Diakon Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, Gud visar oss vägen ”ur vår mänskliga vanmakt genom boten, bönen och barmhärtigheten”, ber Kyrkan denna tredje fastesöndag.  Ja, det är verkligen fastetidens ständigt återkommande uppmaning till hela Kyrkan att fatta mod och kraft ur Guds kärlek och eviga godhet. Vi har många utmaningar i dessa tider, både i världen och i Kyrkan. Det gäller bara att inte beklaga sig för mycket utan tänka efter, vad kan jag göra, vad kan vi göra?

Kära bröder och systrar, Jag gläder mig åt att få följa med pater Andrej till en församling där en av mina diakonbröder är i tjänst sedan många år. Kyrkan har vigt sammanlagt kanske 30 gifta män till ständiga diakoner. Vi har alla civila yrken eller har haft sådana tjänster. Diakon Martin och jag är också jämgamla. Han här i S:ta Birgittas katolska församling och jag i S:t Franciskus.

Bröder och systrar i Herren, Vi sätter hela vår tillit till Gud och känner ingen oro, trots osäkerheten i världen och i vår egen närhet. Det enda som skulle kunna få oss att klaga och försöka skaffa oss garantier för det dagliga livet är rädslan. Om vi är rädda blir vi oroade. Rädslan övervinns bara av en sak, att veta sig vara älskad. Kärleken kommer från Gud och liknar ingenting av det som ibland tröstar oss när vi är trötta och känner oss lite värdelösa.

Låt er inte luras! Kära bröder och systrar, låt oss verkligen inte luras av djävulen! Var och en av oss har en trons ökenvandring framför oss. Öknen betyder ensamhet, tystnad, hunger och törst. Det kan låta paradoxalt att söka en sådan öknen och att ta vara på nattens mörker. Varför skulle vi under tiden fram till Påsken vilja tukta oss själva och påbörja en så krävande vandring? De som vandrat ”vägen” som pilgrimer till Santiago de Compostella i norra Spanien och bett vid aposteln Jakobs grav, vet hur det påverkar både kropp och själ och att man många gånger är på väg att ge upp.