S. Efraim Syriern, diakon, kyrkolärare

Profeten Elia bad änkan i Sárefat att baka en kaka bröd åt honom, trots att hennes mjöl höll på att ta slut. Hon skulle först laga en liten kaka åt profeten, sedan åt sig och sin son. Till uppgiften fogades en maning, ”Var inte rädd”, och ett löfte: ”Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset skall inte tryta.”

Elia hade dräpt alla Baals profeter. Nu sitter han på toppen av berget Karmel med ansiktet mot jorden. Han ber i väntan på att regnet skall falla efter tre års torka. Diakonen och kyrkoläraren Efraim levde ett strängt asketiskt liv i trehundratalets Syrien. Ofta fick han käm­pa mot sin tids villolära­re. Men det av­görande var den inre kampen mot frestelserna. Han lärde sig att krossa och förinta dem. Så förstod han Elias dråp av profeter­na.

”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” Jesus kommer inte med något absolut nytt. Däremot med något förnyat. En återställd skapelse och en förnyad lag. Det okända och det som framställs som absolut nytt kan locka och verka häftigt. I jäm­fö­relse med sådant kan det katolska fram­stå som svagt.