Människans evighetsvärde måste bevaras!
Relativismens effekter blir allt tydligare. I en tid då alla formulerar sin egen livsuppfattning som religion kommer människans evighetsvärde att gå förlorat i det allmänna medvetandet. Det kyrkliga budskapet ses alltmer som ett av många budskap som hör till historien.
Just av det skälet måste Kyrkan fortsätta att förkunna den Sanning Kristus har gett henne att förkunna för människors frälsnings skull på ett och samma sätt till sitt innehåll. Tron kan aldrig fragmenteras som en gång språket.
De sekulariserade samhällena och de ateistiska samhällena håller också strikt på människans värdighet och omgärdar den med tillbörlig respekt och uppmärksamhet. Det finns hos dem redan en etik för livets tillkomst och avslut. Det finns ord för allt. Det finns musik för alla känslor och tankar om evigheten. Men det är aldrig ett universellt frälsningsbudskap. Det är själva kärnan i relativismen.
Man kan bara konstatera att tankens tomhet bortom döden utbreder sig och återvänder till den jordiska, rent humanistiska respekten. Tvivel, otro, avfall och revolt, har fört utvecklingen hit. I 2000 tusen år har Kyrkan förkunnat ett större värde och en trösterikare rättvisa för alla de avsomnade. Bara den Katolska kyrkan har gett tydliga svar på frågorna om människans öde efter den jordiska döden.
Hon grundar sina svar på vittnesbörden i den Heliga Skrift (Bibeln) och traditionen (Kyrkans samlade andliga erfarenhet under hela sin historia). Den Sanning hon förkunnar, och är villig att vittna om också under förföljelse till döds (martyrium), säger hon är uppenbarad av Gud på ett sätt som människan kan förstå med sitt eget förnuft. Bara Kyrkan har fullmakt av Gud att förklara trons sanningar och dra slutsatserna om den kristna moralen. Samhället i sin tur är kallat att så långt möjligt bygga sina lagar i överensstämmelse med den kristna lagen. Om det inte är politiskt möjligt råder motsättningar mellan Kyrka och stat som kan övervinnas eller som kan leda till konflikt mellan värderingar.
Ingen kan tvingas att acceptera den katolska läran och vittnesbördet om Jesu Uppståndelse men Kyrkan har alltid rätten att vilja övertyga människor om den sanning hon förkunnar: människan är en skapad varelse vars existens Gud bekräftar. Hon är en person som fallit från relationen med sin Skapare genom att förkasta Guds vilja och lag för människan. Hon återfår sin relation till Skaparen genom tron på Jesus och ett liv med Honom enligt Evangeliets nya lag som är universell. Jesus är sann människa och evig Gud och vill hela mänsklighetens frälsning efter döden.
Efter döden finns för alla skapade mänskliga varelser, vad de än vill och tror, en reningstid som straff för förlåtna synder, skärselden (purgatorium), salighetens lycka och tillstånd i evighet hos Gud, (Paradiset), och förkastelsen (Helvetet) från Gud på grund av icke förlåtna dödssynder eller på grund av valet att inte ta emot dopets frälsande nåd. Gud förlåter alltid varje syndare som omvänder sig och ber om förlåtelse och vill gottgöra för det onda man medvetet gjort (botgöringen genom bön och goda handlingar).
Kyrkan måste därför i sitt budskap till alla människor i alla tider hävda att människan för det första har ett ”evighetsvärde”, det vill säga hennes existens som person skapad i likhet med Gud inte upphör vid döden, eller återföds i annan gestalt, eller uppgår i en kosmisk materia, eller upphör helt att finnas till i någon form.
Gud söker särskilt de förlorade. Jesus har ju sagt till apostlarna: ”Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära” (Matt 10: 6).
Evighetsvärdet är gemensamt för alla skapade varelser. Det enskilda ödet efter döden kan ingen människa uttala sig om, inte heller Kyrkan, utan är känt enbart av Gud. Kyrkan förkunnar att Gud älskar sina skapade varelser och vill bevara dem som sina älskade barn. De som genom den fria viljan inte vill höra till Fadern dömer alltså sig själva till en evig tillvaro skild från Gud. Det ödet kallar Kyrkan helvetet. För dem vädjar Kyrkan att återigen besinna att människa har ett ”evighetsvärde” som bör värnas och uppskattas som sant mänskligt och förenligt med människans förnuft.
Relativismen i dagens samhällen utgör därför ett hot mot själva grunduppfattningen om ett för alla människor gemensamt värde och ansvar för sina gärningar. Relativismen betonar friheten att välja livsuppfattning så långt att ingen uppfattning anses vara mer sann än en annan. Den kristna livsuppfattningen innebär tolerans av andra uppfattningars existens men erkänner dem inte ett universellt värde gemensamt för alla människor. Det är alltså möjligt för kristendomen och Kyrkan som dess representant att samexistera med andra uppfattningar men utan att uppge rätten att förkunna och förklara det som är det kristna budskapet.
Det är apostlarnas vittnesbörd om Jesus och Hans kroppsliga uppståndelse efter döden på ett kors som är beviset Kyrkan behöver för att förkunna tron på Kristus som en universell och alltid gällande lära om människans evighetsvärde. Utan Kristi kroppsliga uppståndelse efter döden skulle all kristendom också vara relativistisk. För en sådan tro är ingen beredd att offra livet!
diakon Göran Fäldt
