Är Maria medförlösare?

12
min read

Är Maria medförlösare?

mån, 01/07/2019 - 22:41
Posted in:
0 comments

ur Louis Bouyers bok Le Trône de la Sagesse (1957, Ny utgåva 2012)

Kan man av det skälet säga att Maria är medförlösande eller medförmedlande? Orden i sig har knappast betydelse. Det hela ligger i vad man sedan tillägger. Faran med uttrycken är att de antingen säger för mycket eller för lite. Risken finns. Det förklarar också varför Kyrkan tvekar att göra dem till sina. Den handling som frälser kan bara ha, och har också bara, ett enda ämne, om vi ser till handlingen i konkreta termer, nämligen Guds människoblivande. Det förklarar varför Första brevet till Timotheos så klart understryker att Jesus Kristus är den ende förmedlaren mellan Gud och människor. Det innebär likväl inte att mänskligheten kan räddas utan att själv medverka. Eftersom frälsningen är ett upprättande av vårt väsen som fria Guds barn, skulle det vara meningslöst att föreställa sig räddningen utan oss och utan vår samverkan. I den meningen är vi, så långt vi är föremål för frälsningen, medförlösande. Och eftersom ingen räddas själv, eller räddar sig själv, och eftersom vi alla tillsammans räddas i Kristus liksom vi går förlorade i Adam, samarbetar vi också för de andra när vi samarbetar för vår egen räddning. I den mån vi alltså är medförlösande, är vi alltså också medförmedlande.

Om detta är sant om oss alla, måste det självklart också vara en sanning när det gäller Jungfrun, men i hennes fall på ett framstående sätt. I den mån man kan tala om medåterlösning, eller till och med medförmedling, kan man säga att det gäller för alla Kristi lemmar. Talar vi nu om medåterlösande, och till och med medförmedlande, för alla Kristi lemmar har, just av det skälet, själva termerna i sig ingenting mer att säga som förklarar det särskilda och unika sätt i vilket Maria anknyts till frälsningsverket.

Mänskligheten gudomliggörs av nåden
Mänskligheten gudomliggörs av nåden (Louis Bouyer).
Bild, Frèresjaccard.org (Google)

 

Till att börja med konstaterar vi att Maria, till skillnad från oss själva, inte anslutit sig till frälsningsverket förrän det slutligen fullbordats, utan redan medan det genomförs. Det betyder egentligen bara att hon sätts först i det långa ledet (eller sist, om man så vill) av Gamla Förbundets heliga som inte bara föregått Ordets ankomst, utan banat väg för det och presenterat det. I det avseendet är det bara en gradskillnad mellan henne och Brudgummens vän Johannes Döparen eller den andre Johannes, som stod med henne vid Korsets fot. 

Här som överallt annars verkar således Marias moderlighet vara själva grunden i Guds plan och i hur den förverkligas. Den moderlighet vi här talar om har en unik plats och är bara hennes. Skälet till det är att hon inte kunnat vara Jesu Moder, alltså moder till Gud som antagit mänsklig natur, utan att också vara Moder till den nya mänsklighet som skulle födas i henne, när Maria på Kalvarieberget knyts till ett skeende som aldrig kunnat ske för någon annan. Det som där sker är i själva verket ingenting annat än hennes egen födelse som fullbordas. 

Som det står i ett förord till påven Gelasius’ liturgiska handbok: ”Maria jublade av glädje vid sin Sons födelse, liksom Kyrkan jublar i glädje över sina barns födelsemysterium.” Mysteriet är Påskens mysterium, frälsarens döds och uppståndelses mysterium. Men Kyrkans modersglädje är bara möjlig när den omfattats av Marias moderskap. Den glädje Kyrkan upplever då hennes barn kommer till världen föregås alltså direkt av Jungfruns smärtor på Kalvarieberget.

Protestanterna (i alla fall de mer ”evangeliska”) skulle här invända. De skulle förmodligen säga oss att Maria varit ett instrument som Gud valt för att hans Son skulle födas i vår art och som följaktligen blev född för att återlösa oss. Men varför skulle vi behöva tro att hon på något särskilt sätt skulle spela en roll i vår frälsning? Är det inte synonymt med att antingen förminska det unika i Kristi roll eller att införa Maria som överflödig medlare mellan honom och oss?

