Göran Fäldt

Det liknar diskussionen om tron utan gärningarna som vi känner igen från den lutherska läran. Låt oss anta att vår broder eller syster verkligen älskar påsknattens firande av Kristi uppståndelse och förnyar sina doplöften. Vår broder bekänner tron. Men om vår broder inte tycker att den katolska religionens regler och moraliska normer är lika viktiga som glädjen att få bekänna tron, och redan här och nu delta i det himmelska livets jubel inför Gud, har man verkligen tron i sin helhet och sin ursprunglighet? Har man inte då förlorat något väsentligt av sitt medlemskap i Kristi kyrka?  Har man inte tappat bort trons insikt om själens odödlighet? Tror man egentligen att själen är skapad för evigheten och finns som en avbild av Gud?

Det är ingen naiv inställning att tro det vara möjligt – om vi med det naiva menar det barnsliga eller oerfarna. Ett barn flyr det onda och skriker. I barnets perspektiv har den egna goda kraften inte betydelse av att kunna besegra eller vinna över det onda som sker det. Vi som vuxna väljer den väg Jesus lärt oss: vi ber för dem vi tror är onda, vi ber för våra fiender och vi vänder andra kinden till om vi blir slagna på vår känsliga sida. Men är det nödvändigtvis det onda i sig, det verkligt onda, vi bemöter så, eller gör vi som det naiva barnet, vi flyr undan?

Varför säger Kyrkan att det nya mänskliga livet, som är frukten av mannens och kvinnans kärlek i äktenskapets sakrament, skall vara respekterat från allra första början och förbli respekterat så länge det lever? Skälet för denna stränga, etiska attityd är att en ny mänsklig varelse har börjat sitt liv och att det har rätt att leva och att ingen har rätt att ingripa i det och skada det eller till slut döda det.

Under 2018 och 2019 talade jag om undervisningen i S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae i ett par församlingar och publicerade i Katolska utskottets för äktenskap och familj namn ett antal skrifter i det viktiga ämnet sexualiteten i äktenskapet och metoderna för barnbegränsning. 2018 var ju encyklikans jubileumsår – det 50: e.

Sedan fornkyrkans tid ingår det andliga livet i bön och studier och troheten till de moraliska normerna ett oupplösligt förbund. Ja, det måste vara så, men i realiteten stämmer det inte alltid. För många subjektivt tänkande uttolkare av vår religion kan man hålla isär begreppen och i undervisning av de troende satsa på tankar om en gradvis anslutning till de moraliska normerna. Med en uppfattning om den gradvisa anslutningen till katolsk lära säger till exempel gifta par att ”de är öppna för livet”, alltså för barn, i sitt äktenskapliga livsperspektiv, men att de själva bestämmer över den äktenskapliga aktens fruktsamhet varje gång makarna förenas sexuellt. ”Ja, vi vet vad Kyrkan säger, men är det för alltid?”

I sin encyklika Veritatis Splendor 1993, som skrevs för att motverka inflytandet från den moraliska relativismen, beklagar sig S:t Johannes Paulus II över hur långt spridningen av meningsskiljaktigheter i Kyrkans moralundervisning gått. Encyklikan blev en milstolpe. ”Det handlar inte längre om en begränsad och tillfällig opposition utan om ett allmänt och systematiskt ifrågasättande av traditionella moraliska principer, grundat på vissa antropologiska och etiska antaganden,” skrev påven. Oppositionella katoliker uttalar sig inte bara felaktigt om sanningen utan menar också att vi inte kan veta något om den objektiva sanningen, förklarar han.

Högsta möjliga njutning för alla inblandade, den altruistiska, kan för många förefalla mer rätt än den egoistiska högsta möjliga njutningen. Att eftersträva lika mycket njutning åt en annan eller andra som åt sig själv upphäver i den altruistiska hedonismen kardinaldygder som måttfullhet och återhållsamhet och rättfärdigar alla beteendens yttersta mening i ett falskt lyckobegrepp.

I samband med julfirandet ville man i Rom under 600-talet hedra Guds Moder på årets första dag den 1 januari som då blev ”den första romerska mariadagen”, läser vi i inledningen till Maria Guds Moders högtid i Kyrkans breviarium. Om Jesus är Gud Faderns enfödde Son, som antagit mänsklig natur genom jungfrun Maria, hur skulle Hon då kunna vara annat är Guds Moder, frågade S:t Kyrillos av Alexandria (370 - 444)?

Människan får uppleva många blomstringstider. Både industri, jordbruk, handel och kultur kan blomstra och människor har något att ge sina efterlevande i arv. ”Den som spar han har”, säger ett ordspråk. ”Den som spar för mycket förlorar mer än han vinner till slut”, varnar ett annat ordspråk. ”Den som gapar efter mycket missar ofta hela stycket”, säger ett annat.

Ingen människa kan välja sitt öde efter döden eftersom varje människa är skapad med en evig själ. Andevarelserna som skapades av Gud före ljusets och världens tillkomst är eviga andliga varelser. Deras antal är oräkneligt. De existerar lika säkert som vi existerar. Trosbekännelsen säger: ”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt.”