När vi idag firar högtiden Kristi Kropp och Blod bör vi försöka förstå evangeliet om brödförökelsen på berget som ett led i Guds uppenbarelse av det Livets bröd som vi tar emot i kommunionen. Det första ledet i det Gud uppenbarar för oss är mannat som fäderna fick i öknen under Mose ledning. Ordet ”manna” används på svenska bara i sitt bibliska sammanhang. Brödkakorna som liknade frost under kyliga nätter, kan ha kommit från bark på träd eller från vanliga växter.
Närvaro, offer, helande. Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i andra läsningen, det äldsta skrivna vittnesbördet vi har om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”.
Det nya och eviga förbundets offer. Kristi kropps och blods högtid lyfter fram pärlan i kyrkans skattkammare. Den heliga eukaristin är källan och höjdpunkten i kyrkans liv. Ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakraments”, säger Thomas av Aquino. Av pedagogiska skäl väljer vi att samla sakramentets outtömliga rikedom under ett tema det nya och eviga förbundets offer. När eukaristin instiftades vid Jesu sista måltid med sina lärjungar hör vi att det inte bara är en måltid. Jesus sade inte bara: ”tag och ät, detta är min kropp, tag och drick, detta är mitt blod”. Enligt den äldsta källan sade han: ”Detta är min kropp som offras för er”. Om vinet sade han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många”.
Var ett offer! Kära systrar och bröder i Kristus, I centrum för dagens högtid står den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet, det världsvida kyrkomötet på 1960-talet, kallar ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Det ser vi, när vi förstår Eukaristin både som en måltid och ett offer, och hur de båda aspekterna hänger ihop. ”Offer” är ett ord som inte låter så bra i vår kultur som ständigt understryker att man ska ”ta för sig”. Men den gudomliga kärlek och det gudomliga liv som Eukaristin bär till världen, börjar och slutar med Jesus offer.
”Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren.” Påskmåltiden på Jesu tid firades bl a med att lyfta fyra symboliska bägare. Var och en av dem hade en rik andlig symbolik. Vid påskmåltidens början den 14 Nisan lyfte familjens överhuvud den bägare som kallades för helgelsens bägare. Påsknatten började. Den andra bägaren symboliserade Judarnas bittra lidande i Egypten, samt alla plågor och de under som Gud gjorde för att befria det utlovade folket ur slaveriet. Efter att man hade ätit påskalammet, vilket var huvudmåltiden, lyftes den tredje bägaren. Välsignelsens, Räddningens bägare. Det var alltså vid detta tillfälle som Jesus instiftade Eukaristin.
Verklig föda och verklig dryck. Coronaepidemin tvingar oss att tänka efter. Inte bara vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda oss och de mest utsatta. Många önskar att det snart kan återgå till det normala igen. Men vad är det normala? Det är ju inte första gången människorna drabbas av epidemier eller liknande farsoter. Och även om dödstalen i vårt land kunde ha varit lägre, och även om vi finner ett effektivt vaccin mot detta virus, så kommer alla ändå att dö av något, förr eller senare. Är det normalt? Varför får människan livet, om det ändå slutar i död?