Solnedgång i Paros. (foto: Solène Tadié)

När jag tänker på Guds barmhärtighet är det bilden av den mirakulösa medaljen som dyker upp i mitt sinne. Det var genom dess förbön som jag helt och hållet kunde återfinna min väg till den katolska tron som ung vuxen, efter år av ett snubblande andligt sökande efter att följa Kristus.

Tanken på Guds barmhärtighet tar mig också tillbaka till de ojämförligt doftande grekiska bergen, insvepta i en mängd ockra- och bronsfärger. Det var när de var som störst som jag för första gången upplevde den autentiska törsten efter försoningens sakrament, år 2016.

Jag hade redan återtagit min barndoms katolska tro – förlorad i tonåren – efter min ankomst till Rom 2010, och påven Benedictus XVI:s arbete och person har i hög grad bidragit till detta. Men även om min kärlek till Jesus Kristus och min önskan om andlig tillväxt var äkta, förblev min trohet mot hans lärdomar relativt begränsad till intellektets område. Jag älskade att läsa medeltida filosofi och vandrade genom alla möjliga kristna handskrifter från den tiden. Jag beundrade den oerhörda rikedom som "kristendomens genius" sådde i världen, som François-René de Chateaubriand kallade det i en berömd bok.

Medan jag uppfyllde mina trosförpliktelser saknade jag full förståelse av två väsentliga element för att fullborda mitt hjärtas omvändelse – den om transsubstantiationens djupa innebörd, nämligen den verkliga närvaron i eukaristin, och försoningens sakrament, som jag närmade mig med viss motvilja.

Det var genom min relation med Jungfru Maria som min tro drevs in i en ny dimension. "För att finna Guds nåd måste du finna Maria", uppmanade St. Louis-Marie Grignon de Montfort i Marias hemlighet. Om jag har kunnat uppleva detta i mitt eget kött, så är jag skyldig det till min mor, Pascale. Denna passionerade konstnär som ägnade sitt liv åt pianot var aldrig en särskilt observant kristen. Men hon var alltid fylld av kärlek till Kristus och hans moder, den välsignade Jungfru Maria.

Efter skilsmässan från min pappa när jag var 3 år var vårt förhållande ofta stormigt. Men det var denna delade andliga kärlek som gjorde slut på åratal av gräl och tystnad mellan oss. Jag minns särskilt ett samtal år 2014 när hon bad mig hjälpa henne att hitta en vacker staty som påminde om den mirakulösa medaljen, en bild som särskilt inspirerade henne. Några månader senare hittade jag en antik terrakottastaty i en napolitansk antikaffär, föreställande Maria som sprider sina välsignelser över världen genom sina öppna händer.

Denna gåva, som rörde henne till tårar, var porten till en djup försoning mellan oss. Under månaderna som följde, när vår hängivenhet till Maria fortsatte att växa, började vi arrangera "rendezvous", där vi skulle förenas i bönens gemenskap, hon framför sin nya staty i Schweiz och jag framför små, improviserade bönaltare i min romerska lägenhet.

Vårt band blev bara starkare. Min mor brukade berätta för mig att Maria ofta visade sig för henne i hennes drömmar och att det förde henne otroligt nära Herren. "Genom vår himmelska Moders förbön läks våra sår", skrev hon en gång till mig.

Denna andliga resa genom läkningen av vår mor-dotter-relation ledde till att vi organiserade en semester tillsammans på den grekiska ön Paros, där hon hyrde en året-runt-lägenhet. Jag följde med henne dit i juli år 2016, för en oförglömlig vecka då vi besökte alla kyrkor och kloster på ön (de flesta av dem ortodoxa) och tackade Herren för att han hade fört oss samman. Den sista kvällen åkte vi till klostret Agioi Anargyroi, som ligger högt uppe på ett berg med utsikt över Parokya och Egeiska havet. Vi bad länge inför en ikon av Jungfru Maria. Bilden av min mor samlad i innerlig bön har stannat kvar hos mig sedan dess.

Solen höll på att gå ner när vi klev ut och svepte in oss i mjuka pastellfärger, medan den friska luften andades ut dofterna av salvia, timjan och honung, typiska för ön. Glädjen jag kände var nästan obeskrivlig. Det var som om en mycket stark gudomlig närvaro omgav oss med sin kärlek och viskade budskap till våra själar som vi skulle förstå först senare.

Den djupa glädje som jag fördjupade mig i fick mig att se världen med nya ögon, vilket gav upphov till en brinnande längtan efter förlåtelse och gemenskap med Kristus. Den totala förlåtelse och tacksamhet som jag ville visa min mor förde mig instinktivt tillbaka till mitt eget tillstånd som syndare i stort behov av återlösning. Det var vid den här tidpunkten som jag verkligen kände vändpunkten, den utlösande faktorn som förvandlade mig till den "missbrukare" jag senare blev. Och jag försummade inte att ge min själ "ett ordentligt bad", för att parafrasera den helige Padre Pio, vid min återkomst till Rom.

