Varför känns det alltid skönt att återvända till lilla Thérèse? Skiljer hon sig på något sätt från Kyrkans alla andra helgon och kyrkolärare som firas traditionellt med bön om förbön hos Gud? Tänk bara på andra stora kvinnliga helgon och jämför dem med henne: S:ta Klara, S:ta Katarina av Siena, S:ta Birgitta av Vadstena, S:ta Faustina Kowalska, alla de stora vittnena som inte är karmeliter men ändå lika kontemplativa!
Det finns åtminstone två sätt att betrakta ett helgon. Det första är nog för de flesta upplevelsen av en människas yttersta bestämmelse som en av Gud skapad varelse. Helgonet är en människa som vi alla – men som vi får tro har kommit hem till sin himmelske Fader och hos Honom får erfara ett tillstånd av fullkomlig lycka. Det lilla barnet, människan, får se sin Skapare. Det fyller oss med trons glädje.
Thérèse av Lisieux hör till en grupp helgon som redan under sin livstid sågs som heliga. Man beundrade henne i Karmels kloster i Lisieux. Vad man beundrade hos henne är kanske inte alltid så lätt att veta: hon var ju så mångsidigt begåvad, hon var konstnärlig, hon var skapande. Hon var exemplarisk i det dagliga livet i klostret och trogen i alla sina uppgifter. Men det gick nog inte att komma ifrån att hon hade en särskild andlig utstrålning, att hon förmedlade en kärlek som Kristus gav henne tillsammans med de andra. Inte så konstigt kanske att någon i klostret vågat fråga henne ”med vilket namn de skulle be till henne, när hon kom till himlen” (3 okt).
Den heliga Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet – ”den lilla Thérèse” – vägledaren på den lilla vägen till helighet, har en titel som kyrkolärare som så tydligt talar om ett kristet liv, inte av världen men i världen. Hon tituleras doktor i den gudomliga kärlekens vetenskap. I en tid som i så hög grad kännetecknas av naturvetenskapen, det som kan mätas och analyseras med moderna instrument, och som så många moderna människor gjort till livsåskådning, föreslår vårt helgon en annan vetenskap, en djupare mänsklig förståelse av sin existens, genom trons instrument. I denna vetenskap är den korsfäste och lidande Guds tjänare, Jesus, läraren och den medlidande Medlaren mellan Gud och människan. Både hans liv och hans lidande och död är vad människan kan känna till, dras till och bli förvandlad av, ja en livsväg som genom erfarenhet ger kunskap, kunskap om vem Gud är och vem människan är.