Predikan 1 oktober 2024, S. Teresa av Jesusbarnet, jungfru, kyrkolärare

Job 3: 1-3, 11-17, 20-23; Ps 88: 2-8; Luk 9: 51-56

Jesus själv har bara hunnit uttala orden om Satan för att Han sedan skall ”fyllas med jublande glädje genom den heliga Ande och utropa: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har Du bestämt” (Luk 10: 21).

Kära medkristna,

I alla tider har det funnits mörka orosmoln på vår himmel. Jesus är förstås inte omedveten om alla de grymheter och alla allvarliga försummelser vi människor gör oss skyldiga till. Men i allt detta vänder han vår uppmärksamhet till barnaskapets ande. Gud har uppenbarat sin närvaro och sin kärlek för ”dem som är som barn”, säger han. Barnaskapets anda kan vi också förstå ingick i Thérèses lilla väg till helighet. Hon fann den hos sin himmelska moder Maria. Hon är både förtrolig med Maria och har stor respekt och vördnad för henne.

Hon säger i sin dikt:

Så gärna ville jag sjunga Varför jag älskar dig, Maria

eftersom bara namnet får hjärtat att darra,

liksom blotta tanken på Din storhet.

Inget skulle skrämma mig om jag såg Dig sådan Du är, så mycket mer strålande än alla de saliga.

Hon har en så stor vördnad för Jungfru Maria att hon knappt vågar närma sig henne.

Men så fortsätter hon:

”Jag är ju Ditt barn,

och att då vara rädd, nej det kan jag aldrig tro jag ska bli,

men ändå, när jag vet vem Du är, o Maria,

inför Dig vill jag bara sänka blicken!”

Fortfarande ser vi den djupa vördnaden hos henne, den som vi medelmåttiga kristna, kanske saknar ibland, men vördnaden drar henne närmare sin älskade moder i himlen och skrämmer inte bort henne. Det är kanske den erfarenheten vi har som troende kristna, att när vi tycker oss vara utan all förtjänst, utan att åstadkomma något, så får vi nytt liv genom barnaskapets ande: Gud har uppenbarat sig för oss som ”är som barn”, vi upptäcker att vi har gemenskap med  så många människor som har ett förtroende för Gud som aldrig lämnar oss och som alltid ger oss nytt liv och kraft.

Vad hon säger om Maria är så djupt ödmjukt att vi bara kan vilja lära oss av henne – och hon är ju kyrkolärare i ”kärlekens vetenskap” – att ”sänka vår mänskliga blick”,

”Inför Dig vill jag bara sänka blicken!”, säger hon.

Det är som om hon finner tröst i att bara lita på Gud, utan att förstå, utan att ha full visshet, utan att göra något berömvärt, men ändå både förstå och göra goda ting.

Job sa ju som vi hörde i läsningen: ”Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om” (42:1-3).

Thérèse säger i sin dikt som bekräftar Jobs erfarenhet:

När jag läser om Ditt liv i det heliga evangeliet,

vågar jag se på Dig och komma lite närmare

för jag är ju Ditt barn

och Du är lika dödlig som jag och Du lider som jag…

Kära medkristna,

Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet är ett stort helgon för oss som lever nu på jorden, och i himlen är hon säkert ändå större.

Allt slutar väl för dem som förlitar sig på Gud, också då orosmolnen samlas över våra huvuden. Job genomlevde de svåraste prövningar en människa kan gå igenom, men han litade alltid på Gud och Gud lät honom avsluta sitt liv i stor rikedom och lycka. Så slutar Jobs bok: ”Job levde sedan 140 år till och fick se barn och barnbarn i fyra led. Så dog Job, gammal och mätt av år” (42:16 -1 7). Amen.

diakon Göran Fäldt