Den där kvällen i bergen är ännu mer inristad i mitt hjärta eftersom det i stort sett är mitt sista minne av min mamma. Jag reste till Rom nästa morgon, och min kära mor dog i en olycka knappt en vecka senare. Utöver den outsägliga smärtan av att förlora en förälder kan jag inte låta bli att tänka att Herren gav oss båda en ovärderlig gåva genom att bryta låsen i båda våra hjärtan innan han kallade henne tillbaka till sig.

Mina tre systrar, som i likhet med många unga människor i Frankrike tenderar att se kristendomen som en föråldrad andlighet, ville inte att ett kors skulle visas på vår mors grav, för dem som inte erkänner de goda nyheterna om Kristi härliga uppståndelse är allt som återstår av denna symbol sorg utan hopp. Jag tyckte att det var svårt att få dem att ändra sig, och jag kunde inte stå ut med tanken på att det inte fanns någon kristen symbol på min mors sista viloplats.

Det var i detta ögonblick av återvändsgränd och splittring som den Heliga Jungfrun återigen ingrep i våra liv. När vi promenerade med en av mina systrar i Rom passerade vi "av en slump" kyrkan Sant' Andrea delle Fratte, där Vår Fru av den mirakulösa medaljen dök upp 1842, några år efter hennes första uppenbarelser för S:ta Katarina Labouré på Rue du Bac i Paris. Min syster kände genast igen bilden av Jungfrun som vår mor vördade så mycket. Vi kom då på idén att föreslå för våra andra två systrar att vi skulle importera marmor från ön Paros (känd för sin ojämförliga skönhet och renhet) som en gravsten och få en mirakulös medalj ingraverad på den. Idén tilltalade dem direkt.

En gravsten gjord av importerad marmor från ön Paros (känd för sin ojämförliga skönhet och renhet) med en bild av den mirakulösa medaljen ingraverad på den, designad av systrarna Tadié för deras kära mor. (foto: Solène Tadié)

Och eftersom Försynen hade bestämt sig för att dyka upp längs vägen, gick allt med lätthet. Hantverkaren vi kontaktade i Paros mindes min mamma väl. Han tyckte så mycket om henne att han bestämde sig för att erbjuda oss marmorplaketten. Han graverade in den med den vackra bilden av Jungfru Maria som vi hade skickat till honom, och – i en annan "blinkning" av Försynen – kunde han inte motstå att gravera in ett kors på baksidan av stenen innan han skickade den till oss. Som den helige Marcellin Champagnats motto uttrycker det: "Allt till Jesus, genom Maria, och allt till Maria för Jesus."

Denna serie av livsförändrande händelser måste ha en betydande inverkan på mitt trosliv, som har förblivit genomsyrat av en djup Mariahängivenhet sedan dess.

Jag kan knappt ses lämna hemmet utan min mirakulösa medalj, och jag går så ofta jag kan till helgedomen på Rue du Bac, dit en av mina systrar alltid tycker om att följa med mig.

Under årens lopp har jag utvecklat en djup kärlek till att be rosenkransen, som förblir min tillflykt i stormen, min dagliga ryggrad. Det är den form av bön som mest öppnar mitt hjärta för Guds barmhärtighet, manifesterad genom hans Sons, Jesu Kristi, oändliga kärlek till varje syndare på denna jord.

Guds barmhärtighet kommer alltid att ha doften av salvia och den milda glöden av en solnedgång i mitt hjärta. Men det för mig också tillbaka till bilden av den värld över vilken Maria med öppna händer utgjuter sina nådegåvor. Jag tänker på medaljen med bokstaven "M" och korset sammanflätade, en påminnelse om det oupplösliga bandet mellan Kristus och hans mor. Från djupet av mitt hjärta tackar jag den gudomliga försynen för att den har manifesterat sig så kraftfullt under min jordiska pilgrimsfärd – och för att ha gjort det med sådan finkänslighet och ömhet.

Solène Tadié

Solène Tadié är Europakorrespondent för National Catholic Register. Hon är fransk-schweizare och växte upp i Paris. Efter att ha tagit examen i journalistik från Roma III University började hon rapportera om Rom och Vatikanen för Aleteia. Hon började på L'Osservatore Romano år 2015, där hon framgångsrikt arbetade för den franska sektionen och kultursidorna i den italienska dagstidningen. Hon har också samarbetat med flera fransktalande katolska medieorganisationer. Solène har en kandidatexamen i filosofi från det påvliga universitetet i Sankt Thomas av Aquino, och översatte nyligen till franska (för Editions Salvator) Defending the Free Market: The Moral Case for a Free Economy av Acton Institutes fader Robert Sirico.

Till svenska, maj 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här