Predikan Alla Helgons Dag 2024

Predikan Alla Helgons Dag 2024

Kallelsereträtt vid Kristi Lekamens katolska kyrka, Visby

”Frågan är inte om heligheten kallar till uppoffringar, utan vilka uppoffringar den kallar till"

Upp 7: 2-4, 9-14; Ps 24; 1 Joh 3: 1-3; Matt 5: 1-12

Kära systrar och bröder i Kristus,

Om Kyrkan vore ett företag skulle affärsidén beskrivas som att producera helgon. Alla döpta kristna är kallade att genom ett liv i tron, och med Kyrkans aktiva hjälp, bli helgon; heliga, avskilda för Gud i ett liv efter Guds värdeskala, i skaran inför Guds tron som vår första läsning ur Uppenbarelseboken beskrev. Den skara som när Gud fullbordar allt ska få uppstå med och som Kristus, med en ny himmel och jord.

Helgonen utgör vad som med katolsk terminologi kallas för den ”Segrande Kyrkan”. Genom Gud, i vars närvaro de nu vilar, följer de oss i den ”Kämpande Kyrkan” i tid och rum med sina förböner. Vi påminns om deras föredöme och eviga lycka, genom alla kända helgon som firas i liturgin på bestämda dagar, och alla okända som firas idag.

Ett helgon har lämnat livet i tid och rum fullkomligt uppfyllt av Guds kärleksfulla vilja. Då går helgonets själ, dvs personliga helhetsprincip eller ”ritning”, in i Guds härlighet och ser Gud ”sådan han är”, som vi hörde i andra läsningen ur Första Johannesbrevet. Helgonet behöver alltså inte någon rening i det tillstånd som kallas skärselden med den ”Lidande Kyrkan”, som vi ber för imorgon på Alla själars dag. Under sin livstid tog helgonet emot Guds gåva med ”skuldlösa händer och rent hjärta” som responsoriepsalmen påminde vara det som hjälper för att kunna ”gå upp till Herrens berg”. Ett helgon har inte levt ett liv utan kamp eller synd, tvärtom, men vid hans eller hennes död har alla synder varit förlåtna och upparbetade, sonade genom botgöring.

Att göra bot för syndens konsekvenser för oss själva och för själarna i skärselden, är något Kyrkan, för att göra oss till helgon, gör möjligt genom avlat. Använd den möjligheten! Att efter bikt, kommunion, bön för påvens intentioner, och i uppriktig vilja att undvika synd, besöka en kyrkogård och be för de avlidna under tiden 1-8 november ger fullständig avlat, för en själv eller en själ i skärselden.

När vi vördar helgon i deras reliker eller bilder vördar vi Jesus Kristus, vars offer i kärlek och sanning avspeglat sig i helgonets kroppsliga liv i tiden. En avbildning av ett helgon kan på inget sätt likställas med, eller ersättas av, vilken annan avbildning som helst av ”skapelsen”, av en ”god person” eller det som är allmänt ”gott”. En avbildning av ett helgon visar den frälsande nådens närvaro i världen. Inte som ett resultat av vad världen i sig självt är och har, utan som resultat av vad Gud tillför för helande och frälsning.

”Programmet” för att bli helgon är programmet för sann frihet, som inte handlar om autonomi utan är förmågan att i alla lägen kunna välja Gud. I denna sanna frihet kan vi se vilken form av tjänst för Gud materialiserad i tjänst för Kyrkan och den mänskliga gemenskapen som vi först är kallade till: präst- eller ordensliv, eller äktenskap och familj. Själva valet av livsform gör oss inte till helgon i sig. Men den livsform som visar sig vara den personliga kallelsen är den bästa vägen för vars och ens helgelse.

Detta program för frihet och helighet ger Jesus i Saligprisningarna, dagens evangelium. Där förklarar han att något lyckligt, saligt, följer av bestämda hållningar. För det är inte intelligens, utseende, personlighet, karisma eller världslig framgång som gör människor till helgon. Gemensamt är istället glädjen. Inte som ett känslorus, utan som en inre frid, byggd på tilliten till Jesus Kristus vilken fyllt deras liv med tillförsikt och hopp. En frid som inte beror på våra prestationer och inte rubbas av våra begränsningar.

Vi kan sammanfatta saligprisningarna i tre tips. För det första: Gör Jesus Kristus till centrum för allt, och låt allt annat viktigt stå i förbindelse med, få sin riktning från, och vara en hyllning till, det centret. Ofta är vi inriktade på omedelbar tillfredsställelse; saker ska ske nu, kännas bra nu. Men för att förverkliga medborgarskapet i himlen behöver vi uppskatta vägen, det vi konkret gör för att få vara mer med Jesus, lära mer av honom, ta emot honom i våra liv. Framförallt genom deltagandet i Kyrkans sakramentala liv och personlig bön. Och genom att välja bort sådant som inte leder till himlen, och att försöka uppskatta det som sådana bortval står för, särskilt när de går emot våra impulser och kräver uppoffringar. Det gäller på ett särskilt sätt bortvalen som våra tillval av livsform innebär. Här ska vi framförallt om vi överväger andliga kallelser komma ihåg att också äktenskap och familj betyder en massa bortval, till förmån för det goda som tillvalen står för. Frågan är inte om jag ska göra uppoffringar utan vilka uppoffringar just jag är kallad till. För och med Kristus.

För det andra: Erkänn att du är syndare, dvs ofta glömmer bort eller prioriterar ner kallelsen till helighet, i stort och smått, och behöver Jesus hjälp för att hitta tillbaka. Därför: gå i bikt, ofta, en gång i månaden helst, och låt Jesus städa bort damm och skräp som alltid på nytt samlas i själen, precis som i hörn och på hyllor hemma.

För det tredje: Inse att ditt liv inte handlar om dig. Jesus kommer nu strax till oss i den Heliga Eukaristin, som tjänare, för att vi ska kunna tjäna varandra. Att tjäna andra handlar om att leda andra till Kristus, genom att göra honom synlig i det man säger och gör, för och med andra. Be om Guds blick för att se var och hur i din egen närhet du kan tjäna så, och agera.

Saligprisningarnas tips – att göra Jesus till centrum, förstå sig själv som syndare som behöver hans hjälp och inse att mitt liv inte handlar om mig – påminner oss i den Kämpande, eller Stridande, Kyrkan, om att målet inte är ekonomiska, sociala eller ekologiska reformer här, ett visst politiskt program, att konsumera och skaffa sig materiella fördelar, att njuta, att ”definiera sig själv”, ”ta för sig” eller vad som nu står på den världsliga, dvs begränsade och förgängliga, agendan. Nej, idag påminns vi om att målet för oss är himlen, och att vägen dit är den sanna frihetens väg, där vi får upptäcka, och ge vidare, något av den heliga glädjens hemlighet. Den som mitt i det mänskliga livets mörker alltid visar en strimma ljus från den nya och eviga dag som Gud låtit gry med Kristus och alla hans helgon. Amen.

pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och företagsledare. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17 och diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Mellan 2017 och 2023 var han verksam som kaplan i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm med ansvar bl a för konfirmationsundervisningen. Efter ett drygt halvår i Sydafrika, september 2023 - april 2024, i Jesuitordens särskilda program för förberedelser inför de sista ordenslöftena, utsågs han till kyrkoherde i S:t Lars katolska församling i Uppsala, fr o m juni 2024. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:t Larsförsamlingens hemsida klicka här