Kära bröder och systrar, kära unga och barn, Gå din tro har hjälpt dig! Bartimaios är kanske inte som du och jag, eftersom vi inte är födda blinda. Vi är inte heller som han. Våra namn är helt bortglömda om 100 år men hans lever kvar efter 2000 år. Så länge det glada budskapet förkunnas av Kyrkan är Bartimaios’ tro med! Han hade den unika lyckan att komma Jesus nära och höra hans röst men inte se honom. I den här folkmassan som var på väg ut från Jeriko spreds ryktet att Jesus gick bland dem. Bartimaios såg sitt tillfälle och ropade efter Jesus.
Den som ber är räddad – hur en människa blir frälst. En berättelse kan säga mer än en hel bok. En händelse kan rymma hela den mänskliga historien. Vi har just hört en sådan händelse berättas. Den blinde Bartimaios sitter utanför Jerikos stadsport och tigger. Han har suttit där många gånger tidigare. Platsen är strategiskt vald. Många människor passerar ut och in i staden. Bartimaios har hört talas om en viss Jesus från Nasaret, att han talade om Guds rike och att han botade sjuka. Och han kan inte glömma det han hört. Det har slagit rot i hans inre. Ett litet frö har börjat växa i hans hjärta, en förhoppning, en begynnande tro.
Bara om Jesus mirakel har hänt finns det mening och hopp. Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Den kristna bekännelsen är ju att Gud var helt närvarande i personen Jesus från Nasaret. I honom försonas människan och Gud, konkret och fysiskt, vilket ger honom värdigheten som den sanne, evige översteprästen så som vår andra läsning ur Hebréerbrevet beskrev det.
Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna, Söndagens undervisning talar om Guds bud och sanningen. Det största budet är ”att älska Herren, vår Gud, med hela vårt hjärta och med hela vår själ och med hela vårt förstånd”, säger Jesus (22:37). Det finns ett andra bud som är knutet till det första, ”kärleken till nästan” (22:39), säger Jesus. Hur hänger nu dessa två ihop?
Vem förstår denna liknelse? Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtminstone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem bekräftade av sitt eget goda omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars innebörd är självklar?