maj 2021

Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Retoriskt skickligt knyter han an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en bör­jan får han deras öra. Han citerar några av deras egna skal­der: ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till.” De bejakar att Gud är större än att kunna rymmas i tem­pel byggda av män­niskohand. Men Paulus fortsätter och säger att människan nu måste om­vän­­da sig. Alla skall en dag dömas genom en man som har upp­stått från de döda.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, i dess inner­sta ut­rymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger till Gud, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men framför allt sjunga om Guds väldiga gärningar. Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren blir förskräckt men kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter pisk­rappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

I början av Europas evangelisering möter vi i Filippi i Makedonien en frimodig och drif­tig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruk­tiga. När hon lyssnade på förkunnelsen ”öppnade Herren hennes hjär­ta så att hon tog till sig det som Paulus sade”. Det är ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan An­den för­­­blir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som dragits till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.