Aborter och rashygien

8
min read

Aborter och rashygien

sön, 06/23/2019 - 15:18
Posted in:
0 comments

I Högsta domstolens beslut den 28 maj, i fallet Box mot Planned Parenthood i Indiana och Kentucky, nekade domstolen prövning av en lag, i Indiana, som förbjuder abort på grundval av ras, kön eller funktionshinder. Domaren Clarence Thomas instämmande uppfattning, som följer här, beskriver sambandet mellan abort och rashygien och de olika sätt genom vilka aborter är ett verktyg för modern rashygien.

Clarence Thomas är katolik och domare i Förenta staternas  Högsta domstol (Supreme Court of the United States)

 

Detta rättsfall belyser det faktum att abort är en handling som har stor potential för rasbiologisk manipulation. Från första början framhävdes födelsekontroll (olika former av preventiva metoder) och abort som verktyg för att genomföra rashygien. Margaret Sanger, som grundade Planned Parenthood (en organisation för abortkliniker) var synnerligen öppen med att födelsekontroll kunde användas för rashygieniska syften. Argumenten för födelsekontrollens rashygieniska potential gäller i ännu högre grad för abort, som ju kan inriktas för att användas mot specifika barn med oönskade egenskaper. Redan efter Andra världskriget kom den blivande presidenten för Planned Paenthood, Alan Guttmacher, och andra abortförespråkare att stödja abort av rashygieniska skäl och man menade att det var ett sätt att kontrollera befolkningen och förbättra dess kvalitet. Som beskrivs i det följande finns det många bevis som tyder på att rashygieniska mål redan förverkligas genom aborter.

Liksom många ur eliten på den tiden, menade Sanger att rashygien var ”den mest lämpliga och genomgripande lösningen på rasproblemen och sociala och politiska problem”. Hon instämde med rasbiologerna i att “obalansen i födelsetalen mellan de ’dugliga’ och de ’odugliga’” var ”tidens största hot mot civilisationen”. Särskilt i en demokrati som USA, där “jämlik politisk makt … har givits åt de lägsta elementen i befolkningen” oroades Sanger över att ”ansvarslöst barnafödande innehåller frön till undergång.”

Även om Sanger ansåg att samhället hade ”rashygienisterna att tacka för” diagnosen av dessa problem, tyckte hon inte att de föreslagit några ”praktiska och genomförbara lösningar.” ”Som företrädare för födelsekontroll,” försökte Sanger bidra genom att visa att födelsekontroll hade ett ”rashygieniskt och civilisatoriskt värde.” Enligt hennes åsikt hade förespråkare för födelsekontroll och rashygienister som ”gemensam målsättning” att hjälpa den mänskliga rasen att eliminera de odugliga.” Men Sanger menade att fokus borde ligga på ”att förhindra, inte bara reproduktion av de odugliga utan av all reproduktion, om det saknas ekonomiska resurser att ta väl hand om dem som föds friska.” Därför ansåg Sanger att tvångssterilisering “inte gick till botten med problemet” eftersom det inte ”löste det stora problemet med obegränsad reproduktion” bland ”de stora massor som på grund av svag ekonomi befolkar slummen och där, i sin hjälplöshet, alstrar fler hjälplösa, sjuka och okunniga massor som rashygienen inte mäktar att hantera bland dem vars ekonomiska situation är bättre.” Enligt Sanger skulle den höga reproduktionen bland ”majoriteten av arbetarna” bidra till att idioter, svagsinta, och olika sorters kriminella typer ökade den redan enorma sociala samhällsbördan för dessa odugliga.”

Sanger trodde att födelsekontroll var betydelsefullt för att lösa de sociala problemen. Hon förklarade att “Födelsekontroll verkligen är den bästa och verkligt rashygieniska metoden” för mänskligheten ”och dess tillämpning som del i ett rashygieniskt program omedelbart skulle ge konkret och realistiskt inflytande för denna vetenskap.” Sanger hävdade till och med att ”rasbiologer och andra som arbetade för rasförbättring” inte skulle ”lyckas” om de inte ”först banade väg för födelsekontroll.” Om ”massorna” skulle få ”en praktisk utbildning i födelsekontroll”, för vilken det fanns en ”allmän efterfrågan,” skulle ”rashygienutbildare” kunna använda ”födelskontrollpropaganda” för att ”leda en grundlig utbildning i rashygien” och påverka de odugligas reproduktiva beslut. På detta sätt skulle ”kampanjen för födelsekontroll inte bara ha ett rashygieniskt värde utan praktiskt taget sammanfalla med rashygienisternas slutliga målsättning.”

