den framtida påven Jorge Mario Bergoglio (t.v.) och Jesuitordens Fader Generalsuperior Pedro Arrupe (t.h.) firar mässan (odaterat arkivfoto, General Curia / Getty Images).

Möten mellan påve Franciskus och lokala medlemmar av hans jesuitorden, har under hans utlandsresor tillhandahållit oss intressanta nycklar till tankegångarna i hans pontifikat. Det visade sig också vid det senaste besöket i Singapore.

Den Helige Faderns kommentarer i Singapore har varit något av en hänvisning till den tydligen aktuella önskan hos påven att gå tillbaka till de hetsiga debatterna i Kyrkan på 1970- och 1980-talen, som under de båda föregående pontifikaten, S:t Johannes Paulus II:s och Benedikt XVI:s, tyckts ha lagts till rätta.

Vad vi vet genom en Vatican News report, och av ett uttalande av jesuitfader Antonio Spadaro, är att Påven har pratat om två Jesuiter, och det har varit Pedro Arrupe, som var ledare för Jesu Sällskap under de stormiga åren efter Andra Vatikankonciliet, och Matteo Ricci, som var missionär i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet. De två är fortfarande högt älskade och samtidigt mycket kontroversiella. Mer vet vi inte nu, eftersom vi inte haft tillgång till hela utskriften av påve Franciskus’ möte med de lokala Jesuiterna.

Fader Arrupes tid som den “Svarte påven” var orolig och polariserande. Tiden gav honom namnet även om han officiellt var ”Fader general”.  Johannes Paulus II placerade under kort tid Jesuiterna i en slags kyrklig förvaltningsrätt medan Fader Arrupe fortfarande ordens högste ledare. Som Fader general oroade han S:t Paulus VI på grund av hans progressiva grundton i sättet att leda Jesu Sällskap.

Man kan särskilja två olika sätt att teckna porträttet av påve Franciskus och fader Arrupe i relation till varandra. Det första säger att påve Franciskus fullt ut förstått vad det innebar att vara påve först sedan han i början av sitt pontifikat beslutat gå till fader Arrupes grav och där hedra honom. Fader generalen Arrupe tyckte under sin ledartid inte om Fader Jorge Mario Bergoglio som då var provincial för Jesuiterna i Argentina och den blivande påven tyckte inte om Arrupe. Det säger ju något att Bergoglio fick gå ”i landsflykt” till Cordoba och sedan till Tyskland för doktorsstudier som han aldrig avslutade och att han därefter utsågs till hjälpbiskop i Buenos Aires, men inte med hjälp av Jesuitorden utan på grund av Kardinal Antonio Quarracino, som var ortodox prelat och som stod i stark opposition till Fader Arrupes linje.

Den andra tankeskolan menade istället att Fader Pedro Arrupe var Jorge Mario Bergoglios mentor och lärare. Det skedde genom en utveckling av en folkets teologi som ett mer ortodoxt alternativ till befrielseteologin och genom val av tematik till den 32 generalförsamlingen – alltså Jesu Sällskaps högsta beslutande organ – 1974, som påve Franciskus ofta citerat.

Generalförsamlingen har inlett ett nytt kapitel i Jesuiternas historia. De godkända dekreten talar om immigrationen, den sociala rättvisan, en ny familjepastoral, dialog med ateisterna, om att bryta ner alla barriärer mot andra religioner, om inkulturationen och miljövården.

Alla dessa teman har påve Franciskus gjort till sina som också idag är i centrum för hans pontifikat. Sammanfattningsvis kan man då tänka sig att Franciskus, som var en av de 237 delegaterna på generalförsamlingen 1974, faktiskt inspirerats av just Arrupes föredöme och ledarskap.

Vi kan då i medvetenhet om denna historia uppfatta Franciskus’ pontifikat som ett återvändande till debatterna under 1970- och 1980-talen. Debatten mellan progressiva och konservativa, som varit förhärskande under dessa årtionden, fick ett avslut under Johannes Paulus II och Benedikt XVI dels i opposition och dels i anammande.

Johannes Paulus II var en orädd tänkare och ett filosofiskt geni som gjorde både den folkliga fromheten och den ”kreativa ortodoxin” till signum för ett tänkande pontifikat som fann vägar att sätta sele på energierna som frigjorts av Konciliet och styra dem mot ortodoxa kanaler. Benedikt XVI – som fick mer att göra med att hålla Johannes Paulus II:s officiella uttalanden inom ramen för etablerade lära än vad han någonsin lät oss förstå – var också den förste att kallas den ”Gröne påven” för sitt ekologiska engagemang. Allt hans arbete, innan och efter att ha blivit påve, handlade om sanningen och Kyrkans enhet.

Efter Benedikt XVI:s pontifikat tog Franciskus upp idén att vi måste ta många steg tillbaka. Projekt som Andra Vatikankonciliets ”Katakombavtal” dök upp igen och receptionen av Konciliet blev åter en vägvalsfråga. Analyser genomförda under Johannes Paulus II och Benedikt i riktning mot den mer traditionella katolska världen ströks eller kastrerades. Är påve Franciskus’ pontifikat därför ett pontifikat för återinförande?

Med tanke på detaljerna måste frågan ställas. Påven försöker gå igenom den äldre historien eller - be om ursäkt för det som av politiska skäl påstås ha undanhållits. Man skulle kunna dra den slutsatsen om man tänker på hur påven ser på det förflutna och på hans vilja att skriva om historien. Han hänvisar helt klart till 1970-talets frågor och på så gott som alla senare konsistorier är sådana kardinaler alltid närvarande som kan sägas representera en ”tillbakablickande reflektion”.

Poängen är till syvende och sist inte en fråga om påve Franciskus ser Arrupe som vän eller fiende, och alltså om han hör till Jesuiternas senare historia, eller inte. Saken blir då till slut den att påven får oss att blicka tillbaka och att vi inte kan förstå de utmaningar vi möter idag.

Andrea Gagliarducci

Andrea Gagliarducci är italiensk journalist som skriver för Catholic News Agency och är Vatikanenanalytiker för ACI Stampa. Han skriver också för National Catholic Register.

Översättning till svenska Göran Fäldt, september 2024.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här