Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lä­ra­re och kyrkoför­ny­are. Någon har sagt att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grunda­de Clairvaux 68 kloster, bland annat i Al­vast­­ra och Ny­da­­la. Hans umgänge med den heliga skrift är hisnan­de, hans bilder och ut­tryck sen­suella och drastis­ka, vackra och välsmakande. Han bekräftar pro­feten Hese­ki­els ord om att Gud vill ge folket ett nytt hjärta och låta en ny ande kom­ma i de­ras bröst.

Gud har det svårare med somliga, särskilt med de rika. De som ofta har hört var­ningarna blir lätt lomhörda. De känner redan sva­ret, ”…för Gud är allting möjligt”, men sedan händer inte så mycket mer. När lärjungarna hör om kamelen och nålsögat blir de be­störta. När Gideon får besök av ängeln blir han förundrad, men inte pa­ra­lyserad. Hans bön om ett tecken är uppriktig. Han vill bli över­tygad.

När denna kyrka invigdes för 26 år sedan skedde det den 15 augusti, på den Mariahögtid vi firade i går. Sedan dess har vi fått fira högtiden och kyrkmässan på skilda dagar, men de hör ihop. Ambrosius, citerad av Andra Vatikan­kon­ci­li­et, säger att ”Guds moder är en förebild för kyr­kan i tro, kärlek och fullkomlig förening med Kristus”. Kyrkan känner igen sig i Maria. Maria är den personi­fierade kyrkan.