Sankt Paul Miki och hans följeslagare, martyrer

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften. Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer. Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

​​​​​​​Kung Davids tid närmar sig slutet och han säger till sin son Salo­mo: "Jag går nu all världens väg". Så kunde man säga i 1917 års översättning. Bibel 2000 måste säga: "Jag går nu den väg allt lev­ande måste vandra". David överlämnar sitt rike till Salomo. Han uppmanar honom att vara frimodig och hålla sig till Herrens ord och bud. Då skall det rike som grundats ge­nom David bestå, men på olika sätt.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig en Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Människo­bliv­an­det är den stora stö­testenen. Människor­nas förutfattade meningar om Gud hind­rar dem att tro.