Det sekulära samhället i chock – folk vill till Kyrkan!

Under verkningarna av pandemin visar sig inte oväntat de kristna folkens andliga orientering. Advent är inne, Kristi födelse närmar sig som ljusets högtid i en mörk värld. Medan media, politikerna och folkhälsomyndigheten varnar för nära kontakter men ändå inte vill förhindra skidsemestrarna och resorna till Jul, protesterar folket mot stängda kyrkor och inställda gudstjänster.

Regeringar beslutar om lockdowns och biskopar protesterar mot order om stängda kyrkor. Är det överraskande att folket vill till kyrkorna och ta emot Guds Ord i gudstjänsterna? Ja, för de sekulariserade, säkert! Men för folket, tvärtom!

Förbuden mot religionen väcker folket till liv och under den avkristnade ytan spirar tron på nytt. Biskopar uppmanar sina präster att fortsätta att fira den heliga mässan, med eller utan folket. De uppmanar prästerna att vara tillgängliga och att anpassa sig till de arbetande människorna och familjerna.

Det är Jesu liknelse om såningsmannen och sådden (Matt 13: 1-23; Mk 3: 7-9; Luk 5: 1-3) som visar sig vara lika levande nu som då Jesus själv predikade denna underbara liknelse.

Såningsmännen är prästerna och sådden är den heliga liturgin där Gud Fadern förmedlar kärlekens väsen i den inkarnerade Sonen. Därav förstår vi vikten av vigningens sakrament i frälsningshistorien. Det är genom det Apostoliska ämbetet som Kristus instiftat, diakon-präst-biskop, som Kyrkan växer. Utan detta ämbete och sakrament har det troende folket inte den andliga födan för att leva och växa i tron på Gud. Utan folket har såningsmannen ingenstans att så, inte de steniga ställena, inte ställena med mycket jord.

Med detta ämbete delas Ordet och Livets bröd ut till alla de hungrande som nu i pandemins tid är mycket mer intresserade av Kyrkan och gudstjänsterna är det vanliga sekulära julfirandet. Utan det vigda ämbetet skulle folket vara hänvisat till semesterorterna och ”after ski” barerna. Hur många är det inte nu som är tacksamma för prästerna och tackar Gud för den katolska prästvigningens sakrament?

Det som många moderna människor trodde var dött och överspelat, är varken dött eller gammalmodigt utan friskt och levande i dag. För Kyrkan är det en svår tid med särskilda utmaningar. Biskopar och präster upplever verklig smärta att inte kunna fira som vanligt med folket. Som någon sa, ”det är som fastetiden, det är som en sträng andlig reträtt”. ”Vi firar mässan med livestreaming från våra kryptor eller med några få bakom stängda dörrar. Mässan är för folket och måste firas med folket, annars har den ingen mening”, säger en kardinal. ”Det är en svår tid för oss!”

Men samtidigt säger det något om mässans sanna verklighet. Var det inte S:t Paulus VI som sa i Mysterium fidei, att mässan alltid kan firas privat, med en enda närvarande som kan ge svaren, av den enskilda prästen till gagn för hela folket, särskilt de sjuka, de nyfödda och de äldre ensamma och hela världen, eftersom Kristi närvaro och offer alltid är Guds frälsande vilja och levande tecken på Hans kärlek och frälsningsvilja. Den enda verkligt betydande folkrörelsen i samhället är kristendomen, levd på olika sätt förvisso, inte i full enhet, men ändå ett gemensamt mysterium. ”Ty en sådan mässa för med sig en överflödande rikedom av särskilda nådegåvor för att hjälpa prästen själv, de trogna, hela Kyrkan och hela världen mot frälsningen – och denna samma rikedom av nåd fås inte enbart genom att motta den heliga Kommunionen” (Paulus VI, Mysterium Fidei, 3 september 1965; http://www.vatican.va/content/paul-vi/en/encyclicals.index.html).

Skörden är nu stor i hela världen. Gud kallar sina medarbetare eftersom Gud har medlidande med det hungrande folket. Under pandemin kommer fler att svara på kallelsen till präst. Där det finns levande tro i familjerna är grunden redan lagd. Men Gud kallar vem han vill. Anden ger nåden och modet att svara. Alla har genom dopet kallelsen att vittna om Guds rike och om Jesu uppståndelse. Kyrkan är både såningsmannen och jorden där vetekornen växer upp till ax som blir jordiskt bröd och eukaristiskt bröd i de mässor Kyrkans präster firar varje dag under hela deras verksamma livstid.

Ja, den sekulära världen är överraskad som inför ett fenomen de inte förstår. Kanske inte ens underverk kan få dem att vilja tro. Men Gud öppnar alltid nya vägar också för de trolösa och vilsegångna.

Mässan är det som bär hela världen, även under de blygsammast förhållanden, i en katedral eller ett litet landsortskapell. Mässan är möte, precis som lärjungarnas möte med Herren på vägen till Emmaus. Eller läs novellen av Frank O’Connor om den enkle prästen på den irländska landsbygden som hade en enda trogen mässtjänare i den dagliga morgonmässan. Microsoft Word - Frankoconnor (katolskakyrkan.se)

                                                                                                           diakon Göran Fäldt