Det tycks som om en förutfattad mening om återlösningen, också generellt om Guds ingripande i historien, är en del av förklaringen till sådana anklagelser. För oss skulle återlösningen utan Marias roll se ut att fullgöras i tomma intet. Det finns de som faktiskt antar att Gud inte kan möta oss annat i ett katastrofläge. Som de ser saken skulle Gud avvika från det han är skyldig sig själv, om han själv förberedde oss och anpassade oss till mötet.

Men att tänka så, och hålla fast vid det, är synonymt med att göra återlösningen otänkbar. Det är att förstå den nya skapelsen som Paulus talar om (2 Kor 5:17; Gal 4:15), inte som en förnyelse av den gamla mänskligheten, utan som en skapelse som ersätter en annan utan förbindelselänk med den äldre.

Det är dock inte alls vad det Nya testamentet presenterar för oss. Kristus kommer inte för att släcka den tynande veken utan hålla den vid liv. Han kommer av desto starkare skäl för att ersätta den med ett ljus som bara kan lysa utan att blända. Han kommer inte för att avfärda historien, vilket skulle innebära att vi själva avfärdades. Han kommer tvärtom för att infoga sig i den och resa den upp, utan att bryta ned den.

Om det inte förhöll sig så skulle Gamla testamentet inte ha någon betydelse. Vad skulle vara en möjlig förberedelse för den som skulle komma som den mest främmande bland främlingar?  I själva verket är Kristi frälsningsverk ett frälsningsverk för människan, ja hennes frihet, därför att det inte kommit in i mänsklighetens historia som ett slumpmässigt block, utan därför att det verkligen byggts in i historien.

Sett från en sida är Korsets verk helt transcendent. Det kan inte ha något annat syfte, eller vara något annat instrument i strikt bemärkelse, än Gud själv. Likväl genomför verket den mänskliga historien utan något som helst avbrott. Det fullbordar det utan att låta det brista. Sett från en annan sida måste detta verk också vara resultatet av det som historien frambringar.

Det är därför den evige Faderns Son inte kunnat anta mänsklig gestalt och bli verklig människa utan att ha en mänsklig Moder. Det är också därför vi själva inte kan bli nya människor i en ny mänsklighet, en Guds dotter, men av det skälet inte mindre människa när vi fötts av samma jordiska Moder. Ur en synvinkel är detta inte mindre nödvändigt för oss än att vara födda av den himmelske Fadern för att verkligen vara Guds barn och inte bara kallas det. 

Om vi inte gick framåt i det vi nu förstår som det nya och gudomliga livet givet av en mänsklig moder, skulle vår nya födelse göra våld på vår natur. Det skulle inte vara en uppfyllelse av vårt liv utan ett övernaturligt beskärande av det mänskliga hos oss. Mänskligheten gudomliggörs av nåden. Men en mänsklighet som har en given relation till Fadern i himlen skulle vara omänsklig, om den inte också hade relation till en Moder av denna värld. Mänskligheten får sin karaktär som son och dotter genom nåden. Utan relationen till Modern skulle mänskligheten i princip bli övermänsklig och därigenom omänsklig.

Vi måste alltid vara på vår vakt mot doketismens eller monofysitismens frestelser. Vi måste alltså akta oss för tendensen att tro att Jesus inte kan vara Guds Son om hans mänsklighet är mer än vad den synes vara, eller att den inte förlorar sig, eller mattas av, i sin gudomlighet. Det är därför det är så viktigt att visa fram hela verkligheten i Marias moderskap i relation till Jesus och till hela Jesus i en enhet utan sammanblandning men också utan avskiljande från hans gudomliga och inkarnerade person.

Men den skadligaste doketismen eller monofysitismen är ofta den som inte märks. Det är vår egen doketism, vårt nya liv som Guds barns doketism. Vi faller för den på grund av omständigheterna när vi inte vill medge att Maria är vår moder i nådens liv, i det liv som är ett utflöde av hennes Sons liv i oss.

Den kristne, som på nådens nivå tänker sig att det räcker att ha en himmelsk Fader, och att en jordisk moder inte behövs, har en ganska så tvivelaktig inställning. Ligger det inte i den inställningen ett antagande att det kristna livet och det vanliga livet gärna får levas på parallella plan utan något som förenar dem? Någon ihåligare vanföreställning finns inte! Det finns inget kristet liv som inte är det vanliga livet men just det liv vi faktiskt får leva står under Guds direkta ledning utan att det för den skull på något sätt skulle sakna historiska rötter. 

