”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets trös­kel. När det rinner ut i havet blir dess vat­ten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram.

Alla bud sammanfattas i budet att älska sin nästa. ”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”. Varje förnuftig människa kan inse det. Den troende bejakar det med sitt hjärta. Aposteln säger i ett tidigare kapitel: ”I mitt inre beja­kar jag ju Guds lag”. Därmed erfar människan sitt dilemma. Hon inser sin skyl­dighet att äls­ka. Hon bejakar det med sin vilja. Men hennes krafter räcker inte. Hon hamnar hela tiden på debetsidan. Hon står i skuld.

”Välkomna, allt är redo!” Inbjudan är vidöppen. Det var denna inbjudan som munken den helige Willi­brord förkunnade för Friserna på 700-talet. Det är människan som hittar på ursäkter. Hon låter sig luras att pri­oritera annat. Domen är hård, men rättvis. Inte för att hon inte duger, men för att hon av­visar nåden.