Sanger själv kampanjade för födelsekontroll i svarta grupper. 1930 öppnade hon en födelsekontrollklinik i Harlem. År 1939 påbörjade hon ”Negerprojektet” som var ett försök att främja födelsekontroll bland fattiga svarta grupper i Södern. Hon påpekade, i ett brev för att samla pengar till projektet, att svarta var underprivilegierade och belastade, till stor del beroende på ett “kastsystem” och att ”kunskap om födelsekontroll förmedlad till denna grupp är den mest direkta och konstruktiva hjälp man kan ge dem för att förbättra deras situation.” I en rapport med titeln ”Födelsekontrollen och negrerna,” menade Sanger och hennes medförfattare att de svarta var ”Söderns stora problem” – ”gruppen med de största ekonomiska, hälsomässiga och sociala problemen” och utvecklade ett födelsekontrollprogram riktat mot denna del av befolkningen. Senare betonade hon att svarta pastorer borde involveras i programmet, med kommentaren ”Vi vill inte att det skall gå rykten om att vi vill eliminera den svarta befolkningen och pastorerna är de som kan reda ut denna tanke om den någonsin skulle uppstå bland dess mer upproriska medlemmar.”

De som försvarar Sanger pekar på att W.E.B DuBois och andra svarta ledare stödde ”Negerprojektet” och menar att det som hon skrivit inte skall tolkas som rasfördomar. Men Sangers motiv spelar ingen roll för det som gäller här, nämligen att ”födelsekontroll” sedan länge ansetts ”öppna vägen för rashygienisten.”

Sanger gjorde utan tvekan skillnad mellan födelsekontroll och abort. Med Sangers egna ord, “det ena betyder hälsa och lycka och en starkare, bättre ras,” medan ”det andra betyder sjukdom, lidande och död.” Sanger menade att ”inget annat än preventivmedel kan sätta stopp för aborternas och barnamordens fasor.” och hon undrade om ”vi ville att kvinnlighetens värdefulla, mjuka kvaliteter, som betydde så mycket för vår rasutveckling, skulle försvinna genom aborternas smutsiga och onormala erfarenheter.” Kort sagt ansåg Sanger att, till skillnad från födelsekontrollen, var ”de hundratusentals aborterna som varje år utfördes i Amerika, en skam för civilisationen.”

Även om Sanger utan tvivel hade rätt i att se en moralisk skillnad mellan födelsekontroll och abort, kunde de argument hon framförde till stöd för födelsekontroll, i ännu högre grad tillämpas på aborter. Andra var väl medvetna om att abort kunde användas som en ”rashygienisk metod” och var entusiastiska över den möjligheten. Det var till och med så, att en del rashygienister ansåg att abort borde legaliseras i syfte att befrämja arbetet med rashygien. Stödet för abort kan man alltså finna överallt i litteraturen kring rashygien.

Abortförespråkarna var ibland helt öppna med aborternas rashygieniska möjligheter. Guttmacher stödde uttryckligen de rashygieniska motiven för abort. Han förklarade att “man måste bedöma föräldrarnas kvalitet” inklusive “svagsinthet,” och ansåg att ”det borde vara tillåtet att avbryta alla graviditeter … där det finns en risk att barnet är onormalt eller missbildat.”  Han tillade att frågan om att tillåta abort måste ”skiljas från känslomässigt, moraliskt och religiöst inflytande” och ”måste ha som målsättning att normala, friska barn föds i hem där föräldrarna är fysiskt och psykiskt friska.”  På liknande sätt skrev juristen Glanville Williams att han var öppen för möjligheten till barnamord av rashygieniska skäl, åtminstone i vissa situationer, och förklarade att ”om en mor dödar sitt barn av rashygieniska säl är det en parallell till när en hynda dödar sina missbildade valpar och man kan därför inte kalla det omoraliskt.” Högsta domstolen (i USA) citerade Williams bok för en annan framställan i fallet Roe mot Wade.