Om det är vad det kristna livet kan innebära, och att det är så det kan levas, är förklaringen den att Gud i sitt frälsningshandlande, inte bara tillåtit ett mänskligt handlande att komma in efter det egna verket, utan att Han låtit det mänskliga handlandet ingå i det egna handlandet. Men att då här bara vilja uppfatta och erkänna Frälsarens personliga handlande är detsamma som att bara förstå det så att det som hänt, i och genom honom, skulle vara otillräckligt för oss om vi inte själva hade någon del i det. Varför frälser Kristi kors oss? Därför att den mänsklighet han gjort till sin inte blivit främmande för oss av just det skälet att han antagit mänsklig natur. Tvärtom har denna mänsklighet i honom blivit det vi alla kan vara delaktiga i. Maria står för en löftesrik inbjudan till denna delaktighet därför att hon var närvarande vid korset och delade det med Kristus. Sanningen i att Ordet infogats i vår historia motsvaras av sanningen i Marias moderskap för Guds Son.  På samma sätt motsvaras vårt infogande i Kristus på korset av sanningen i den del Maria har i att vi blivit andligt födda på korset.

Men hur ska vi förstå att Maria blivit vår moder genom det enastående sätt på vilket hon varit delaktig i Kristi kors? Hur ska vi förstå utvecklingen av hennes moderskap i förhållande till Jesus själv?

Tendensen finns att ibland förstå hennes roll i återlösningen på så sätt att hon, i motsats till oss, är orsaken till att Guds nåd utgjuts. Helgonen, och Kyrkan själv, ingriper emellertid bara på det sättet att de förmedlar nåd som Kristus förvärvat. Bara Maria, ingen annan, samverkade med honom i vinnandet av nåden.

Det tycks i så fall återigen leda till förargliga tvetydigheter. Det skulle kunna uppfattas som att Maria upphöjdes till gudomlighetens nivå men utan att förebråelser från den protestantiska sidan därigenom skulle berättigas. I själva verket nedvärderas i praktiken de viktigaste teologiska begreppen och den katolska ortodoxin riskerar en brytning. Sättet att använda begreppen är då alltför försiktigt och oklart.

Den kristna frälsningens nåd leder oss ända till delaktighet i den gudomliga naturen, säger S:t Petrus. Det är inte möjligt att någon annan än Gud kan ”göra” en sådan delaktighet närvarande i vad vi menar med normala tillfälligheter. Jesu egen mänsklighet inverkar här bara i kraft av vanliga tillfälligheter i livet. Hans sätt att vara verktyg är för övrigt utan varje jämförelse därför att det i detta fall handlar om ett verktyg som sammanfaller med den handlande personen i en enda persons enhet.

En Mariologi som säger nej till ett högbjudande och meningslöst tomt prat har alltså inget att vinna på att gå vidare i den riktningen. Maria skulle alltså inte framstå som en andra Frälsare som varken tjänar något till och som är otänkbar. På den vägen skulle man inte kunna ära och lovprisa Jungfrun utan bara försämra sin uppfattning om frälsningen.

Det är inte distinktionen mellan orsaken till frälsningen och dess förverkligande som kan tjäna oss i försöken att karaktärisera Marias unika roll. Vi tror snarare att det är den nödvändiga och inneboende förbindelsen mellan de två aspekter vi här måste beakta. Vi kan inte bara undra om Marias moderskap bidrar till att frambringa återlösningen. Vi måste snarare upptäcka hur återlösningen fullbordas för vår del i utvidgningen av Marias moderskap som sträcker sig ända till oss.

Nåden får inte betraktas som abstrakt. Den är inte ett ting som först måste frambringas och som sedan används manipulativt. Nåden är en underbar händelse, ingen katastrof! Det har behagat Gud att låta nåden ske för att den skall nå vår syndiga natur och uppresa den utan att förstöra eller beskära den. Nåden är en händelse som ger oss delaktighet i Guds eget liv. Nådens frambringande måste således fullbordas under omständigheter som så långt möjligt förverkligar denna Guds välvilja. Guds frivilliga inordning i sina skapade varelser genom nåden ger dem upprättelse, i stället för att drabba dem som blixten. Och det är just detta som fullbordas när återlösningen sker på korset i den helt unika överensstämmelse och äkta moderlighet Maria är kallad att bära fram i detta verk. Det är på så sätt nåden görs helt mänsklig utan att vara mindre gudomlig. I denna nåd inbegrips ju Marias svar till Guds nåd när hon skulle föda.  

