Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, vi firar idag festen Kristus Konungen, som också är namnet på vår katolska församling i Göteborg, en av de äldsta i vårt katolska stift i Sverige. Festen firades tidigare som Domens söndag, Domsöndagen, i slutet av kyrkoåret. Namnbytet har sin särskilda betydelse. Det är ett sätt att leda de troende som stärker hoppet inför den dom ska komma en gång och som Matteus evangeliet upplyser oss om. Vi erkänner genom vår tro att Gud är den ende domaren, den ende rättvise domaren. Vi måste vara beredda på domen över våra gärningar och vår olydnad mot Gud.
Vilken lycka att få tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung! Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om denne härskare står det att makten är honom given. Han har fått makten genom att köpa sina medborgare fria från tyranniska härskare som de slavade under. Han betalade med priset av sitt eget blod. Medborgarna faller ofta tillbaka i slaveriet under syndens välde, men Konungens tålamod och vilja att förlåta tycks aldrig ta slut. Han regerar från ett kors från vilket det hela tiden rinner fram blod och vatten, källor till glädje och lycka.
Att välja till och välja bort med den sanne kungen. Kära systrar och bröder i Kristus, ”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Och det handlar inte om en kung som vår svenske, en konstitutionell monark och nationalsymbol, utan om en kung som de som härskade på biblisk tid. Med absolut makt. Och som allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst tillhörde. Något som ordet ”undersåte” faktiskt vittnar om.
Om Jesus verkligen ska kunna vara kung i våra liv, måste dessa andra kungar abdikera. Kära systrar och bröder i Kristus, ”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Och det handlar inte om en kung som Sveriges Carl Gustaf, dvs en konstitutionell monark och nationalsymbol, utan om en kung som de som härskade på biblisk tid. Med absolut makt. Och som allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst tillhörde. Något som ordet ”undersåte” faktiskt vittnar om.
Tomhetens välde och sanningens lycka. Vi har lyssnat till en av världshistoriens mest kända samtal, dialogen mellan Jesus och Pilatus. Den ene är fånge, den andre representerar ett av historiens mäktigaste imperier. Jesus är maktlös, Pilatus kan döma honom till döden. Ändå blir Pilatus osäker. Han vill först förstå varför judarna vill få honom dömd. ”Vad har du gjort?” Men Jesu svar måste ha förvirrat honom. ”Mitt rike hör inte till denna värld”.
Lyckliga de som tillhör ett rike med en sådan Herre och Konung! Den som hör läsningarna på Kristus Konungens dag kan överväldigas av lyckan och glädjen över att tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung. Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om denne härskare står det att makten är honom given.