Varför fick de goda gärningarna så dåligt rykte?

Eftersom de tidiga kyrkofäderna alltid framhöll det förtjänstfulla i de kristna gärningarna, inte bara i det jordiska perspektivet, utan framför allt i det himmelska livet, är det förvånande att flera av de stora teologerna på 14 - 1500-talen underkände gärningarnas eviga värde. Just dessa teologer utgick ju i sina skrifter från Skriften och från ”tron allena” som de rättfärdigas enda väg till Gud.

Vad har vi katoliker gjort för fel i strävandena att förbättra oss som människor genom bönen och genom handlingar som inte i främsta hand är för vår egen skull utan för medmänniskans skull?

Att ”älska Gud och sin nästa som sig själv” är de främsta buden, enligt Jesus själv. Varför skulle vi inte ha hållit det budet?

Bibeln säger ju: ”Men de rättfärdiga lever för evigt. Hos Herren har de sin lön” (Salomos vishet, 5:15). På flera ställen talar Skriften om de goda gärningarnas belöning. ”Guds belöning varar för alltid”, säger Jesus Syraks vishet (18:22) och Jesus säger i Saligprisningarna ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen” (Matt 5:12). Varför skulle vi inte i glädje och tacksamhet ha tänkt på det och längtat efter Guds belöning?

Ändå förkastar både Calvin och Luther tron på de goda gärningarnas himmelska belöning. Luther säger att ”de rättfärdiga syndar i varje god gärning” och Calvin kallar de goda gärningarna ”orenheter och föroreningar”.

Sedan dessa teologer bekämpat tron på de goda gärningarnas belöning i det tillkommande livet har på något sätt alla goda gärningar hos protestanterna förblivit goda men inskränkt sig till att gälla värdena på denna sidan döden, alltså i den synliga världen och i samhällena. All välgörenhet har med denna världen att göra, som man kan förstå av det till exempel Lutherhjälpen säger i uppmaningarna till adventsgåvorna: ”I årets fasteaktion 2020 uppmärksammar vi alla människors rätt att leva ett liv i frihet från våld samtidigt som vi lyfter våra partners envetna kamp för mänskliga rättigheter. Alla står de på modets sida och tillsammans med dem kämpar vi för rättvis fred, jämställdhet och hållbara samhällen”.

Ja, de goda gärningarna måste ju ha med denna världens svårigheter att göra. Men dit hör också bönen och mässorna för de avlidna i skärselden. Det verkar inte som om protestanterna tänker på dem eller ber för dem.

De goda gärningarna, insamlingen av pengar, tid för utsatta och behövande uttrycks på ett sätt som exklusivt gäller denna tid: ”Kampen för fred, jämställdhet, rättvisa och hållbarhet hör ihop. Vi lever alla under samma himmel och har samma rättigheter, men verkligheten ser olika ut. Tillsammans med kyrkor, civilsamhällesorganisationer och tusentals frivilliga arbetar vi för mänsklig säkerhet på platser där våld, övergrepp och förföljelse utsätter människor för risk och stort lidande (Fasteaktion 2020)”.

Ingen kan ju ifrågasätta den goda avsikten med sådana insatser, ingen kan annat än stödja tankarna på att medverka till lindring för medmänniskors lidanden genom osjälviskt arbete och givmilda insamlingar. Men det finns inte ett ord om att de kristnas goda gärningar skall få en himmelsk belöning. De goda gärningarnas belöning efter döden nämns inte alls och tycks inte finnas i trosmedvetandet. Varför, frågar man sig alltså, har gärningarna bland protestanterna fått ”dåligt rykte”?

Jesu undervisning måste alltid tas på allvar och vi måste ofta rannsaka våra avsikter. ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig” säger han till hycklarna (Mk 7:6). Till oss alla säger han: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike (Mk 10:24-25)”.

Kyrkan lär att de goda gärningarna bara har ett värde för evigheten om de är svar på Guds egen förbarmande kärlek till omvändande syndare. Gärningarna måste vara av kärlek till Gud och till Guds större ära. Om de inte har den grunden och den inspirationen finns ingen belöning för dem.

Lönen är kanske samhällets uppskattning och medmänniskors beundran men de skall aldrig belönas av Gud, om de utförs för den egna tillfredsställelsens skull. Det är ett otvetydigt bibliskt budskap. Kanske är det missbruken av de goda gärningarna som gett dem ”dåligt rykte” och urholkat deras eviga värde? Vilken skuld har vi?

De apostoliska fäderna och de tidiga kyrkofäderna menade alla att de goda gärningarna var en del av evangeliet. Det gav Kyrkan en rikedom av aktiva trosyttringar och ett gemensamt kyrkligt liv på alla nivåer, båda bland prästerna, ordensfolket och lekmännen i ”huskyrkorna”. Denna rikedom följer alltid Kyrkan genom historien.

Efter Tertullianus (första århundradet) förklarade kyrkoläraren S:t Cyprianus att ”människan kan uppnå skådandet av Gud om hon gör sig förtjänt av det genom sitt liv och gärningar” (Andra århundradet). Det finns alltså ett starkt samband mellan saligheten hos Gud och gärningarna på jorden.

Alkuin (735 - 804), som var medhjälpare till Karl den Store skrev i ett avskedsbrev till en vän: ”Så som ditt liv är som lekman med dess världsliga verksamhet, bör du aldrig vara rädd för att detta sätt att leva skulle göra det omöjligt för dig att stiga in genom himlens portar, ty saligheten ges fritt och jämlikt åt alla i Guds konungarike. Var och en får träda in, om de är värda detta konungarike efter sina förtjänster, oavsett om de är män eller kvinnor och oavsett ålder. Det görs ingen skillnad mellan lekfolket och klerkerna i denna tidsålder, och inte heller mellan rika och fattiga, unga och gamla, tjänare eller herre. Nej, var och en kröns med evig ära efter sina förtjänster som kommit till uttryck genom trons goda gärningar (Alkuin av York, Veritas förlag, 2009, sid 111).

Diakon Göran Fäldt