Predikan 6 Påsksöndagen 2025
Kyrkan i Heliga Hjärtas kloster, Omberg (stiftets kallelsereträtt)
”Att bevara Jesus ord - i Kyrkan och i mitt liv"
Apg 15: 1-2, 22-29; Ps 67; Upp 21: 10-14, 22-23; Joh 14: 23-29
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium talar Jesus om Guds Treenighet. Den förklarar nämligen vem Jesus är och hur hans röst samtidigt är rösten hos den som har skapat allt, upprätthåller allt, och vet vad allt, också vi och våra liv, har för mening. Vårt kristna livsprojekt är inte att hitta på vår egen mening utan att söka Guds vilja och allt bättre försöka omfamna och förverkliga den i våra liv. Bara när vi finner den av Gud uttänkta platsen i hans stora drama, helt unik för var och en av oss, skapad för oss men inte av oss, kan vi leva med mening.
Att växa in i Guds plan och mening går i många fall emot, eller bortom, alla åsikter, känslor, impulser, självdefinierade identiteter och världsliga värderingar som vi tagit in. Det kan därför vara smärtsamt. Och Jesus förbereder ju oss på att bära våra kors. Men därför lämnar han oss inte utan hjälp. Tvärtom ger han den bästa hjälpen – sig själv, nåden, främst genom de sju sakrament han inrättat och gett Kyrkan att förvalta.
Som konciliet i Trient slår fast, inte bara bindande för varje katolik att tro utan framförallt en stor tröst: Gud ger alltid tillräckligt med nåd, för kraft och riktning av vår vilja för att kunna göra Guds vilja. Frågan är om vi vill ta emot den nåden. En bra hjälp att alltmer öppna sig för det är att varje morgon be en s k överlåtelsebön, som finns i olika versioner i olika katolska bönböcker men vars poäng är att överlämna sig själv, alla delar av sig själv och konkret sin dag, till Guds vilja. Det är att ”bevara” det gudomliga ordet, så som Jungfru Maria mer än någon annan människa lär oss att göra.
Jesus gör i evangeliet bevarandet av hans ord till kriteriet på att älska honom, den verkligt existerande Jesus.; den som Kyrkan bekänner och förkunnar utifrån ögonvittnenas skildringar. Och han förebådar Pingstens under, där den Helige Andes fullständiga gåvor ges till apostlarna och därmed till Kyrkan, genom att referera till ”Hjälparen”, som ska ”lära er allt” och ”påminna er om allt jag har sagt er”.
Apostlarna är de ”grundstenar” som bär upp det nya Jerusalem, den fullkomnade och segrande Kyrkan i himlen, i visionen i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken. För den kämpande Kyrkan i tiden är apostlarna de första biskoparna som Jesus formar till det kyrkliga Läroämbetet. Genom förbindelsen med Petrus och hans efterträdare, påvarna, ska detta ämbetes ämbetsbärare, i alla tider, förbli i kontinuitet med, och förankring i, apostlarnas tro och lära. Då kan Anden på ett särskilt sätt leda ämbetet att värna trons kärna och integritet, också i nya frågor som uppkommer med tiden.
Vi fick det första exemplet på det i första läsningen ur Apostlagärningarna, som beskrev Kyrkans allra första koncilium, som brukar kallas ”Apostlakonciliet” och hölls i Jerusalem år 49, knappt 20 år efter Jesus himmelsfärd. Uppgiften var, som vi hörde, att formulera den sanna trons svar på den då, genom missionen till hedningarna väckta, stridsfrågan, om man innan dopet först behövde bli jude och följa den judiska rituella lagen, med bl a regler för mat, sabbat och omskärelse.