Ordet blev människa genom Marias moderskap. Hennes kors säger oss för övrigt ingenting annat än att hon säger ’ja’ till allt inkarnationen skall medföra. ”Han skulle ju födas av en kvinna och stå under lagen”. Det kan alltså sägas att människorna föds till ett liv som är av Gud och som i sin mänsklighet verkligen inordnats i det gudomliga genom förlängningen av Marias moderskap som förverkligas i detta inkarnationens ögonblick. Det är alltså ett moderskap av nåden eftersom Maria i fullt medvetande säger ’ja’ till Jesu inbjudande ord ”Kvinna, se din son” och ”Se din mor”. Hennes tro har växt fram i full blomning i en korsfäst kärlek. Hon är alltså bara ett ’ja’ som blir ett ’ja’ också för allt som i hennes gudomliga moderskap väntar på att bli frukt.

Maria säger i personen den helige Johannes ’ja’ till att den älskade och främste lärjungen av alla på något sätt får ta den egna Sonens plats. Maria förstår här, för sig själv och för oss alla, korsets sanna betydelse och blir så mor till alla lärjungar i den nya födelsen. När hon säger ’ja’ till Sonens kors i den betydelsen blir Marias medlidande de modersmärtor som kommer när vi får vårt slutliga liv som nyfödda. Hon har med hela sin tro omslutit korset när hon i detta ögonblick upplysts av detta yttersta ord han riktat till henne. 

Den mänskliga sanningen, som kommer av Guds Sons födelse i vårt kött, har bekräftats av Marias moderskap. Friheten är med från början i det som sker och är långt från att ha fördärvats. Vår mänsklighet, född av Guds nåd, är oss inte heller påtvingad eller passiv. Maria är ju nu kallad att utsträcka moderskapet till oss alla, i samma ögonblick som hennes Son och Guds Son kallas att dö för oss. Modern till Gud, som antagit mänsklig natur, har adopterat oss och går i borgen för att den frälsning som ges genom hennes anslutning till korset verkligen blir vår frälsning. Vårt adopterade tillstånd har på ett sätt blivit formen för hur Maria påtagit sig korset.

Alla helgonen måste i Marie efterföljd och i sitt eget kött fullborda det som återstår att lida i Kristi lidande för sin kropp. Men Maria har i sitt deltagande i Jesu sanna lidanden lidit själv. I hennes lidanden fullbordades hennes moderskap. Marias tro på Kalvarieberget visar sig i det sammanhanget som ett slutgiltigt ”Fiat” som var nödvändigt i förverkligandet av Guds plan.  I det ögonblick då Symeons profetiska svärd gick genom Marias själ har hon börjat tro att också vi blir söner och döttrar på samma sätt som Jesus själv är Son. Det är denna troshandling som för all tid varit grunden för Marias moderskap i Guds nåd. Den har varit samtyckande i samma grad som den varit rik på smärtor. All frälsningsbringande tro återfinns här som en princip eller som ett spirande frö. Den tro som räddar oss alla kommer alltid att tala om vad Maria trodde på Kalvarieberget. Just Kalvarieberget blir också i framtiden vår mänsklighets återlösning därför att vi, i det mänskliga hos oss i Maria, fick tro att vi skulle återfödas i Jesu död och att vi i hans död skulle återfödas som Marias söner och döttrar. 

Marias bön och förtjänster får i detta ljus en kvalitet av ett helt eget, sui generis, medlande slag. Ingen kan som hon samverka med sin Sons verk för att tydliggöra det för oss alla. Vi kan fråga oss varför hon skulle ha denna makt. Svaret ligger i att Maria såg djupet i vad Korset innebar från den första stunden och då inte bara upptäckte det broderliga förhållande som skapats mellan oss alla i den Älskades, den Endes, korsfästa kropp. I denna kropp, som är hennes Älskades kropp, och hennes unika kropp, skulle det dödliga såret öppna tron på att hon hade samma moderrelation till oss som till Jesus.  

                                                                  Översättning från kapitel VI, 2018, Göran Fäldt

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
7/11/2024
Katolsk Horisont
30/10/2024