S. Albertus Magnus, biskop och kyrkolärare

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ondskan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Guds Ord föddes av en jungfru, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Ondskan förgjordes och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron menings­lös. Världs­historiens stora och små skurkar måste få sin dom. Det vore absurt om bödlar och deras offer bara skulle möta var­andra i evigheten utan en föregående dom. ”Domen blir hård över höga herrar. Sträng granskning väntar denna världens sto­ra.”

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men kunde lika väl riktas till församlingar idag. En församling tycks ha fångats av ljumhet och liknöjdhet. De tidiga mun­­karna kal­lade det acedia, leda. Johannes varnar med kusligt allvar. Det är bättre att vara ”kall eller varm”. De likgiltiga kristna går det illa. Men Johannes skriver av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”