Som vi hörde förklarar konciliet att ”[d]en Helige Ande och vi har beslutat” att så inte skulle vara fallet. Detta beslut, tillsammans med besluten vid koncilierna i Nicaea, Konstantinopel och Chalcedon 300 år senare om Jesus gudomliga natur, var avgörande för att vi idag kan vara kristna. Vid vart och ett av Kyrkans hittills 21 koncilier, stora kyrkomöten, har någon aspekt av tron förtydligats. Aldrig taget ur luften eller baserat på individers eller gruppers subjektiva tyckanden. Aldrig i konflikt med tidigare koncilier – hur skulle Anden kunna vara i konflikt med sig själv? – utan i ett solitt bygge av stärkta insikter i samma, oföränderliga, apostoliska tro. Det är vad som utgör den Heliga Traditionen, som just därför auktoritativt vittnar om Guds uppenbarelse, på samma nivå som Bibeln, som Traditionen också uttolkar. Så blir Kyrkans ord, precis som Bibelns ord, Guds ord. Detta är en särpräglande och nödvändig del av en katolsk tro, fördjupad och förklarad av Andra Vatikankonciliet, det senaste av de hittills 21 koncilierna.
Den Helige Ande ger alltså inte varje troende en individuell kompetens att själv bestämma vilka kristna dogmer man ska tro på. Den felaktiga föreställningen har ju tvärtom lett till splittringar i, och utbrytningar från, Kristi Kyrka, vilka sammantaget dessvärre försvagat den kristna tron. Istället är Jesus löfte om Anden i kontexten av dagens evangelium, ett löfte om att Kyrkans Läroämbete alltid håller fast vid apostlarnas mottagande av Jesus Kristus som de ju kände och mötte uppstånden, som den som levde, dog och uppstod för vår frälsning.
Läroämbetet kan m a o aldrig, lika lite som enskilda eller grupper av troende, ändra på Kyrkans troslära. Utmärkande för en katolik är därför tron att Katolska kyrkan aldrig kan ta fel i fråga om tro och moral, även om vi som finns i henne, lekmän och gudsvigda tjänare, själva ofta tar fel i våra enskilda omdömen och handlingar. Men då finns Kyrkan som trosgemenskap där, för att korrigera, förmedla Guds förlåtelse och motivera och stärka på den rätta vägen, Kristus väg.
Gud kallar några – betydligt fler, dock, än vad som uppfattar eller vill uppfatta det, tyvärr – till att på ett särskilt sätt viga sitt liv åt Gud i hans Kyrka. Men inte som något tecken på en redan existerande andlig fulländning, eller en garanti för att aldrig ha eller kunna göra fel. Absolut inte. Vore det så skulle t ex Aposteln Petrus aldrig ha kallats till att bli vår förste påve. När Jesus ger Petrus uppdraget är det inte för hans personliga förträfflighets skull – han skulle ju kort därefter förneka Jesus tre gånger! – utan för hans bekännelse av vem Jesus är, och hans vilja, om än inte alltid parad med förmåga, att låta den bekännelsen vägleda allt i hans liv.
Gud kallar inte de lämpliga. Gud gör dem lämpliga som han kallar. Den som vill försöka bevara Jesus ord, och söker Guds barmhärtighet för att fortsätta på vägen varje gång man faller, och har en kärlek till nästan som yttrar sig i en vilja till bestämda uppoffringar för att hjälpa andra – den personen kan genom ett kontemplativt liv, eller apostoliskt arbete, eller både och, bli Guds särskilda verktyg för att här stödja, vägleda och nära andra kristnas växt in i Guds plan med deras liv och deras vandring mot helighet. Som ordensmän och ordenskvinnor genom att vara ”vägskyltarna”, när de evangeliska råden för alla kristna att forma sina liv efter, i efterföljelse av Kristus och hans värdeskala, levs som ordenslöften som synligt efterhärmar Kristus hela sätt att ordna sitt liv. Eller som präster som främst med förmedlingen av sakramenten och förkunnelsen av Kyrkans lära erbjuder Guds kraft för vägen.
Allt som tjänst ytterst för den gemensamma kallelsen för hela den stridande Kyrkan här i tiden: för att vi alla ska kunna delta i Jesus Kristus gemenskap med Fadern i Helig Ande, redan här i tiden, genom en levande tro, för att, oaktat alla svårigheter här, en dag tillsammans, som vår responsoriepsalm uttryckte det, kunna ”jubla av glädje”. Amen.
pater Thomas Idergard
