Diakon Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, Vi kommer nog alltid hit tillsammans för att tacka Gud. Nu  tackar vi Gud särskilt genom vår fasta. Ingen av oss har upplevt exakt samma händelser att tacka för. Att tacka Gud är ändå en viktig del i att förbereda oss för det eviga livet. Det ska vi alltid komma ihåg. Livet, som sådant, har skänkts oss som gåva. Vem kan då vara otacksam? Vad Jesus gör är att alltid uppmana oss till heligheten. Men vad är egentligen helighet? Låt oss stanna upp en stund inför liknelsen om vetekornet som måste dö för att fortplanta sig och ge nytt liv.

Kära bröder och systrar, Psalmen mellan läsningen ur Andra Krönikeboken och brevet till de kristna i Efesos påminner oss om att vi är flyktingar på väg. Vi är alla är långt från vårt sanna hemland som är Himlen hos Gud. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den ständiga längtan hem som bor inom oss. Så illa är det väl ändå inte, kanske någon invänder: om vi inte alla har medborgarskapet så har vi ju i alla fall uppehållstillståndet. Jo, men visst, men det handlar bara om den fysiska och sociala tryggheten! Om vi är infödda i Norden, eritreaner, finländare, ukrainare, mexikaner eller greker, har vi ändå alla det gemensamt att vi är på väg. Vår hemort är inte bestämd, det är en öppen fråga. Vi är alla invandrare, liksom bofasta utlänningar, därför att det här landet inte är vårt verkliga hemland.

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn, Hur skulle det vara om vi inte hemma i familjerna hade regler? Om några bara gjorde det de hade lust med? Nej, det är vi tacksamma för att vi håller på ordningen hemma. Ja, det är alla andra tacksamma för att jag verkligen tar ansvar för mig först och andra sen.

Kära bröder och systrar i Herren, Askonsdagen är viktig för oss eftersom det är inledningen till fastan. Vi hör uppmaningen i boken Joel: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan” (Joel 2:12). Då frågar vi oss: denna gråt, denna klagan, denna kroppsliga fasta, har det något med vårt uppriktiga hjärta att göra? Om vi inte fastar, gråter och klagar, har vi inte varit uppriktiga i vår samvetsrannsakan? Är det detta som saknas oss, uppriktigheten i vår självuppfattning?

”Jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse”. För många av våra bröder och systrar har just medvetenheten om vad man inte gjort, underlåtelsesynderna, för dem som är svårt sjuka eller behöver annan hjälp gjort att de frivilligt gett sig ut i världen där nöden är som störst för att hjälpa till och visa de sjuka att Gud inte övergivit dem i deras sjukdom. Kära bröder och systrar, de flesta av oss har väl i skolan någon gång i samhällsundervisningen fått frågan om Guds existens. Om Gud är själva godheten och kärleken, hur förklarar man då att krig, sjukdom och naturkatastrofer finns? De finns de som påstår att tillståndet i världen bevisar att Gud inte finns.