Den allmänna motviljan mot rashygien efter andra världskriget, gjorde att många undvek att uttryckligen använda detta begrepp. Amerikanska rashygieniska sällskapet (American Eugenics Society) till exempel bytte namn på sin vetenskapliga tidskrift från “Eugenics Quarterly” till “Social Biology.”  För att förklara namnbytet skrev tidningens redaktör att det hade blivit uppenbart att rashygieniska mål kunde uppnås ”av andra skäl än rashygien.” Till exempel har ”födelsekontroll och abort visat sig vara vår tids stora rashygieniska framsteg. Om man hade propagerat för detta av rashygieniska skäl, skulle det fördröjt eller hindrat mottagandet.” Vare sig man använder uttrycket ”rashygien” eller inte, har abortförespråkarna upprepat samma argument som nittonhundratalets tidiga rashygienister, genom att beskriva abort som ett sätt att förbättra befolkningens ”kvalitet.” En tidskrift förklarade att “abort är den enda form av befolkningsbegränsning som visat vilken snabb påverkan den kan ha på ett nationellt problem.” Ledare för Planned Parenthood tog upp samma tema. När man gladde sig över ”fantastiska … framsteg” genom fler aborter, gjorde t ex Guttmacher uttalandet att ”insikten om befolkningsproblemet har bidragit till en attitydförändring. Nu bryr vi oss mer om befolkningens kvalitet än om kvantiteten.”

Att man undvek ordet ”rashygien” lindrade inte allas farhågor. En del svarta grupper såg ”’familjeplanering’ som en eufemism för rasmord” och ansåg att ”svarta drabbades hårdast av ’planeringen’” genom de ”ghettometoder” som Planned Parenthood använde genom sina tjänster. Pittsburghavdelningen av National Association for the Advancement of Colored People “kritiserade familjeplanerarna för att försöka hålla antalet födslar bland svarta så låg som möjligt,”

Trots Sangers syn på abort, förordar ansvariga hos Planned Parenthood både abort och födelsekontroll, som ”metoder för reproduktiv hälsa, ” som kan användas för familjeplanering. Med dagens möjligheter till fosterdiagnostik kan abort enkelt användas för att eliminera barn med oönskade egenskaper. Genom att abort är individanpassad, finns det till och med större rashygienisk potential än med födelsekontroll, som bara minskar möjligheten att bli gravid. Som flera framställare och sakkunniga påpekar har abort visat sig vara ett effektivt verktyg för att implementera de särskiljande preferenser som underbygger rashygien.

I Island är andelen aborter av barn, som diagnosticerats med Downs syndrom i fosterstadiet, nära 100 procent. Andra europeiska länder har också höga siffror och andelen i USA är cirka två av tre.

I Asien har utbredda könsselektiva aborter lett till att så många som 160 miljoner kvinnor ”saknas” – mer än hela den kvinnliga populationen i USA. Och ny forskning visar att könsselektiva aborter är vanliga i vissa delar av befolkningen också i USA.

Åtta decennier efter Sangers “Negerprojekt” utmärks aborterna i USA dessutom av en avsevärd skillnad mellan raserna. Andelen aborter i hela landet (antal aborter per 1000 födda) är nästan 3,5 gånger högre för svarta kvinnor än för vita. Det finns områden i staden New York, där sannolikheten är större för att svarta barn aborteras än att de föds levande. Och det är åtta gånger vanligare att svarta barn aborteras än vita, i samma områden. Vilka skälen än kan vara för dessa skillnader, tyder det på att i den mån man betraktar abort som en familjeplaneringsmetod, är det verkligen ”de svarta som drabbas hårdast av ’planeringen.’”

En del anser att USA redan upplever de rashygieniska effekterna av abort. Enligt en ekonom ”hjälpte fallet Roe mot Wade till att utlösa den största nedgången i brottslighet i historien.” Ur den synvinkeln ”visar det sig att alla barn inte är födda lika” när det gäller benägenhet för brottslighet. Legaliserad abort betydde att barn till ”fattiga, ogifta tonårsmödrar”, som var mer än genomsnittligt benägna att begå brott, ”inte föddes.” Om dessa observationer stämmer eller inte upprepar de ändå samma åsikter som rashygienisterna och Sanger formulerade många årtionden tidigare: ”Födelsekontroll i sig … kommer att skapa en bättre ras” och leda till att de odugliga utplånas.”

Att befästa rätten till abort grundad enbart på det ofödda barnets ras, kön eller funktionshinder, som Planned Parenthood förespråkar, skulle göra åsikterna i nittonhundratalets rashygieniska rörelse till lag. I andra sammanhang har domstolen nitiskt försvarat rättigheterna för människor som utsatts för diskriminering på grund av ras, kön eller funktionshinder. Även om domstolen undviker att ta upp dessa frågor idag, kan vi inte undvika dem för alltid.

Översättning för Katolsk Horisont: Lena Fäldt, juni 2019

 

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

 

Svenska Wikipedia om Clarence Thomas: klicka här

Engelska Wikipedia: klicka här

Länk till artikel om Sanger på Katolsk Horisont: klicka här