1300-talets pandemi: digerdöden

När den fruktansvärda pesten, kallad digerdöden, bröt ut drabbades Sverige i mitten av 1300-talet. År 1350 begav sig den heliga Birgitta med dottern Katarina, några kristna lekmän och katolska präster till Rom för att vara med om jubileumsåret som Kyrkan utlyst.

Europa var drabbat av pandemin precis som i dag och dödstalen var höga. Det fanns inget bot för sjukdomen. Vacciner fanns ju inte och traditionell läkekonst var i princip maktlös mot smittan och insjuknandet. Nästan hela det då bebodda Sverige var drabbat och hela byar och städer gick förlorade i digerdöden. Finland klarade sig men inte Ryssland och inte stora delar av Europa.

Ändå reste Birgitta, som då varit änka efter Ulf i 7 år, den farliga vägen till Rom. Med Ulf hade hon vallfärdat som drottningens (Blanka av Namur) hovdam till Santiago de Compostella i Spanien, så hon hade erfarenhet av resandet och visste vilka kontakter hon behövde under vägen.

Det som främst motiverade hennes djärvhet att lämna Sverige var den allvarligaste krisen någonsin i Kyrkans historia, splittringen genom två påvar. Det ämbete som instiftats av Kyrkans grundare Jesus Kristus för att bevara tron och enheten, Petrusämbetet, var delat på två påvar, en i Rom och en i Avignon i södra Frankrike.

Birgitta var som en gammaltestamentlig profet som fördömde splittringen i tron och den urholkade moralen i Kyrkan. Man kan ju lätt se likheter med dagens situation i den Katolska kyrkan.

Hennes uppenbarelser visar tydligt hennes profetiska gåva att varna för irrlärorna, fragmentiseringen av moralen, och sökandet efter personlig makt i Kyrkan. Hon var en kvinna av sådan kraft, och med sådana insikter, att hon av påven S:t Johannes Paulus II utnämnts till ett av Europas skyddshelgon.

Birgitta anslöt sig till den helige Franciskus’ ordensliv som medlem av Tredje Orden; det hade också den franske kungen, den helige Ludvig IX (+1270) gjort. Men Birgitta hade också andra planer för Kyrkans förnyelse i sin Herres tjänst. Hon ville grunda en ny orden som var både aktiv och kontemplativ och som förenade en kvinnlig och en manlig del efter modell av dubbelkloster i England. Också de vigda diakonerna hade en viktig roll i Birgittas ordensregel som förkunnare ute i samhället och som genom barmhärtighetsverken skulle föra ut evangeliet till alla i samhället.

Det var för att få godkännande av påven för denna ordensform som hon också ville komma till Rom. Det var när påven i Avignon, Urban V, under en kortare tid var i Rom för att ena Kyrkan som Birgitta fick ett påvligt godkännande av den order som skulle kallas birgittinerna av Vår Frälsares orden. Denna av den helige Ande inspirerade andliga byggnad i världen skulle dock inte få vara i fred när den protestantiska reformen fått fäste bland många kungar i Europa, särskilt Nordeuropa och Skandinavien. Först i vårt århundrade har Birgittas ursprungliga plan, åtminstone delvis, kunnat förverkligas.

Birgitta återvände aldrig till Sverige under sin livstid. Samma år som hon dog i Rom, 1373, reste hon som pilgrim till det heliga landet och besökte både Betlehem och Jerusalem. Men den långa tid hon var i Rom gjorde hon bestående insatser särskilt för sjuka och fattiga. Hon hade viktiga kontakter i hela Kyrkan. Hon blev en känd och älskad person i den eviga staden.

På sätt och vis fortsatte hon en verksamhet som påbörjats i unga år i Sverige med hjälp av kung Magnus och hans drottning Blanka. Det var ogifta ensamstående mödrar som hon framför allt ville hjälpa på olika sätt. Men hon verkade också för att grundliga studier i bibelkunskap, filosofi och teologi skulle ha en framträdande plats i det kristnade samhället. Man kan säga att hon genom kontakt med det katolska ordenslivet, särskilt dominikanerna, knöt an till en bildningstradition för Kyrkan som kejsar Karl den Store initierat på 800-talet med centrum i Aix-la-Chapelle (Aachen).

Det fanns alltså under denna tid i första halvan av 1300-talet sociala, medmänskliga och moraliska problem. Det värsta var ändå Kyrkans splittring under två påvar. Kyrkan var ju den institution som skulle bära upp samhällsfunktionerna och stödja rättvisa och god moral i hela samhället.

Som om detta inte var illa nog drabbades alltså hela Europa och Sverige av en aldrig tidigare upplevd pandemi, digerdöden. Precis som i dag frågar sig människor om vår tids pandemi är ett straff eller en varning som Gud sänder människorna när de i så stor utsträckning övergett religionen i praktiken. Den Katolska kyrkan genomgår en svårare kris än någon nu levande kyrklig ledare kan minnas eller ens hört talas om. Hotet av en ofta dödlig smitta får alla att tänka till. Vilket är vårt gemensamma ansvar, vilket är mitt personliga ansvar? Vilket är den kyrkliga ledningens eget ansvar? Skall vi alla återvända till Moder Kyrkan och få insikter tillbaka om livets helighet och värdighet?

Länder som förr var praktiserande kristna och hade en praktiserande religion är nästan helt uttömda på religiöst liv i genomgående kulturell form. Undantag finns alltid men i stort har Kyrkan övergivits av sina egna – varför? Men vi ser också vart denna sekulariserade form av humanistisk religion leder oss: skilsmässorna, onaturliga samlevnadsformer, aborter, provrörsbefruktning, eutanasi. Listan kan göras än längre.

Hur kommer befolkningarna att se ut efter corona? Ett slut kommer ju, såsom digerdöden och spanska sjukan till slut dog ut. Sverige hade på 14 - 1500 - talen en mycket lite befolkning och personer som reformatorn Olaus Petri såg digerdöden som den enda begripliga förklaringen till de låga födelsetalen. Hur blir det alltså i framtiden, med den svåra erfarenheten med Covid-19 pandemin med villigheten att vilja uppoffra mycket för att ha barn och fostra kristna familjer? Kommer vår tids pandemi att skapa framtida problem i befolkningsbalansen.

I ett brev 1349 till folket i digerdödens tid skrev svenske kungen Magnus, antagligen från Lödöse (norr om nuvarande Göteborg), bland annat dessa varnande ord: ”Vi har fått veta att människan på grund av sina synder drabbats av stor olycka. De flesta västerut från vårt land har nu dött av denna olycka och den kommer närmare oss. Människor som inte tidigare led av sjukdom faller omkull och dör. Ena stunden var de friska, i nästa har de dött och det finns inte människor kvar att begrava de döda. Vi fruktar nu genom den stora kärlek och omtanke vi har för er, att samma öde ska drabba oss och våra egna medborgare.”

Också den heliga Birgitta fruktade – som alla under denna kristna tid i vårt land – Guds straff för det syndfulla levernet. Hon nämner särskilt högmodet, omåttligheten och girigheten.

Låt oss be alla våra skyddshelgon, S:t Josef, och alla nationers skyddshelgon, om nåden att tänka rätt på det jordiska livet i dag, så att det kan leda oss till det himmelska livet hos Gud när vår stund kommer.

Diakon Göran Fäldt